Vardag

 

Vardag igen. Inköpslista. Kryddförrådet behöver uppdateras.
________________________

Himmel över Hisingen

Friskväderstorget, 7 juli 2008, 17.38
Vi har den mest lysande av utsikter.
________________________

Lördagsbilden

Det händer när du diskar

Dina händer när du diskar
findiskar, rendiskar, mjukdiskar

En realistisk saga är den vackraste av sagor
och en diskbänk är en diskbänk är
en glimrande skinande blank
kista av metall
– med hemligheter och beslag i silver

En kista
– full av skatter och förunderliga ting
________________________

Blästerkungen

Och gruset på marken på vägen till tåget som tar mig till
Och allting som upprepar sig som återkommer och dagarna som
Och inte längre går att urskilja i den dimma som kallas
Det förflutna och
Och det där
Och bilarna där på vägen och traskande fotsteg och håglösa
Och ansikten och gråmulen
Och dagarna tankarna som jag inte minns och detaljerna
Som blandades och allt
Och jag minns inte

Och sorgen som drog sig undan i benet skelettet och känslorna
Som inte känns och

Och lyktstolparna budskapen och meningslösheten
Och tröttheten som genererar tröttheten som
Och när allt kommer till en punkt där ingenting längre bär
Men bär av i en riktning jag inte vill
Och jag vill inte

Och allt det oavslutade och det nya som ändå måste påbörjas

Och rädslan som alltid finns där som jag aldrig riktigt vågar möta
För jag är rädd
Och jag är rädd

Och utsikterna som grumlar perspektiven som krymper
När verkligheten är det verkligheten? hinner ifatt en

Och vidare fotstegen morgonsolen grådiset gruset firmabilen veckodagarna väckarklockan pulverkaffet tröttheten rutinerna tröttheten molnen

Och jag har ett surrande moln i mitt huvud ett möjlighetsmoln? nej
Eller ja kanske ett moln av aldrig utnyttjade möjligheter inte nu
Eller sedan men aldrig

Och i det surrande dånet av storstadstrafiken morgonruschen jäkten tomhetsblickirrandet och vilsenheten förlorade tankar och uttömda själar


Och där – gränslöst distanserad,
men i samma stund mycket nära –
sitter jag
och tänker

noterar allt
________________________

Ett höstlandskap. Ett frostlandskap. En utsuddad horisont.

Elegi över sakernas tillstånd, klockspelskonserter och snön på marken



Som fotspår på frusen lövbädd och cykelspår på gnistrande asfalt. Som illusioner, förhoppningar och kanske drömmar (med mera). Jag drömmer ut mina känslor i natten, som genomsynligt blod, en transparent livssubstans i omlopp som en cykel, som ett cykelspår mellan nattens vila och dagens plikter.

I natt vred jag mig av och an och kastades hit och dit i rummets fuktiga värme (elementets reglage: millimeter av förskjutning), drömmandes meningslösheter och värre ändå: jag var uppfylld av undergångskänslan igen.

Jag drömde en gång en annan dröm och i drömmen fanns musik, ett klockspel vars toner färdades i vinden. Då: harmoni och en självklar förståelse, som kristall ungefär. Jag såg musiken, alla tonerna; jag hörde ljuset, alla färgerna.

Att vrida sig i såväl sovande som vaket tillstånd – jag vrider mig som livshållning. Vidare vrider jag mig i sökandet efter öppningar, de självklara, de intuitiva. Som en tråd av skört självförtroende runt en spole av hård verklighet.

I min vardagliga existens saknar jag framförallt samtalen.



Jag önskar att jag kunde höra en röst som sade:
Detta ska du ägna dig åt!
eller
Detta är du bra på!
Jag önskar mig en klart utstakad trygghetsbana att glida fram längs. Jag menar ingen plan transportsträcka genom gråtråkigheten med destination Intigheten (den slutgiltiga ändhållplatsen), utan en varierat veckad kurva genom tillvarorymden, regnbågsspektrat, den kalejdoskopiska vardagen – eller underjordshimlen om du vill.

