my way is the highway

Yep. Som en liten vit bil av ljus per autostrada genom tankerymden
________________________

10 år

Måndagen den 17 augusti i år var det 10 år sedan jag startade min blogg Gryningsbåten och skrev mitt första inlägg. Då var det en onsdag, jag hade föresatt mig att skriva ett inlägg om dagen resten av månaden och tog mig an uppgiften med entusiasm. Snart tröttnade jag, men hade ändå för avsikt att skriva minst ett inlägg per månad. Ibland har det tystnat, men jag har förr eller senare återvänt, tagit upp projektet på nytt.

Jag betraktar Gryningsbåten främst som en personlig resa, en utveckling och en minnesdagbok. Bilder bildar tankar, texter, ord.
Jag läser ibland gamla inlägg och minns; jag blickar tillbaka.


Gryningsbåten glider vidare mot horisonten.
________________________

I skogen

Snö, svarta trädstammar, knirkande fotsteg
skuttande tassar, stillhet, skare
gröna skjul, kyla i luften, andetag
En välgörande promenad, en vilosam måndag
En mår bra av att röra på sig.
________________________

Deutschland weiß wie Schnee

Florens-München-Hamburg-København-Göteborg

Tåget färdas genom tunneln.

Snö.
Landskap i vintervila.
Kontraster. Veckad molnhimmel.
Ljus, skugga; mjukt draperi.

Roströda tak, vita små gårdshus.
Fält.
Nakna träd. Sträcker sig upp
likt raderna av vindkraftverk.

Fåror i snön på marken,
pudrade åkrar.
Den bävande stillheten.
Klarheten. Väntan. Morgondagen.
Det oskrivna landskapet.
Det böljande. Kurvorna.

Telefonledningarnas parallella streck.
Stolparnas skarpa rutmönster,
dess utsträckta armar.

Vinterlandskapet.

Solens corona. Den gnistrande snön.
Skogen. De nakna stammarna.
Det svarta, det vita.
— Landskapet som en kolteckning.

Vi färdas i 138 kilometer i timmen,
norrut genom ett nyvaket
sömnigt vinterlandskap;
genom ett snövitt Tyskland.

Perspektivisk anblick, snett från ovan.
De nakna svarta trädens ådernät mot kritvita fält.

Kuliss av ljusa tallar mot sagoskogens dunkla djup.

Stubbmönstrade åkrar, gärden, gårdar.
Broar. Svarta blodkärl, finstrimmiga ådror.

Rök som fastfrusen i flykten,
som en stillbild hängande i luften.

Det tyska vinterlandskapets djup.
Skärpan, perspektivet.
Långt borta klämtar klockor.

En frusen skogsbäck. Släta plan och svarta streck.
Inte en fågel så långt ögat når.

En rörelse, en riktning.
En resa i tiden. Ett ögonblick i taget.
________________________

Våren i Florens

________________________

Spår leder

Jag längtar hem.
________________________

Fanfar för far (och farfars far)

Far far. Vart far far? Far far från Farsta till Farsistan (numera Fars) via Farsalos (far far away) medelst farkost (faraoniskt fartyg) och ett farnöte av fariséer, farmaceuter, fargalter och farandoledansande farföräldrar (samt Farah Diba, Michael Faraday och Farman Brothers) längs farofylld och farsotsdrabbad farled – en fartfylld, fartblind färd i farligt farvatten, med färdkost: farmarbiffar, färsk färs, farmaka, fårfioler och farin.
________________________

Abschied

Jag bokar en resa söderut, reflekterar kring livets oförutsägbarhet, förtränger den annalkande katastrofen och beslutar mig för att börja dricka mitt kaffe med mjölk och socker igen.
________________________

Vykort till Konungariket från Hansastaden

Att skriva vykort är en konst, en avvägningens konst, ett balansstycke i termer av lakoniskt uttryck, originella hälsningsfraser och förmedlande av väder (ack, du ljuva konvention). Vykortsskrivandet förhåller sig till brevprosan som haikun till sonettkransen, som fanzinet till den glättiga, fullspäckade och färgglada månadstidskriften, som den gistna ekan i en försurad insjö i Småland till atlantångaren etc.

Jag skriver vykort från Tyskland till nära och kära, vänner och bekanta, konstnärskolleger och kritiker (ömsom ris, ömsom ros). I Tyskland finns det inga Europamärken, man måste kombinera små och stora valörer för att exakt uppnå föreskriven portosats. Eller med knapp marginal överskrida, aldrig underskrida. (Deutsche Postamt är en myndighet utrustad med argusögon och knappast känt för milt överseende.) Och ja, de många frimärkena kräver också sitt utrymme, varvid det där med avvägning kommer till sin spets (vilken del av meddelandet ska jag täcka över, så att den gamla ångmaskinen trots allt inte behöver hämtas ner från vinden? – Jag har aldrig varit särskilt förutseende och skriver alltså först och klistrar sedan).

