Sommarens önskningar en lördag eftermiddag

Med ljumma vindar i mitt ansikte,

som fläktar som små vänner,

som små vänner som tycker om en,

Som ens små vänner ju gör,

i stort sett allihopa.

Hela högen vet jag inte

Om jag vill ha med att göra

Men de små vännerna

De, med stora hjärtan

Vilda själar, starka viljor

Okränkbara, oslagbara,
storslagna,

Underbara drömmar

Fina, fina människor

Med önskningar, förhoppningar

Om soliga dagar att njuta utomhus,

Och regniga, mörka eftermiddagar

att kura och mysa inomhus,

med tända ljus

och tysta ljud

Och en trygg känsla som 

vilar i deras vackra hjärtan

och skänker trygghet —

En ljuv röst som viskar:

Du är så himla fin, det ska du veta

Och det är en ynnest för oss andra

Att just du finns till

 

Ja, du är vacker och du duger

precis som du är och du är

mer än tillräcklig i dig själv

Du är en gåva till oss andra och

vi är tacksamma för livet

och för att få ha just dig som vän

Så går mina tankar, och Orden, orden

Var kommer de ifrån?

Har jag hört dem förut?

Från någon annan?

Förmodligen, tänker jag

Är det så

Det brukar vara så

Och jag lutar mig tillbaka,

sluter ögonen,

smuttar på pipan,

den trösterika sköna,

blåser ut röken,

inandas doften

Och njuter

Av att vara människa

och finnas till

 

 

 

 

 

 

Till

Emil, Jesper, Thede, Rune, Jonte, Giorgios, Anna, Eva, Emma, Emilia, Elise, Lionardo, Melina, Gabriella, Vilda, Vilja, Hilma, Vimla, Vilmer, Hannelore, Jacob, Linus, Linnea, Juna, Adrian, Ian, Jeremiah, Tobbe, Sebastian, Robin, Matilda, Tina, Lina, Vincent, Damir, Javi, Pax, Xerxes, Saga, Aïona, Nikki, Kristina, Linda, Teo, Leo, Vera, Unica, Harry, Henry, Bjarne, Marcus, Matteus, Morgan …
🌻🌻🌻

________________________

Drömmen om Judith

Dröm 27/7-28/7

Jag drömde att jag var vid Smultronställets Brygga på Kattegatt-tungan, Salteskatans västra spets i Råttfångarviken.

Judith var där. Hon stod iklädd en vit halvgenomskinlig fotsid brudklänning i mjukt frasigt tyg.

På huvudet bar hon en älvadrottningkrona i silver med emblem och symboler och infattade azurblå ädelstenar.

Hon var vacker som en månskensnatt.

Det var månskensnatt.

Månen hade descenderat och var nu blott halv. Vargarnas ylande hördes allt mer avlägset och ekade tonande bort i fjärran likt kvävda rop ur Universum, Varginnans svalg.

Så blev Månen Röd.

Sedan Blå.

Sedan Purpur.

För att brisera och splittras i ett moln av violetta fjärilar med vingar som slog genom natten.

Judith hade en vit duva i sin högra hand som hon nu sände iväg i riktning mot Horisonten där ett stort gyllene fartyg seglade.

En vind kom och svepte av henne hennes krona och klänning.

Naken kastade hon sig ut i havet och dök djupt ner i det svarta vattnet för att sedan skjutas upp till ytan igen förvandlad till en månskensvit delfin som rörde sig i spiral upp mot stjärnhimlen.

{…}

*

________________________

Drömrörelsens stillhet

________________________

Hågkomster och rekonstruktioner av drömmar

Jag skulle vilja skriva några rader om svårigheterna med att erinra sig drömmar och i synnerhet då svårigheterna med att minnas drömmar i sin helhet. Det är ett tema som alltid dyker upp när jag diskuterar och funderar kring drömmar, delvis därför att jag önskade att jag hade bättre förmåga att minnas mina drömmar.

Under själva drömmen är allting glasklart, lika tydligt som i verkligheten – så upplever jag det ofta – samtidigt som jag på något plan ändå alltid är medveten om att jag drömmer. Jag genomskådar alltså drömmens illusoriska verkan, men accepterar den ändå på samma gång och reagerar således känslomässigt lika starkt på det som händer, som jag rimligtvis skulle ha gjort om det hade inträffat i verkligheten.