Det måste få gå upp och ner, det är ofrånkomligt, det är vad man kunde kalla livets upplevelsetopografi eller lagen om motpolernas växelverkan. Alltså, vi avskyr det statiska, men vi behöver någon typ av kontinuitet, någon typ av förutsägbarhet, någon typ av visshet när egentligen inget annat finns än ovisshet.

För övrigt tycker jag att stiltje är ett vackert ord.



Min dagliga cykelstig är smal och korsar endast här och där farleder för större fordon. Jag har lärt mig göra honnör, att smälta in och flyta med – att bli en del av ett maskineri. Jag trodde jag hade ett kall, men utan att egentligen förstå innebörden; det handlar nog mest om anpassning ändå. En form, en roll, en mall – man förkortar ambitioner till oigenkännlighet.

*

I poetiska metaforer tänker jag och tankarna blir till tecken (att svepa in situationerna med – som täcken):

Ett isande frostlandskap har dragits över höstlandskapet och suddat ut dess färger och dess horisont.

Jag tänker att till viss del förändrade omständigheter skulle gynna en kreativ själ och öka uppblomningspotentialen avsevärt.


________________________

Min längtan (en dröm i blått)

Om kvällen färgas globen utanför mitt fönster blå. Eller röd.
Eller grön. (Det varierar uppenbarligen.) I kväll färgas den blå.
Så, i nattens mörker upplyst, påminner den mig om min dröm,
min strävan. Och min längtan.

En gång var min längtan ljusgul, svagt. Det var om vintern när ljuset föll lågt, i snäv vinkel, genom spröjsade fönster. Ljusspel på vita väggar. Det rörde mitt inre. Jag tänkte filmisk poesi och evighetsmagi. Evighet – vilket vackert ord (som föreställning). Och att älska. Denn ich liebe Dich, O Ewigkeit.

Och hopplöst förlorad i vansinnets dimma kan ändå anblicken av en blommas skönhet röra till tårar.

To see a World in a Grain of Sand
And a Heaven in a Wild Flower

...

*

Jag hade en dröm i blått. Som en vandring genom outgrundliga labyrinter i en undervattensrymd. Blå – som färgen, nyansen, i Kleins svampreliefmonokrom (vilket underligt ord, knappt uttydbart men ändå vackert). Där, i drömmen, befann jag mig på andra sidan. Jag visste då var jag befann mig: i ett energiskt vilsamt, stillsamt vibrerande, bortomjordiskt evighetstillstånd. (Ständigt denna evighet.)

Jag vet ingenting om andra sidan. Ingenting. Inte ens om jag gjorde mig tröstlöst tung och sjönk mot alltings botten, eller om jag så höll andan i etthundratjugoniotusensexhundra sekunder visste jag.

Jag vet ingenting.

*

Om min längtan var en fågel...

Så tänkte jag för länge sedan. Innan det ljusgula, innan den blå drömmen. Långt innan jag funnit ett språk, då när mina tankar endast kretsade kring hur – att finna någon form av utväg. En väg ut ur mitt transparenta hölje, mitt oändligt tunna skal (och ogenomträngliga pansar). Då, liksom nu, längtade jag.

Jag tänker att jag alltid kommer att längta. Att längtan är min drivkraft.
Och sökandet, förstås.

Jag längtar efter kärlek, ömhet, närhet. Liksom alla andra.
Ja, jag menar alla.

Om min längtan har en färg – så varierar den. Oupphörligen. I jämförelse ter sig mina drömmar bleka, färglösa och grå. Odistinkta. Jag glömmer dem i samma stund jag vaknar.

Men den blå drömmen glömmer jag aldrig.

*

(Jag är vilse nu.)

*

Jag har varit stark. Jag kan i efterhand inte begripa var all denna styrka kommit ifrån. Etthundrasextionio dagar sedan jag vaknade upp. Jag drömde ingenting den natten. Och inget fanns att minnas.