Jag hämtar mina motiv från konstens värld. Bremen är en stad med möjligheter, i musealt hänseende: Kunsthaus och Weserburg (ett Moderna i mindre format) samt inte långt från staden: Fischerhude och Worpswede – Modersohn, Modersohn-Becker, Vogeler m.fl. Dessutom en och annan stadsmusikant och den högst imposante herr riddare Roland – turistattraktionerna är oslagbara och helt och hållet oumbärliga i dessa sammanhang!





















– Entschuldigen Sie, bitte. Wo finde ich hier irgendwo in der Nähe einen Postkasten?
[...]
– Ach so, um die Ecke? Vielen Dank!
________________________

A Train of Thought

Ibland när jag sitter på tåget och funderar, glömmer jag bort vad det var jag skulle tänka. Men jag är tryggt förvissad om att tanken återvänder. För som vi säger i Norrbotten:
Det kommer tillbaka – allra senast i Bastuträsk.
________________________

Tåget

I morgon bitti tar jag tåget, för att färdas genom molnen, till en annan stad.

En resa är ett äventyr.
________________________

En ny hamn i sikte

Tidigare än vi kunnat ana har vi redan siktat land – en hamn, ett hem, knappt fyra sjömil bort. Skutan lastas ännu, än har vi inte gett oss av. Men hamnen väntar, trygg och säker – och äventyret väntar likaså.
________________________

Varthän resan går återstår att se

Vår resa är så här långt gånget till stora delar uttänkt och planerad, men ännu inte påbörjad. Än pågår arbetet att lasta skutan full med minnen, ägodelar, inventarier och möblemang; med artefakter, skatter, verktyg, tyger, kryddor och persedlar; med konst, kartonger, och så speglar utav allehanda slag; en och annan ordbok, ett och annat fordon (dock ej med fler än tvenne hjul).

En kortlek tar vi också med, för tidsfördriv är dygd – och alls ej någon synd! På havet är det oftast lugnt, men lugnet har en egenskap: att övergå till tråkighet. Och tråkigheten, den kan lätt bli outhärdligt lång.

För övrigt ska vi fylla våra lastutrymmen med förhoppningar, förbättringar, förslag på nya föreställningar (förmodat avsevärt mer positiva än de gamla, uttjänta och slitna). I fall av plötslig sjukdom – ett förråd av medicin: aspirin och treo, bricanyl och koffein (förvisso snarare ett stimulantia (och alltså ingen medicin) men gott – oh ja, och beskt – det kan väl diskuteras). Sjösjukepiller, ja förstås, naturligtvis. (Vi räknar kallt med höga vågor.) Plåster och förband, likaså en självklarhet (om nu tummen blöder...)
Ingen döder här – på vår resa över oceanen!

Sjörapporten bådar gott: "...måttlig bris sydsydväst och nordnordost, och andra väderstreck [sträck på er meterologer som levererar sakliga och tillitsfulla monologer, om väder, vind och vågskvalp: ni förtjänar ovationer], kalla vindar över Bottenhavet, smärre kuling över Stora Bält..."

Datum för vår avfärd är ännu ej bestämt, men senast sista juni glider Gryningsbåten, någon gång i gryningen, ut över mörka vatten med vita segel och lojal besättning – en resa bort från hamnens trygghet. Och tryggare kan ingen vara, än den som seglar med en vind, en bundsförvant, som lovat att man kommer fram och slutligen kan lägga an, i en hamn – som vad det tycks och verkar – är en hamn, långt tryggare och säkrare än någon annan hamn.


En resa är ett äventyr.
________________________

Att färdas

Att färdas mellan punkt och punkt längs en ändlös rad av punkter.

Snötäckta landskap

I morgontimmens bleka ljus har jag suttit i en restaurangvagn och skådat ut över det förbipasserande landskapet. Ett tunt lager snö hade lagt sig över skog och mark, som en vit hinna, gnistrande i morgonsolen, som en föraning om den annalkande vintern. Jag satt där i tåget och betraktade landskapet genom fönstret, med en kopp kaffe och en bok framför mig. Det slog mig att naturen, trots ödsligheten, föreföll mig så inbjudande, så välkomnande. Det här är ju vad jag är van vid att omge mig med vid den här tiden på året. Här har jag mina rötter.

Tåg är det bästa sättet att resa på: den relativa långsamheten, markbundenheten; det fysiskt påtagliga i vagnarnas krängande, det suggestiva dunkandet från hjulen; man sjunker in i stämningen, känslan av att vara en resenär, att befinna sig som en rörlig punkt mellan punkterna här och där, hemma och borta. Man kontemplerar tid, rörelse och förändring. Min färd har dennna gång tagit mig hundratals kilometer norrut, tillbaka till mina hemtrakter – en återkomst sent i november.
________________________