Men drömmens beständighet: Så fort jag närmar mig uppvaknandet blir medvetenheten om att jag befinner mig i en dröm ännu tydligare. Jag tänker: "Nu vaknar jag snart" och drömmen börjar med ens att brytas upp. Precis då i det ögonblicket, i själva uppvaknandet, går en massa av dröminnehållet förlorat, jag känner hur jag lämnar kvar det där nere i drömvärlden i samma stund som jag bryter igenom ytan. De fragment som jag inte längre minns kan jag – om jag tillräckligt snabbt skriver ner drömmen – rekonstruera, men jag är aldrig helt säker på att det verkligen var det jag drömde. Alltså blir det många luckor som fylls i med det som jag tror hände. Problemet är att de fragment som jag tycker mig minnas inte är helt glasklara längre och ju mer vaken jag blir desto mer försvinner de ur mitt medvetande. Till slut blir gränserna flytande – "sanna" minnesfragment blandas med rekonstruerade (vars auteticitet alltså är oklar). Att acceptera att vissa saker försvinner och låta luckorna vara är kanske bättre än att på lösa grunder försöka återskapa det man redan vet gått förlorat. Men faktum kvarstår: fragmentariska drömmar har något högst otillfredställande över sig; jag upplever helheten som viktig.

Nu kommer vi in på området etik kontra estetik: Om man umgås i kretsar där drömmen har hög status och ett återkommande inslag i det sociala umgänget är att återberätta sina drömmar för andra, där fascinationen för och teoribildningar kring drömmen är något påtagligt levande, är det då oetiskt att återberätta drömmar där man inte minns alla detaljer helt säkert, men av estetiska skäl vill återskapa något sammanhängande – en tilltalande helhet – eller är det underförstått att drömmen inte kan återföras till det vakna tillståndet utan att genomgå mer eller mindre omfattande transformationer? Är problematiken i ovanstående frågeställning överhuvudtaget relevant? Måste man kanske helt enkelt bara acceptera att det tar sin tid att med medvetna ansträngningar öva upp sin förmåga att minnas sina drömmar? Jag lutar åt det. Samtidigt undrar jag – och detta är förstås en filosofisk frågeställning – kan man någonsin lita på sitt minne, eftersom det tycks ligga i den mänskliga hjärnans natur att vara kreativ och förändra/förbättra minnen? I synnerhet verkar det vara svårt att bevara minnen från drömmar intakta. (Kan detta bero på självcensur?)



Jag menar alltså inte att jag medvetet skulle fabricera drömmar, så som jag föreställer mig att exempelvis Salvador Dalí gjorde ibland, men det förefaller mig ändå så uppenbart att det otillförlitliga minnet gärna spelar en ett spratt då och då. Kanske är det helt enkelt så att det borde ligga i drömtydandets uppdrag att ta med detta i beräkningen, att det i själva verket inte är det problem jag försöker göra det till? Det är ju trots allt så att både drömmens fantasibilder och de fantasierna som uppstår i ett mer eller mindre vaket tillstånd härstammar från samma källa – det mänskliga psyket.

Men varför upplever jag då den här helheten som så viktig? Varför stör det mig så mycket när delar av drömmens innehåll skingras och går förlorat? Jag tror att svaret ligger i att jag tillmäter drömmen, dess väsen och mystik, stor betydelse. Jag föreställer mig att drömmen kan fungera som en vägledare och problemlösare på flera plan. Jag tror att drömmen (läs psyket) försöker tala om för oss, göra oss uppmärksamma på, sånt som vi av olika anledningar inte vill eller vågar konfrontera i vaket tillstånd. I drömmen släpper självcensuren och med sitt symboliska språk levs borträngda känslor och tankar ut. Eftersom jag gärna vill ta del av det här kodade materialet från mitt inre, för att bättre förstå mig själv och mitt eget själsliv, blir det lätt att jag misströstar eftersom bortfallet ofta blir så stort.

Jag misstror dessutom mig själv eller snarare mitt minnes tillförlitlighet. Om jag omedvetet fyller i luckorna med mer vakna tankar under det att jag försöker memorera drömmen – vilket jag är övertygad om nästan alltid sker – förvanskas kanske också budskapet eller förblir åtminstone inte oförändrat i sin renaste form. Man kan kanske invända att så länge man med säkerhet minns vissa element kan man på goda grunder anta att de är de viktigaste, och att det är dessa man bör utgå från vid eventuella tolkningar och analyser. De överflödiga detaljerna har så att säga rensats bort i själva uppvaknandeprocessen. Och vad återstår är drömmens kärna och essens?
________________________

Onsdagsbilden

Van Gogh såg någonting
________________________

Ett höstlandskap. Ett frostlandskap. En utsuddad horisont.