*

Min längtan handlar nog om sinnesro, vad mer kan jag begära? Vad begär ni av mig? Jag är lycklig när jag saknar bekymmer, jag har knappt några materiella anspråk alls, jag tycker att man gott kan laga trasiga kläder.

I min dröm, den blå drömmen, fann jag kanske en liten stuga. Eller ett tabernakel, vad det nu är. Skulle jag kunna få leva där, få vara ifred, få ha min sinnesro. Så underbart. I evighet?

Jag skulle ändå längta efter Henne. Jag kommer alltid att längta efter Henne.

*

I varje ögonblick ett sandkorn,
I varje sandkorn finns en värld,
Så outsägligt vackert, så skönt – när sandkorn faller

*

Min längtan tar aldrig slut. Tar aldrig slut.
(och just därför)

*

(paus)

jag söker efter orden ...

andas
in
ut
blundar
och tar ett steg

ut i tomma rymden

Så skrev jag då. Men jag menade det inte. Jag menade det inte så.

*

Allting förändrades när vintern avtog och försvann. Om våren. När ljuset kom. Kan det vara så? Kanske kan det vara så.

*

Ett vackert ljus.
(ditt ögonljus)

*

Bortom ljus är natten mörk och en vit glob färgas blå. På himlen syns det inga stjärnor och fyrtiosju mil härifrån ligger någon i sin säng och drömmer. Drömmars färger varierar. Liksom ljuset (som lyser upp objekten), liksom längtan (som tränger fram ur bröstet). Liksom ordens innebörd, liksom tolkningarnas klarhet (eller brist på klarhet), liksom modet, styrkan, kraften, viljan – att streta vidare. Trots vilsenhet, trots tvivel. Trots förtvivlad längtan (och just därför).

I natt är alla drömmar blå och ingenting förgäves.

...



________________________

Omsorgsstyrelsens nya riktlinjer

Omsorgsstyrelsen informerar
________________________

Julinatten

Ur högtalarna ljuder Django Reinhardts glada Swing Guitars. Jag dricker kaffe och äter knäckebrödmackor med pepparrotssmör. Timman är sent slagen. Jag är i mitt esse. Att få vara så här i ljuv, himmelsk ensamhet i en upplyst lägenhet med sommarnattens mörker utanför. Ett e-mail från en god vän, jag skrattar, ler och fäller en liten tår. Skriver ett svar omedelbums. Sommaren är bara halvvägs och redan så många fina minnesvärda dagar. Återstår en hel del: att cykla runt Gotland och tälta i skogen, få besök av min far, skriva och skapa, läsa böcker. Planera för resten av mitt liv (jag tar ett år i taget). Just nu: positiv livskraft, stilla glädje och ett uppbyggligt lugn. Tillit.
    Jag är luspank. 28 kronor på kontot, 50 öre i plånboken, men det rör mig inte i ryggen. Jag köpte en hel påse med grönsaker av handlaren på torget i dag. Gick på strax under tjugolappen. Jag klarar mig till på torsdag då a-kassan trillar in, aningens försenad (milt uttryckt). Jag har en cykel (tar mig vart jag vill), jag har en lägenhet (behöver inte frysa) och jag har kylskåpet fullt med färska grönsaker (näringsrikt och mättande). Jag har mig själv (behöver aldrig ha långtråkigt) och jag har fickan full med lyckobönor, turstenar och gyllene sand.
   Vägen ligger öppen. Jag färdas dit jag vill. Jag har alla möjligheter i världen. Och ändå nöjer jag mig med litet. Strävar inte efter stora ouppnåeliga mål. Lyckan finns inom räckhåll. Den bor i mitt bröst.
    En harkrank surrar runt i rummet. I ljusskenet blir skuggan stor. Jag hjälper henne (arma krake) ut i julinatten. På himlen tindrar stjärnorna. Ljuden i natten. Ljuden i mitt ljusa rum.
    Små, små ögonblick av förundran.
________________________

