söndag, november 23, 2008

Höstvinter –
ett tillstånd, en betraktelse

TILLBAKABLICK OCH BLICKAR FRAMÅT:

Om hösten då löven fäller sina träd



En man i tågpersonalen på ett X2000-tåg mellan Göteborg och Stockholm uttryckte sig precis så, en gång förra hösten, för att förklara varför tåget åkte så långsamt – det kallades lövhalka – och då halkade visst även tungan, och med ens blev alla i vagnen muntra, trots förseningar, för det är roligt med felsägningar, det är det ju. Och till och med han som ropade ut det måste ha lett, i alla fall lite grann.



Nu far jag inte längre av och an mellan hit och dit. Nu är jag här. På andra sidan Sverige. I Göteborg. Och jag trivs bra. Det känns fint att vara här: en ny utsikt, ett nytt utgångsläge, ett nytt liv, med förnyad kraft: Det börjar nu.

Om morgnarna, när jag vaknat tidigt, har jag smugit mig upp, och då har jag kunnat se hur horisonten välver sig i en djärv båge upp mot himlavalvet, ett överväldigande perspektiv: en öppning, ett möjlighetspanorama, en spänd framtidsbåge.
Det börjar nu: (det är nu det börjar).



Jag saknar inte idéer. Jag saknar inte möjligheter. Jag har ett och annat påbörjat. Jag skyndar långsamt. Jag njuter av varje sekund. (Det börjar – ja, det börjar – nu.)

Jag blickar inte tillbaka mer än nödvändigt, men det som har varit lyser upp och ljuset kastar också glimtar framåt – framtidssken. Ett ljus att orientera sig efter, en riktning – upplyst. En väg att vandra, mot ett mål – en randande gryning i sikte: ett nytt ljus, en ny dag. Nu.

...









Och jag kontemplerar över dött och levande. Över vinterns kala svarta träd och blygrå tunga himmel, över frosttäcken och vargtimmar. Husen tysta, stumma byggnader, absorberande; fönstren tomma, blinda ögon, slutna – allt var slut! Fasaderna var kalla, inga reflektioner, ingenting reflekterade de; de reflekterade ingenting, inget ljus – men kyla.

Jag minns mina ord av förtivlan i dessa svarta anteckningsböcker jag bar med mig. Jag skrev! – allt för att skingra tankarna på döden ...



Långa dagar av mörker, kyla, sorg. Men sedan tog vintern slut. Våren innebar ett uppbrott. Mer behövligt, mer definitivt än något annat uppbrott förut.

Skutan Gryningsbåten har, likt ett luftskepp svävande, ankrat på cirka tretton och en halv famnars höjd. Med utsikt, vilken utsikt. Och utsikterna – lysande!



Sommaren var fin. Cykeltur på Gotland. Picknickfilt och matsäck i trädens skugga, den fina miniradion – oftast med täckning (med en och annan finjustering) – P1, sommar, sommar, sommar ...

Och fina stränder, teater i lada, små stugor till modesta priser, och mil efter mil på lättrampade cyklar. Oväntade ögonblick: konst av en mycket speciell och begåvad människa. På ett loft. Det var fint.

Och så glass ibland, som belöning efter i förhand uppgjord sträcka tillryggalagd.

Fint var att komma varandra närmare, att kunna slappna av och alla dessa fantastiska bilder av landskap och hus, kor och väderkvarnar som fastnade på både näthinna och minneskort. Fortfarande kvar, fortfarande levande faktiskt. Alla dessa bilder.













Sedan: Hösten. Samarbeta. Motarbeta. Väntan. Frustration. Ingenting. Och ingenting. Nej, ingenting.

Men utsikterna? De är lysande.

På den mörkaste himmel lyser om inte annat en måne. En ensam måne – en himlakropp, ett slags satellit, en solitär i egen omloppsbana.



Tillståndet pendlar mellan trötthet och sprudlande energi. Som vanligt, men hanterbart. Tröttheten är jobbig, det är svårt att vila när man är för trött.
Helst av allt vill jag arbeta. Skapa. Göra stora saker.
Och vila på riktigt mellan varven.

...

Jag söker och söker. Jag söker fortfarande tror jag.
(Men mest efter saker som jag har förlagt.)

...



Hösten är vacker, så otroligt vacker. När vindarna är ljumma och trädens löv skiftar färg. Men träden fäller sina löv till sist (eller var det tvärtom?) och det blir kallt och mörkt. Och kallt. Vackert kanske, om det snöar. Men kallt.