Elegi över sakernas tillstånd, klockspelskonserter och snön på marken



Som fotspår på frusen lövbädd och cykelspår på gnistrande asfalt. Som illusioner, förhoppningar och kanske drömmar (med mera). Jag drömmer ut mina känslor i natten, som genomsynligt blod, en transparent livssubstans i omlopp som en cykel, som ett cykelspår mellan nattens vila och dagens plikter.

I natt vred jag mig av och an och kastades hit och dit i rummets fuktiga värme (elementets reglage: millimeter av förskjutning), drömmandes meningslösheter och värre ändå: jag var uppfylld av undergångskänslan igen.

Jag drömde en gång en annan dröm och i drömmen fanns musik, ett klockspel vars toner färdades i vinden. Då: harmoni och en självklar förståelse, som kristall ungefär. Jag såg musiken, alla tonerna; jag hörde ljuset, alla färgerna.

Att vrida sig i såväl sovande som vaket tillstånd – jag vrider mig som livshållning. Vidare vrider jag mig i sökandet efter öppningar, de självklara, de intuitiva. Som en tråd av skört självförtroende runt en spole av hård verklighet.

I min vardagliga existens saknar jag framförallt samtalen.



Jag önskar att jag kunde höra en röst som sade:
Detta ska du ägna dig åt!
eller
Detta är du bra på!
Jag önskar mig en klart utstakad trygghetsbana att glida fram längs. Jag menar ingen plan transportsträcka genom gråtråkigheten med destination Intigheten (den slutgiltiga ändhållplatsen), utan en varierat veckad kurva genom tillvarorymden, regnbågsspektrat, den kalejdoskopiska vardagen – eller underjordshimlen om du vill.

Det måste få gå upp och ner, det är ofrånkomligt, det är vad man kunde kalla livets upplevelsetopografi eller lagen om motpolernas växelverkan. Alltså, vi avskyr det statiska, men vi behöver någon typ av kontinuitet, någon typ av förutsägbarhet, någon typ av visshet när egentligen inget annat finns än ovisshet.

För övrigt tycker jag att stiltje är ett vackert ord.



Min dagliga cykelstig är smal och korsar endast här och där farleder för större fordon. Jag har lärt mig göra honnör, att smälta in och flyta med – att bli en del av ett maskineri. Jag trodde jag hade ett kall, men utan att egentligen förstå innebörden; det handlar nog mest om anpassning ändå. En form, en roll, en mall – man förkortar ambitioner till oigenkännlighet.

*

I poetiska metaforer tänker jag och tankarna blir till tecken (att svepa in situationerna med – som täcken):

Ett isande frostlandskap har dragits över höstlandskapet och suddat ut dess färger och dess horisont.

Jag tänker att till viss del förändrade omständigheter skulle gynna en kreativ själ och öka uppblomningspotentialen avsevärt.


________________________

Till Etermannen

Jag tror framför allt att människan är ett socialt djur, socialt för att råda bot på ensamheten – för av alla djur är människan det mest ensamma.

I sin iver att socialisera gör sig människan allt som oftast dummare än hon är (för hon är också, dessvärre, ett dumt djur), och vad man med mänskliga termer kan benämna som ett "klavertramp" är i själva verket bara ett primitivt snedsteg, ty människan är också, som redan konstaterats, ett primitivt djur.

Men till yttermera visso: Människan trotsar Gud (d.v.s. Evolutionen)! och höjer sig över djuren. Människan är inte ett poetiskt djur, men ett poetiskt väsen!!!

Som poetiskt väsen bland andra väsen är människan okränkbar, oantastlig och evigt upphöjd, ty den människa som någon gång, vid någon given punkt, i sin levnadsbana skrivit poesi har också trotsat GUD!!!

Och det som skrivits står för alltid inskrivet i stjärnorna, i ett överskådligt (och oöverskådligt) tidsrymdsperspektiv!

Skål! För Etermannen, den forne och den framtide och den nu verksamme, som sträcker ut sina händer mot Bortom.
Skål för Mannen av Kartong, den labyrintiske, med ett hjärta utav purpurpapp och en själ av snövit silke!
Skål för Upprivandet av himlars jord och jordars himmel av skäl som stavas: i n g e n t i n g!
Skål för Dödars katt och utrop hämtade ur sjöbjörnbuses bistra wiskystrupe!
Skål för Kosmisk Solmans dans och starka längtan efter en med Livmodergudinnan explosionsartad förening!
Skål för stillsamt vegeterande små sjöäppelgestalters skönhetsslummer!
Skål för ordstävssprak okk bokkroppsbrygd – en språkmartianism från yttre rymden där bokstävlar dinglar och danglar som himlakroppar utan fotfäste men med leviterande högmod!
Skål för högmodet och dess kusiner!
Skål för Ödmjukheten, alla högmoddingars högmoder!

