Djupet i dig

Erkänn djupet i dig.

När du väl kan se ditt djup, ska du också se avgrunden —
att du inte faller
men svävar

Djupet i dig är oändligt
Du bottnar i denna avgrund
(i dig själv)
________________________

I staden, i solen– i människornas ljus

På perrongen, ett avsked, ett tåg försvinner.

Något – en ingivelse, en rörelseriktning – för mig med och ned för en trappa. Så blir jag stående framför hyllor, rader av böcker, och då: det talar till mig. Jag tänker hoppfullhet och mening.

Senare. Ett ljus faller. På mig, på världen runt omkring. Och jag bestämmer mig för att jag har ett val. Jag kan i varje given situation välja att tänka det jag vill tänka, känna det jag vill känna. Jag tar på mig ansvaret och genom att följa det nya budet ser jag vad som händer. Och det händer.

Någonting förändras. I mig. I världen utanför.

Jag tänker: ”Jag tycker om dig för du är människa”. Hos varje medmänniska jag möter finns det någonting att tycka om, som jag väljer att tycka om. Och det fungerar. Även de "stereotyper" som passerar förbi, som annars skulle ha väckt mina allra mest förutsägbara projektioner, införlivar jag i mitt nya förhållningssätt. Det kanske tar emot lite till en början, men det fungerar. Och ljuset faller, lyser upp.

Jag förändrar världen.
Världen som jag känner den.

Och med den mig själv.
________________________

Till Etermannen

Jag tror framför allt att människan är ett socialt djur, socialt för att råda bot på ensamheten – för av alla djur är människan det mest ensamma.

I sin iver att socialisera gör sig människan allt som oftast dummare än hon är (för hon är också, dessvärre, ett dumt djur), och vad man med mänskliga termer kan benämna som ett "klavertramp" är i själva verket bara ett primitivt snedsteg, ty människan är också, som redan konstaterats, ett primitivt djur.

Men till yttermera visso: Människan trotsar Gud (d.v.s. Evolutionen)! och höjer sig över djuren. Människan är inte ett poetiskt djur, men ett poetiskt väsen!!!

Som poetiskt väsen bland andra väsen är människan okränkbar, oantastlig och evigt upphöjd, ty den människa som någon gång, vid någon given punkt, i sin levnadsbana skrivit poesi har också trotsat GUD!!!

Och det som skrivits står för alltid inskrivet i stjärnorna, i ett överskådligt (och oöverskådligt) tidsrymdsperspektiv!

Skål! För Etermannen, den forne och den framtide och den nu verksamme, som sträcker ut sina händer mot Bortom.
Skål för Mannen av Kartong, den labyrintiske, med ett hjärta utav purpurpapp och en själ av snövit silke!
Skål för Upprivandet av himlars jord och jordars himmel av skäl som stavas: i n g e n t i n g!
Skål för Dödars katt och utrop hämtade ur sjöbjörnbuses bistra wiskystrupe!
Skål för Kosmisk Solmans dans och starka längtan efter en med Livmodergudinnan explosionsartad förening!
Skål för stillsamt vegeterande små sjöäppelgestalters skönhetsslummer!
Skål för ordstävssprak okk bokkroppsbrygd – en språkmartianism från yttre rymden där bokstävlar dinglar och danglar som himlakroppar utan fotfäste men med leviterande högmod!
Skål för högmodet och dess kusiner!
Skål för Ödmjukheten, alla högmoddingars högmoder!

Skål för ooooooooooooooo (utan e och i),
för alltid skål och skålars skål:
Skål för Mats!

Och skål för människan, som djur och väsen!
________________________

Anden

Jag föreställer mig själen som både kärnan och skalet.
Gränslös i båda riktningarna.
________________________

Verkligheten

Verkligheten är en tolkningsfråga. Av alla signaler som omger oss, av all information vi tar emot formar vi en helhet av objekt, händelser och sammanhang. Det är den subjektiva verkligheten. Det är så vi känner världen. Bortom subjektens verklighet kan vi föreställa oss den objektiva verkligheten eller sanningen. Som ett icke närvarande ljus på väg att bryta fram. Som en svag vibration, knappt förnimbar. Som något hägrande, flyktigt, transcendent; något som endast kan anas.

Vägarna till kunskap om den sanna verkligheten är otaliga. Det finns metoder, tillvägagångssätt, system, teorier, discipliner. Att bara finnas till är en väg. Ty att existera i sin egen verklighet är också att vara dömd till att utforska världen.

Vår upplevelse av verkligheten är i mångt och mycket beroende av vart vi väljer att rikta uppmärksamheten. När vi befinner oss mitt i det ständiga signalflöde som sköljer över oss är det som om verkligheten blir till ett brus som döljer sanningen. Om man föreställer sig den kärna – jaget, kring vilken ens identitet kretsar – som en radiomottagare, inträffar det emellanåt att man får in en frekvens som är tydligare än andra frekvenser. Stunder av klarhet. När man skönjer konturerna av något större.
Bortom bruset, bortom illusionen.
________________________