Om vintern betraktar jag talgoxen.













...

Jag har mycket att ta tag i. Kanske fördelar jag min energi ogenomtänkt, lägger den på fel saker? Jag får den känslan ibland när ingenting någonsin tycks bli färdigt. Men det där är nog en chimär. Ett godtyckligt urval, en selektiv uppspaltning av mitt minne, av det jag minns av sådant som jag faktiskt har gjort och det som återstår – det som är så förtvivlat svårt att glömma. Jag har egentligen fått mycket gjort på sistone. Det har jag.

Jag samlar böcker, vill ha läsupplevelser igen. Upplevelser, alltså. Men det är svårt ibland, att få ro till att läsa, att tillräckligt sjunka in, att verkligen kunna upprätta det där förhållandet man önskar få till texten, till författaren av texten, som gör att man vill läsa vidare. Den här hösten har jag påbörjat betydligt fler böcker än jag förmått avsluta. Det känns sådär. Men jag har i alla fall slutat köpa böcker. Jag kan inte härbärgera fler, det går inte, de får helt enkelt inte plats. Dessutom hinner jag inte läsa dem alla.



...

Enda nackdelen med att bo i en stad är att stjärnhimlen nästan aldrig syns. Jag skulle vilja se stjärnhimlen. Jag drömmer om den ibland. Härom natten drömde jag att jag och en vän svävade fram över ett svenskt landskap. Osynliga, utan kroppar. I själva verket satt vi i ett tåg och färdades genom samma landskap. Vi var uppkopplade mot ett datorprogram som vi inte längre kunde ta oss ur. Men det gjorde egentligen ingenting: Att sväva så där var fantastiskt.



...

Nattens mörka fäll, som ett täcke, eller ett djur, en björn rentav, som omfamnar, sveper in en liten människa på jorden, i behov av djup och varm sömn. Och drömmar. Drömmar, förstås.

De små, små hålen i det djupblåsvarta skynket är som oändligt tunna nålstick, men ändå tillräckligt stora för att släppa igenom ljuset. Ett ljus som tränger ner från universums andra sida, den oändligt ljusa sidan, och färdas vidare mot jorden, letar sig igenom persienner och rullgardiner och lyser på de sovande.

Det är det ljuset som alstrar drömmarna.
________________________

söndag, november 09, 2008

Spår leder



Jag längtar hem.
________________________

måndag, november 03, 2008

Baklängeslek

Att tyna mot en fjärran gryning
sedan länge redan flydd
Att tyna som en rörelse med riktning
och med paradoxens kraft
– tyna som av trots

Ty att tyna är att ty sig till
tanken om att växa
ty att tyna är att växa
och att fortsätta att växa
växa inåt, utifrån och in
Sakta växa bort, liksom försvinna
inte sträva, endast sträva
inåt, inåt
långsamt inåt

mot ett mål

Ett möjligheters möjligheters
moln
i himlen innantill
________________________

Molntågets ankomst

Molntåget har landat, tagit mark, anlänt till en järnvägsstation i Norrbotten. Med i bagaget:
- teckningar
- tavlor
- färgburkar
- objekt
- artefakter
- konstskatter
- kattguld
- resväskor
och andra ovärderliga ting.
________________________

tisdag, oktober 21, 2008

Fåglar, fåglar













Mitt fotografiskt ornitologiska intresse har väckts;
det spirar, liksom lyfter ...
________________________

onsdag, oktober 08, 2008

Fågelsvärm


"Die ungeheure Welt, die ich im Kopf habe.
Aber wie mich befreien und sie befreien, ohne
zu zerreißen. Und tausendmal lieber zerreißen,
als in mir sie zurückhalten oder begraben.
Dazu bin ich ja hier, das ist mir ganz klar."

– Franz Kafka
________________________

tisdag, september 30, 2008

Septembergryning



I arla morgonstund när solens första strålar skjuter fram över horisonten, sitter jag i fönstersmygen, kurar, dricker te och låter oblyg morgonrodnad sprida sig i rummet, grandiost ackompanjerad av Wagners Zarathustra.
________________________

lördag, september 27, 2008

Fåglar i gryningen



Strecken skär genom luften, som svarta linjer av
kolkrita över den gråmulna gryningshimlen.