En alldeles vardaglig händelse

I går var sista giltighetsdag för mitt SL-kort. Jag ville inte köpa något nytt. Det kan fortfarande vara ganska kallt ute ibland, men det mesta av snön har i alla fall smält bort, så jag tog fram cykeln ur cykelrummet. Pumpade upp däcken och cyklade en sväng.
I morse regnade det och var kallt. Jag bet ihop och cyklade de nio kilometrarna till skolan. Det är så mycket man hinner glömma bort under vintern. Som alla vettvilliga medtrafikanter t.ex. Det gäller att se upp. Men det är bra för tankarna att cykla, man känner sig friare och man får motion.

Jag har tagit fram min cykel.
Det känns som en början på något nytt.
________________________

Disk

Fredag eftermiddag i köket. När jag diskar lyssnar jag på Django Reinhardt eller John Coltranes My favorite things.
________________________

Verkligheten

Verkligheten är en tolkningsfråga. Av alla signaler som omger oss, av all information vi tar emot formar vi en helhet av objekt, händelser och sammanhang. Det är den subjektiva verkligheten. Det är så vi känner världen. Bortom subjektens verklighet kan vi föreställa oss den objektiva verkligheten eller sanningen. Som ett icke närvarande ljus på väg att bryta fram. Som en svag vibration, knappt förnimbar. Som något hägrande, flyktigt, transcendent; något som endast kan anas.

Vägarna till kunskap om den sanna verkligheten är otaliga. Det finns metoder, tillvägagångssätt, system, teorier, discipliner. Att bara finnas till är en väg. Ty att existera i sin egen verklighet är också att vara dömd till att utforska världen.

Vår upplevelse av verkligheten är i mångt och mycket beroende av vart vi väljer att rikta uppmärksamheten. När vi befinner oss mitt i det ständiga signalflöde som sköljer över oss är det som om verkligheten blir till ett brus som döljer sanningen. Om man föreställer sig den kärna – jaget, kring vilken ens identitet kretsar – som en radiomottagare, inträffar det emellanåt att man får in en frekvens som är tydligare än andra frekvenser. Stunder av klarhet. När man skönjer konturerna av något större.
Bortom bruset, bortom illusionen.
________________________

Om att finna försvunna ting

I förtvivlan river jag mitt hår, svetten rinner nerför pannan och tårarna är inte långt borta. Blicken irrar över de uppfläkta kartongerna i det skarpt belysta källarförrådet. Var? Var? Var?

Fram till i maj i år bodde jag i en tvåa av medelstorlek, d.v.s. med litet kök och sovrum, men i övrigt en ganska rymlig lägenhet. Dock inte tillräckligt rymlig; min problematik kunde sammanfattas med frasen "för mycket grejer, för lite plats". Organisationen kom således att bli lidande på grund av den besvärande bristen på avställningsytor och förvaringsställen. Samtliga garderober och byrålådor var knökfulla med allsköns bråte, och skrivbord och hyllor dignade under ständigt växande pappershögar. Det hände med andra ord att jag förlade saker. Det hände faktiskt ganska ofta om sanningen ska fram.

Har ni hört talas om Feng shui, den nyandliga inredningstrenden med rötter i kinesisk folktro som kommit stort de senaste åren? Rensa i röran? Inte det? Nå väl, det går i alla fall ut på att öppna upp för andekrafterna i ditt hem, att låta energierna färdas fritt och skapa gynnsamma förutsättningar. Städa, släng och möblera enligt vissa fastställda mönster och du belönas med framgång, rikedom, hälsa, kärlek, lycka och allt vad en spågumma kan se i sin kristallkula. Jag tillåter mig naturligtvis att vara skeptisk, ändå var det faktiskt en bok om Feng shui (någon stack den under näsan på mig) som fick mig att inse att min motvilja mot att slänga saker faktiskt inte var helt sund. Under några månaders tid gjorde jag mig därför av med onödiga prylar en masse, men på något sätt tycktes det ändå som om jag hela tiden hade för mycket grejer.