Skål för ooooooooooooooo (utan e och i),
för alltid skål och skålars skål:
Skål för Mats!

Och skål för människan, som djur och väsen!
________________________

Min längtan (en dröm i blått)

Om kvällen färgas globen utanför mitt fönster blå. Eller röd.
Eller grön. (Det varierar uppenbarligen.) I kväll färgas den blå.
Så, i nattens mörker upplyst, påminner den mig om min dröm,
min strävan. Och min längtan.

En gång var min längtan ljusgul, svagt. Det var om vintern när ljuset föll lågt, i snäv vinkel, genom spröjsade fönster. Ljusspel på vita väggar. Det rörde mitt inre. Jag tänkte filmisk poesi och evighetsmagi. Evighet – vilket vackert ord (som föreställning). Och att älska. Denn ich liebe Dich, O Ewigkeit.

Och hopplöst förlorad i vansinnets dimma kan ändå anblicken av en blommas skönhet röra till tårar.

To see a World in a Grain of Sand
And a Heaven in a Wild Flower

...

*

Jag hade en dröm i blått. Som en vandring genom outgrundliga labyrinter i en undervattensrymd. Blå – som färgen, nyansen, i Kleins svampreliefmonokrom (vilket underligt ord, knappt uttydbart men ändå vackert). Där, i drömmen, befann jag mig på andra sidan. Jag visste då var jag befann mig: i ett energiskt vilsamt, stillsamt vibrerande, bortomjordiskt evighetstillstånd. (Ständigt denna evighet.)

Jag vet ingenting om andra sidan. Ingenting. Inte ens om jag gjorde mig tröstlöst tung och sjönk mot alltings botten, eller om jag så höll andan i etthundratjugoniotusensexhundra sekunder visste jag.

Jag vet ingenting.

*

Om min längtan var en fågel...

Så tänkte jag för länge sedan. Innan det ljusgula, innan den blå drömmen. Långt innan jag funnit ett språk, då när mina tankar endast kretsade kring hur – att finna någon form av utväg. En väg ut ur mitt transparenta hölje, mitt oändligt tunna skal (och ogenomträngliga pansar). Då, liksom nu, längtade jag.

Jag tänker att jag alltid kommer att längta. Att längtan är min drivkraft.
Och sökandet, förstås.

Jag längtar efter kärlek, ömhet, närhet. Liksom alla andra.
Ja, jag menar alla.

Om min längtan har en färg – så varierar den. Oupphörligen. I jämförelse ter sig mina drömmar bleka, färglösa och grå. Odistinkta. Jag glömmer dem i samma stund jag vaknar.

Men den blå drömmen glömmer jag aldrig.

*

(Jag är vilse nu.)

*

Jag har varit stark. Jag kan i efterhand inte begripa var all denna styrka kommit ifrån. Etthundrasextionio dagar sedan jag vaknade upp. Jag drömde ingenting den natten. Och inget fanns att minnas.

*

Min längtan handlar nog om sinnesro, vad mer kan jag begära? Vad begär ni av mig? Jag är lycklig när jag saknar bekymmer, jag har knappt några materiella anspråk alls, jag tycker att man gott kan laga trasiga kläder.

I min dröm, den blå drömmen, fann jag kanske en liten stuga. Eller ett tabernakel, vad det nu är. Skulle jag kunna få leva där, få vara ifred, få ha min sinnesro. Så underbart. I evighet?

Jag skulle ändå längta efter Henne. Jag kommer alltid att längta efter Henne.

*

I varje ögonblick ett sandkorn,
I varje sandkorn finns en värld,
Så outsägligt vackert, så skönt – när sandkorn faller

*

Min längtan tar aldrig slut. Tar aldrig slut.
(och just därför)

*

(paus)

jag söker efter orden ...

andas
in
ut
blundar
och tar ett steg

ut i tomma rymden

Så skrev jag då. Men jag menade det inte. Jag menade det inte så.

*

Allting förändrades när vintern avtog och försvann. Om våren. När ljuset kom. Kan det vara så? Kanske kan det vara så.

*

Ett vackert ljus.
(ditt ögonljus)

*

Bortom ljus är natten mörk och en vit glob färgas blå. På himlen syns det inga stjärnor och fyrtiosju mil härifrån ligger någon i sin säng och drömmer. Drömmars färger varierar. Liksom ljuset (som lyser upp objekten), liksom längtan (som tränger fram ur bröstet). Liksom ordens innebörd, liksom tolkningarnas klarhet (eller brist på klarhet), liksom modet, styrkan, kraften, viljan – att streta vidare. Trots vilsenhet, trots tvivel. Trots förtvivlad längtan (och just därför).