En ensam skarp fågelsiluett lösgör sig från de övriga
och glider målmedvetet iväg i riktning mot huset.



En ansats till flykt.



Och så: några snabba vingslag och fågeln förvandlas
till suddiga skuggkonturer i det att den hastigt stiger
upp mot hustaket, där den flaxande landar och utstöter
ett skri.
________________________

fredag, september 26, 2008

Stockholm i september



Näckrosen, 22 september 13:49
Jag måste laga cykeln och börja cykla igen.
________________________

lördag, augusti 30, 2008

Äggtemperamålning



Jag rotar bland kartonger och finner ett och annat.
________________________

torsdag, augusti 21, 2008

Molnen










En lördag i augusti. Massiven flyter förbi vårt hisnande himmelspanorama.
Jag målar moln med min fotoapparat.
Metamorfoser, molntäcken, meditativa former, seglande sagoskepp av vitt ljus och blågrå nyanser.
Jag har funnit mitt kall.

Molnen – i sanning metafysiska till sin natur.
Amorfa, efemära, divergenta. Obeständiga, transparenta.
Utan tyngd eller substans, men sublima. Bortom.

Låta ögat vila i den nästintill omärkliga rörelsen.
Låta det långsamt föränderliga fästa, sjunka in.
Där någonstans döljer sig essensen, det meningsfulla i att vänta: tidlös rymd (betraktarens belöning).

(Jag betraktar molnen, om och om igen.)
________________________

fredag, augusti 15, 2008

Nu

En ljuv genomströmmande känsla, ett hoppfullt ljus, andetag
– ett stilla jubel.
Det börjar när som helst. Det börjar nu.
________________________

söndag, augusti 10, 2008

Himmel över Hisingen



Friskväderstorget, 7 juli 2008, 17.38
Vi har den mest lysande av utsikter.
________________________

söndag, juni 15, 2008

Magritte i Hökarängen



Igår kväll begav jag mig ut i skymningsljuset med min kamera; regnvåt asfalt och en magisk stämning i luften, solen på väg ned. Jag får syn på ett motiv som genast får mig att tänka på Magritte, den belgiske surrealisten. Det är den mörka trädtoppssiluetten mot den upplysta blå himlen med sina moln, som väcker associationen. Inne i mörkret lyser en gatlampa. L'Empire des lumières (Ljusets imperium) heter tavlan som jag tänker på, och den bild jag tar är faktiskt riktigt lik.

Originalet hänger på Guggenheim Collection i New York och kan beskådas via denna länk
________________________

Ytan i sin helhet




Läs och titta mer här.
________________________

tisdag, juni 10, 2008

Alltings eviga återkomst

Har Noréndebatten ebbat ut nu, eller återstår ännu sista akten? Jag har inte läst ens så mycket som ett citat ur dagboken, men har ändå med stort intresse följt uppståndelsen som omgivit publiceringen. Jag vill inte ge mig på att försöka sammanfatta allt som skrivits hittills, jag nöjer mig med att här kort reflektera över sånt som av vissa särskilt noterats och förargats över. Det må vara det repetitiva i sig eller själva statusmarkörerna: hummer, fint vin, (sura uppstötningar), Guccikalsonger, hummer, Pradakavajer, hummer ... Men att skriva dagbok, att redovisa dagarna, detaljerna, måltiderna – de oundvikliga upprepningarna – är knappast något nytt under solen. Skrev dagbok gjorde även Hemmingway (även om han nu inte gav ut den). Det gjorde Strindberg, Rimbaud och Friedrich Nietzsche.

Just när det gäller den sistnämnde bläddrar jag en kväll i Werke och finner följande stycke hämtad ur Autobiographisches aus den Jahren 1856–1869, 18 augusti 1859 (jag har valt att återge det i original, men min poäng torde ändå framgå även för den som inte är bevandrad i det tyska språket):
Um fünf ist eine kleine Pause, worauf dann Repetierstunden bis sieben folgen. Dann ist Abendessen, das im ganzen dem Mittag gleicht.
    Montag. Freitag. Suppe, Butterbrot, Käse.
    Dienstag. Sonnabend. Suppe, Kartoffeln, Butter.
    Mittwoch. Suppe, Wurst, Kartoffelmus oder saure Gurken.
    Donnerstag. Suppe, Eierkuchen, Pflaumensauce, Butterbrot.
    Sonntag. Suppe, Reismus, Butterbrot – Heringe, Salat, Butterbrot – Eier, Salat, Butterbrot oder anderes.