Så blev det maj och flyttlasset skulle gå till min flickväns lägenhet, där vi skulle pröva på att vara sambor. Att packa ner alla mina grejer i flyttkartonger var ett svettigt företag och jag blev tvungen att göra en ny utrensning först, ändå var det ju en helt omöjlig ekvation att lösa detta med hur hela mitt bohag skulle gå in i hennes lägenhet. På något sätt har vi till sist lyckats, men tvingats leva bland ouppackade flyttkartonger en längre tid, medan själva grundstrukturen sakta har fått ta form (sånt tar tid!). De senaste veckorna har jag gjort stora framstötar och antingen slängt eller burit ner i källaren det jag inte behöver. Allt annat har funnit sin plats. Trodde jag.

I morse påbörjade jag nämligen en intensiv jakt efter ett kvitto som är, om inte livsviktigt, så åtminstone helt avgörande för att jag ska kunna hävda min rätt som konsument i en mindre tvist jag inte tänker gå närmare in på här. Detta kvitto stod inte att finna någonstans.

Som barn var jag mycket dålig på att leta. Jag letade helt enkelt väldigt snabbt och slarvigt och ropade sedan på mamma, som med en enkel fråga, t.ex. "Har du letat på skrivbordet?" fann det jag sökte åt mig. Det har blivit bättre med åren, tiden i ungkarlslyan medförde att jag utvecklade ett slags system för oordningen. En algoritm med vilken jag kunde dechiffrera det budskap som dolts i avlagringarna. Men flytten hade på något sätt ruckat på själva fundamentet för mitt system, jag hade tvingats bygga upp allt på nytt och i den processen hade jag förlagt mina gamla kvitton. Jag visste följande: kvittona hade suttit uppe på anslagstavlan i hallen tillsammans med diverse foton och vykort. Jag hade tagit ner dem och samlat dem i någon form av plastficka. Det hade jag en tydlig minnesbild av. Men sedan? Det hade gått tre månader och de flesta andra minnesbilderna kring flytten var liksom upplösta, skingrade. Nu fick jag gå systematiskt till väga. Jag betade av varenda byrålåda, varenda tidskriftssamlare, varenda förvaringsbox. Jag kammade helt och hållet noll i vardagsrummet. Okej, tänkte jag, då ligger de kvar i någon kartong i källaren. Jag begav mig ner. Vårt källarförråd är ett litet och trångt utrymme helt och hållet fyllt med flyttkartonger och diverse lösa prylar och skrymmande objekt som behäftats med eufemismen "scenografi". För att ta sig in måste man lyfta ut grejer och mina kartonger var naturligtvis längst in.

Jag ska inte trötta ut er mer än jag förmodligen redan gjort genom att återge alla resterande detaljer i händelseförloppet, men jag kan avslöja att jag inte hittade det jag sökte så jag satte mig vid datorn (med gråten i halsen) och knappade iväg ett litet mail till min flickvän som satt på sitt jobb. Jag fick omgående ett brev tillbaka med tillräckligt mycket tröst och uppmuntran för att jag skulle återuppta arbetet med nya friska tag. Jag gick igenom allt en gång till – noggrant! Jag genomsökte vardagsrummet och letade ånyo i källaren, men inga kvitton. Då plingade det till i datorn. Min flickvän hade skickat ett nytt mail: "Kan du titta nertill i den lagerhyllan som står till vänster mot fönsterväggen i vardagsrummet?"

Men där har jag redan tittat, tänkte jag. Fast jag gick ändå dit och satte mig i soffan, uppgivet. Min ena fot stötte mot något under soffbordet – en hög med papper. Jag ryckte till. Det var den högen jag letade efter, den med kvittona! Till sist återfunna, min glädje visste inga gränser.

Nu sitter jag här med en kopp kaffe och reflekterar över hur det var att leta efter saker som barn och hur det är nu, och vari skillnaden egentligen består.
________________________