I detta nu

Eftersom jag har ett jobb som kräver en del av mig rent mentalt måste jag hitta vägar att finna ro mellan varven. Tecknandet har ofta fungerat bra, men det blir ändå en ansträngning och är aldrig heller helt kravlöst trots att det är dit jag försöker föra det.

Just nu finner jag mycket mer tillfredsställelse i att söka stillheten och den lugna andningen, att betrakta tankarna i stället för att låta mig föras med i förföriskt virvlande uppåtrörelser och aldrig sinande flöden.

Skogen är lugn, men den är inte alltid tillgänglig – eller det kanske är precis vad den är? Jag har ju tur att bo nära den fysiska skogen, endast trehundra meter bort reser sig tallarna.

Apropå skogen lånade jag nyligen Thoreaus Fågeldagbok från Walden. Han fann något där i naturen, långt bortom civilisationen. Tystnaden i skogen – skogens ljud, skogens stillhet.



I den inre skogen finns en stor lugn sjö och ett berg, en måne; en rofylld väntan på just ingenting – frid.

Människor som ägnar sig åt meditation i många år brukar ofta förlänas ett vackert stoiskt lugn. De har aldrig svårt att somna, sägs det. Sömnen är någonting som varit problematiskt; jag har haft min beskärda del av sömnproblem. Nu är det emellertid länge sedan jag hade svårt att somna. Även om jag ibland upplever att det tar lång tid att sjunka ner i drömmarna kan min fru intyga att jag varje kväll somnar på två-tre minuter.

I datorns tidevarv skapas stress och det gäller att tömma cacheminnet/medvetandet ibland; på sista tiden har jag rent bokstavligt blivit bättre på att stänga ner flikar i Firefox (förut kunde jag ha 25-30 flikar öppna i flera veckor).

Kanske en vecka offline vore en idé? Jag minns en tid för länge sedan när jag kunde starta webbläsaren, kolla e-posten och därefter sitta helt tom i skallen och inte veta vart jag skulle ta vägen. "Du var redan där", som en zenbuddhist skulle ha sagt.




Det som verkligen är viktigt glömmer man inte. Jag förlägger allt färre saker. Det är intressant.

Någon nämnde Konrad Lorentz. I en text i boken Djuriskt och mänskligt beskriver den berömde österrikiske etologen kajornas liv; han skriver att de har det mest organiserade och fulländade djursamhället bland ryggradsdjuren. Trots sin kärlek till fåglarna blev Lorentz, enligt surrealisten och forskaren Mattias Forshage, faktiskt en gång attackerad av kajor.

Kajans latinska namn Corvus monedula betyder för övrigt "myntätande korp". Här på Friskväderstorget kan på hösten stora flockar kajor beskådas.


________________________

Fåglar i gryningen

Strecken skär genom luften, som svarta linjer av
kolkrita över den gråmulna gryningshimlen.



En ensam skarp fågelsiluett lösgör sig från de övriga
och glider målmedvetet iväg i riktning mot huset.



En ansats till flykt.



Och så: några snabba vingslag och fågeln förvandlas
till suddiga skuggkonturer i det att den hastigt stiger
upp mot hustaket, där den flaxande landar och utstöter
ett skri.
________________________

Till Etermannen

Jag tror framför allt att människan är ett socialt djur, socialt för att råda bot på ensamheten – för av alla djur är människan det mest ensamma.

I sin iver att socialisera gör sig människan allt som oftast dummare än hon är (för hon är också, dessvärre, ett dumt djur), och vad man med mänskliga termer kan benämna som ett "klavertramp" är i själva verket bara ett primitivt snedsteg, ty människan är också, som redan konstaterats, ett primitivt djur.

Men till yttermera visso: Människan trotsar Gud (d.v.s. Evolutionen)! och höjer sig över djuren. Människan är inte ett poetiskt djur, men ett poetiskt väsen!!!

Som poetiskt väsen bland andra väsen är människan okränkbar, oantastlig och evigt upphöjd, ty den människa som någon gång, vid någon given punkt, i sin levnadsbana skrivit poesi har också trotsat GUD!!!

Och det som skrivits står för alltid inskrivet i stjärnorna, i ett överskådligt (och oöverskådligt) tidsrymdsperspektiv!

Skål! För Etermannen, den forne och den framtide och den nu verksamme, som sträcker ut sina händer mot Bortom.
Skål för Mannen av Kartong, den labyrintiske, med ett hjärta utav purpurpapp och en själ av snövit silke!
Skål för Upprivandet av himlars jord och jordars himmel av skäl som stavas: i n g e n t i n g!
Skål för Dödars katt och utrop hämtade ur sjöbjörnbuses bistra wiskystrupe!
Skål för Kosmisk Solmans dans och starka längtan efter en med Livmodergudinnan explosionsartad förening!
Skål för stillsamt vegeterande små sjöäppelgestalters skönhetsslummer!
Skål för ordstävssprak okk bokkroppsbrygd – en språkmartianism från yttre rymden där bokstävlar dinglar och danglar som himlakroppar utan fotfäste men med leviterande högmod!
Skål för högmodet och dess kusiner!
Skål för Ödmjukheten, alla högmoddingars högmoder!

Skål för ooooooooooooooo (utan e och i),
för alltid skål och skålars skål:
Skål för Mats!

Och skål för människan, som djur och väsen!
________________________

Fågel på väg ut ur bilden

________________________

Sniglar

Jag går i skogen. Jag söker något som ska fånga min uppmärksamhet. Jag ser en stubbe, en sten, en omkullvält tall. De talar till mig men jag fortsätter. Jag klättrar upp för några klippor och får syn på ett märkligt träd, mörkt och övervuxet med mossa. Det har två avsågade grenar och är inkilat mellan klipporna. Det ser ut som en skulptur.

Jag ställer mig framför trädet och betraktar det. Men jag känner mig ändå inte helt bekväm där jag står. Jag tänker att jag ska betrakta trädet från en annan vinkel. Jag tar några steg ner åt sidan och när jag sätter ner foten får jag plötsligt syn på en snigel i mossan.

Snigeln kryper fram över ett löv. Långsamt. Jag stirrar på snigeln och får så syn på något en bit till höger: en till snigel. Efter ett tag har jag fått syn på ännu en snigel. Alla tre rör sig åt olika håll, men lika långsamt. Jag håller dem under uppsikt. Regnet faller mjukt. Jag vänder mig om och får genast syn på en fjärde snigel, en pytteliten, på en trädstam, ungefär i ögonhöjd.

Jag tänker att sniglarna vill påminna mig om att förändring tar tid, men att den sker om man har riktning, målmedvetenhet och tålamod. Naturen talar, jag tolkar. Jag blir stående. Regnet fortsätter falla. På avstånd hör jag fågelskrik.


________________________