Att travestera Ekelöf är visst på modet, så varför inte säga: Dramatikern i dig är dramatikern i mig. Och kanske kan man också likna ett människoliv vid en lång serie repetitioner – ett improviserat teaterstycke utan synbart slut. Alla är vi människor, och människor – i alla tider – är sig alltid lika.
Endast rekvisitan varierar.
________________________

onsdag, maj 28, 2008

Skogstankar

Ibland – särskilt när jag promenerar i skogen och betraktar mångfalden av kottar, barr, pinnar, stenar – slås jag av tankar som den här:

"Minnet av en händelse är som miljontals partiklar (eller pusselbitar) som man efter bästa förmåga försöker foga samman till en någorlunda sammanhängande bild. Problemet är dock att bilden med alla dess partiklar, hur bra den än hänger ihop, skingras så fort vi slutar fixera den i vårt medvetande, och måste därför skapas på nytt varje gång vi försöker återkalla den – med resultatet att en och samma bild aldrig kan återuppstå, då byggstenarna är oräkneliga och kombinationerna nästintill oändliga. Vår mänskliga hjärna är kreativ och i de allra flesta fall alltför kreativ för att oförändrat låta minnet bestå. Dessutom tillkommer miljontals nya partiklar för varje gång vi försöker erinra oss något – nya minnen har adderats, dels ur nya upplevelser, dels ur nya rekonstruktioner av gamla minnen. Lägg därtill att den mänskliga 2000-talshjärnan, enligt de senaste forskarrönen, har väsentligt sämre förmåga att memorera saker i jämförelse med äldre cerebrala upplagor.

Vi kan med andra ord inte vara säkra på någonting – särskilt inte det vi tror oss minnas."


Och jag traskar hemåt genom skogen, finner de rätta stigarna.
Jag minns alla mina promenader, men jag ser inte längre vad som hände eller hur, för alla träden.


________________________

torsdag, maj 22, 2008

I staden, i solen
– i människornas ljus

På perrongen, ett avsked, ett tåg försvinner.

Något – en ingivelse, en rörelseriktning – för mig med och ned för en trappa. Så blir jag stående framför hyllor, rader av böcker, och då: det talar till mig. Jag tänker hoppfullhet och mening.

Senare. Ett ljus faller. På mig, på världen runt omkring. Och jag bestämmer mig för att jag har ett val. Jag kan i varje given situation välja att tänka det jag vill tänka, känna det jag vill känna. Jag tar på mig ansvaret och genom att följa det nya budet ser jag vad som händer. Och det händer.

Någonting förändras. I mig. I världen utanför.

Jag tänker: ”Jag tycker om dig för du är människa”. Hos varje medmänniska jag möter finns det någonting att tycka om, som jag väljer att tycka om. Och det fungerar. Även de "stereotyper" som passerar förbi, som annars skulle ha väckt mina allra mest förutsägbara projektioner, införlivar jag i mitt nya förhållningssätt. Det kanske tar emot lite till en början, men det fungerar. Och ljuset faller, lyser upp.

Jag förändrar världen.
Världen som jag känner den.

Och med den mig själv.
________________________

onsdag, maj 21, 2008

Vad texten handlar om

Vad bryr väl jag mig om Bob Dylans sorgsenhet? Däremot behöver jag hans texter för att bejaka min egen.
________________________

tisdag, maj 13, 2008

Hågkomster och rekonstruktioner av drömmar

Jag skulle vilja skriva några rader om svårigheterna med att erinra sig drömmar och i synnerhet då svårigheterna med att minnas drömmar i sin helhet. Det är ett tema som alltid dyker upp när jag diskuterar och funderar kring drömmar, delvis därför att jag önskade att jag hade bättre förmåga att minnas mina drömmar.

Under själva drömmen är allting glasklart, lika tydligt som i verkligheten – så upplever jag det ofta – samtidigt som jag på något plan ändå alltid är medveten om att jag drömmer. Jag genomskådar alltså drömmens illusoriska verkan, men accepterar den ändå på samma gång och reagerar således känslomässigt lika starkt på det som händer, som jag rimligtvis skulle ha gjort om det hade inträffat i verkligheten.