I natt är alla drömmar blå och ingenting förgäves.

...



________________________

Mörk natts färd mot gryning

Jag har suttit uppe alldeles för länge igen. Det har varit mörkt, men börjar redan ljusna lite. Himlen har en blå ton, träden är svarta. Jag väntar på dagbräckningen, på att en ny dag ska födas, men först ska jag sova. Och drömma. Jag har drömt intensivt de senaste nätterna och jag har kommit ihåg mina drömmar ovanligt bra när jag vaknat. Härom dagen drömde jag om en person och vaknade av att hon ringde och väckte mig. Charles Mingus spelar piano i mitt vardagsrum. Himlen har blivit en nyans ljusare, skuggorna drar sig tillbaka. Mina fingrar dansar en sista vals över tangentbordet och jag beseglar detta meddelande med en lätt knapptryckning ...
________________________

Mini-intervju med Mats Erland Larssonom poesi, sömn och drömmar

Vad är den stora sömnen?
– Det är antagligen en symbol för livet, drömmarna och döden. Det har väl något med det medvetna och det omedvetna att göra. När jag hittade på begreppet "den stora sömnen" för att beskriva min blogg var det väl närmast ett hugskott. Jag kunde associera det till "det stora havet" och färgen på min blogg är ju mörkt blå, som rymden ungefär. Min blogg befinner sig ju ute i etern. Ett tema för min blogg har ju varit kosmos, universum. Det finns alltså ett samband mellan sömnen, havet, världsrymden och etern (internet) och fantasivärlden. Allt det här är ju oändligt. Min förförra bokhylla kallade jag ju "andens hav", hämtat från Harry Martinssons Aniara.

Vad är din drivkraft när du skriver poesi?
– Drivkraften är alltid någon slags urkraft, en magkänsla. Ju bättre jag tycker att en text blir, desto mindre har den filtrerats genom intellektet. Så det rör sig alltså om små och stora utbrott av känslor. De här känsloutbrotten är förlösande, varför jag mår bra av att skriva.

Minns du dina drömmar?
– Särskilt starka drömmar minns jag. Ofta är det själva känslostämningen som lever kvar, eftersom ju drömmarna i sig ofta är så vimsiga. Jag minns dem ofta ett kort slag, sedan glömmer jag dem, för att de sedan vid oväntade tillfällen plötsligt dyker upp igen, som ett minne vilket som helst.

Vad drömmer du om i livet?
– Det där handlar ju om hur jag vill leva mitt liv. På många sätt lever jag ju mitt liv just nu som jag vill leva det. Jag vill läsa, fantisera, skapa, uppleva kärlek och ha någon att diskutera allt det där med. Jag skulle vilja ha mer tid att göra allt det här och leva ett liv utan störande plikter.

Mats Erland Larsson är poet och serietecknare.
Se mer på hans blogg: ooooooooooooooooooooo
________________________

Jag har så mycket påbörjat

Jag har så mycket påbörjat. Projekt som jag vet att jag kommer att genomföra.
   Jag har så mycket påbörjat. Projekt som jag vet att jag inte kommer att genomföra.
   Jag har så mycket som jag ännu inte påbörjat. Projekt som jag inte vet om jag kommer att genomföra eller ens påbörja.
   Det tar aldrig slut. Varken idéerna eller projekten. Och det spelar ingen roll.
   Tiden räcker till. Tiden kommer aldrig att räcka till. Tid är allt jag har.
   Och jag har all tid i världen. Ett helt liv av saker jag påbörjar och avslutar.
   Och saker jag varken påbörjar eller avslutar.
   Det är underbart att inse att livet faktiskt är så.
   Och om man verkligen tror och menar att resultatet inte är det viktigaste. Utan att vägen är målet, och att målet är ständig utveckling. Då börjar livet nu. Och har redan börjat för länge sedan. Och kommer alltid att fortsätta.
   Så länge man lever.
   Och påbörjar saker.
________________________

En drömsyn

Jag cyklar på en övergiven landsväg genom ett öppet landskap. Himlen är ockragul, det blåser upp till storm. Min rock fladdrar i vinden, löv blåser förbi. Ett av löven blåser upp i ansiktet på mig. Jag stannar cykeln och betraktar lövet. Det är torrt och brunt och lite trasigt. Någon har på ena sidan skrivit ett namn på sex bokstäver med röd bläckpenna. Jag lägger varsamt lövet i fickan och fortsätter cykla.