Men drömmens beständighet: Så fort jag närmar mig uppvaknandet blir medvetenheten om att jag befinner mig i en dröm ännu tydligare. Jag tänker: "Nu vaknar jag snart" och drömmen börjar med ens att brytas upp. Precis då i det ögonblicket, i själva uppvaknandet, går en massa av dröminnehållet förlorat, jag känner hur jag lämnar kvar det där nere i drömvärlden i samma stund som jag bryter igenom ytan. De fragment som jag inte längre minns kan jag – om jag tillräckligt snabbt skriver ner drömmen – rekonstruera, men jag är aldrig helt säker på att det verkligen var det jag drömde. Alltså blir det många luckor som fylls i med det som jag tror hände. Problemet är att de fragment som jag tycker mig minnas inte är helt glasklara längre och ju mer vaken jag blir desto mer försvinner de ur mitt medvetande. Till slut blir gränserna flytande – "sanna" minnesfragment blandas med rekonstruerade (vars auteticitet alltså är oklar). Att acceptera att vissa saker försvinner och låta luckorna vara är kanske bättre än att på lösa grunder försöka återskapa det man redan vet gått förlorat. Men faktum kvarstår: fragmentariska drömmar har något högst otillfredställande över sig; jag upplever helheten som viktig.

Nu kommer vi in på området etik kontra estetik: Om man umgås i kretsar där drömmen har hög status och ett återkommande inslag i det sociala umgänget är att återberätta sina drömmar för andra, där fascinationen för och teoribildningar kring drömmen är något påtagligt levande, är det då oetiskt att återberätta drömmar där man inte minns alla detaljer helt säkert, men av estetiska skäl vill återskapa något sammanhängande – en tilltalande helhet – eller är det underförstått att drömmen inte kan återföras till det vakna tillståndet utan att genomgå mer eller mindre omfattande transformationer? Är problematiken i ovanstående frågeställning överhuvudtaget relevant? Måste man kanske helt enkelt bara acceptera att det tar sin tid att med medvetna ansträngningar öva upp sin förmåga att minnas sina drömmar? Jag lutar åt det. Samtidigt undrar jag – och detta är förstås en filosofisk frågeställning – kan man någonsin lita på sitt minne, eftersom det tycks ligga i den mänskliga hjärnans natur att vara kreativ och förändra/förbättra minnen? I synnerhet verkar det vara svårt att bevara minnen från drömmar intakta. (Kan detta bero på självcensur?)



Jag menar alltså inte att jag medvetet skulle fabricera drömmar, så som jag föreställer mig att exempelvis Salvador Dalí gjorde ibland, men det förefaller mig ändå så uppenbart att det otillförlitliga minnet gärna spelar en ett spratt då och då. Kanske är det helt enkelt så att det borde ligga i drömtydandets uppdrag att ta med detta i beräkningen, att det i själva verket inte är det problem jag försöker göra det till? Det är ju trots allt så att både drömmens fantasibilder och de fantasierna som uppstår i ett mer eller mindre vaket tillstånd härstammar från samma källa – det mänskliga psyket.

Men varför upplever jag då den här helheten som så viktig? Varför stör det mig så mycket när delar av drömmens innehåll skingras och går förlorat? Jag tror att svaret ligger i att jag tillmäter drömmen, dess väsen och mystik, stor betydelse. Jag föreställer mig att drömmen kan fungera som en vägledare och problemlösare på flera plan. Jag tror att drömmen (läs psyket) försöker tala om för oss, göra oss uppmärksamma på, sånt som vi av olika anledningar inte vill eller vågar konfrontera i vaket tillstånd. I drömmen släpper självcensuren och med sitt symboliska språk levs borträngda känslor och tankar ut. Eftersom jag gärna vill ta del av det här kodade materialet från mitt inre, för att bättre förstå mig själv och mitt eget själsliv, blir det lätt att jag misströstar eftersom bortfallet ofta blir så stort.

Jag misstror dessutom mig själv eller snarare mitt minnes tillförlitlighet. Om jag omedvetet fyller i luckorna med mer vakna tankar under det att jag försöker memorera drömmen – vilket jag är övertygad om nästan alltid sker – förvanskas kanske också budskapet eller förblir åtminstone inte oförändrat i sin renaste form. Man kan kanske invända att så länge man med säkerhet minns vissa element kan man på goda grunder anta att de är de viktigaste, och att det är dessa man bör utgå från vid eventuella tolkningar och analyser. De överflödiga detaljerna har så att säga rensats bort i själva uppvaknandeprocessen. Och vad återstår är drömmens kärna och essens?
________________________