I wanna love someone special, and I want to be special to that someone too ...
– Doug Pinnick, King's X
________________________
Visar inlägg med etikett Kärlek. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kärlek. Visa alla inlägg
torsdag, november 12, 2020
torsdag, oktober 01, 2020
orden
Orden
Jag älskar dig
Det är tre ord.
Det finns bara tre ord som kärnfullt kan beskriva vad jag känner för dig.
Det finns ett ord som kan beskriva vad jag känner just nu.
Det finns etthundrasjuttioniotusensexhun
Det går att förklara, men jag skulle behöva redigera. Och om det tog mig nio år att avsluta en roman, hur lång tid skulle det då inte ta att skriva detta brev? Som jag måste eller inte måste skriva.
(jag kanske bara inbillar mig att det är nödvändigt)
Det är nödvändigt. Att skriva är nödvändigt. Om jag inte kan skriva kan jag inte leva. När jag inte längre lever kan jag inte längre skriva. Och kanske är det gott så. Att en gång dö. Det ska vi alla. En dag. Men alla andra dagar ska vi leva.
Således: Jag lever. Och jag vill leva. Jag vill leva med dig. För dig. Bara dig. Always.
________________________
torsdag, augusti 17, 2017
Brev till Regnbågskvinnan
Stockholm, 26/5, 2006
Älskade vän,
Det finns stunder av plötslig klarhet när allting drabbar en.
Oväntat, obönhörligt.
Som när rummet man sitter i en mulen aprildag utan förvarning lyses upp, av att solen brutit igenom molnmassorna och sökt sig in genom ett fönster.
En överrumplande förändring, en överraskande glädje.
Så betraktar jag dig nu – i ett annat ljus.
För mig var du alltid mod och klokhet, idel positiva egenskaper värda att beundra.
Lyhördhet, respekt, tillit, kärlek – av dig har man kunnat lära. Och allt det jag en gång såg i dig ser jag fortfarande, men jag ser dig skarpare nu.
Solen skiner i ditt hår.
Du gnistrar som en diamant.
Det finns långa dagar av väntan, längtan och stilla förhoppningar. Det finns drömmar som aldrig uppfylls, men som dröms ändå. Det finns oceaner av tid att uthärda eller fylla sitt liv med, att göra något stort av – det finns tusentals ting att uträtta. Det finns miljoner val att göra, beslut att fatta, vägar att gå. Jag vill inte hysa några illusioner, men i mitt hjärta har jag en känsla som är överväldigande. Möjligheterna är oändliga och oändligheterna är möjliga. Vi är stora och små på samma gång, till och med världen är liten ibland, trots att den tycks sakna slut.
När vi möttes den gången, när våra blickar sökte sig in i varandra visste jag.
Att väntan är något jag inte fruktar. Att det som är riktigt gott är värt att vänta på.
Därför väntar jag.
Du finner mig vid horisonten.
När du kommit fram och ställt dig vid min sida, ska jag fatta din hand. Och om du vill, ska vi gå tillsammans – mot äventyret, stillheten, glädjen, framtiden.
________________________
Älskade vän,
Det finns stunder av plötslig klarhet när allting drabbar en.
Oväntat, obönhörligt.
Som när rummet man sitter i en mulen aprildag utan förvarning lyses upp, av att solen brutit igenom molnmassorna och sökt sig in genom ett fönster.
En överrumplande förändring, en överraskande glädje.
Så betraktar jag dig nu – i ett annat ljus.
För mig var du alltid mod och klokhet, idel positiva egenskaper värda att beundra.
Lyhördhet, respekt, tillit, kärlek – av dig har man kunnat lära. Och allt det jag en gång såg i dig ser jag fortfarande, men jag ser dig skarpare nu.
Solen skiner i ditt hår.
Du gnistrar som en diamant.
Det finns långa dagar av väntan, längtan och stilla förhoppningar. Det finns drömmar som aldrig uppfylls, men som dröms ändå. Det finns oceaner av tid att uthärda eller fylla sitt liv med, att göra något stort av – det finns tusentals ting att uträtta. Det finns miljoner val att göra, beslut att fatta, vägar att gå. Jag vill inte hysa några illusioner, men i mitt hjärta har jag en känsla som är överväldigande. Möjligheterna är oändliga och oändligheterna är möjliga. Vi är stora och små på samma gång, till och med världen är liten ibland, trots att den tycks sakna slut.
När vi möttes den gången, när våra blickar sökte sig in i varandra visste jag.
Att väntan är något jag inte fruktar. Att det som är riktigt gott är värt att vänta på.
Därför väntar jag.
Du finner mig vid horisonten.
När du kommit fram och ställt dig vid min sida, ska jag fatta din hand. Och om du vill, ska vi gå tillsammans – mot äventyret, stillheten, glädjen, framtiden.
________________________
söndag, juni 26, 2016
En förtröstansfull tanke
Allting måste inte ske nu.
Tänkte jag.
Hela evigheten återstår för det jag vill ska hända.
Att hända.
________________________
Tänkte jag.
Hela evigheten återstår för det jag vill ska hända.
Att hända.
________________________
tisdag, juni 21, 2016
Dikt (återfunnen och reviderad)
Den tysta vinden
Den tysta vinden viskar genom natten, sveper ljudlöst in längs husen, genom fönstret, nuddar vid gardinerna, smeker väggarna i rummet ditt
landar vid din kind, andas i ditt öra,
yppar mjuka fina ord,
rena, klara:
Du är älskad
du är vacker
och du duger som du är
1993-2016 Luleå-Reymersholme
________________________
Den tysta vinden viskar genom natten, sveper ljudlöst in längs husen, genom fönstret, nuddar vid gardinerna, smeker väggarna i rummet ditt
landar vid din kind, andas i ditt öra,
yppar mjuka fina ord,
rena, klara:
Du är älskad
du är vacker
och du duger som du är
1993-2016 Luleå-Reymersholme
________________________
tisdag, juni 14, 2016
tisdag, juni 07, 2016
tisdag, augusti 13, 2013
söndag, november 23, 2008
Höstvinter –
ett tillstånd, en betraktelse
TILLBAKABLICK OCH BLICKAR FRAMÅT:
Om hösten då löven fäller sina träd
En man i tågpersonalen på ett X2000-tåg mellan Göteborg och Stockholm uttryckte sig precis så, en gång förra hösten, för att förklara varför tåget åkte så långsamt – det kallades lövhalka – och då halkade visst även tungan, och med ens blev alla i vagnen muntra, trots förseningar, för det är roligt med felsägningar, det är det ju. Och till och med han som ropade ut det måste ha lett, i alla fall lite grann.
Nu far jag inte längre av och an mellan hit och dit. Nu är jag här. På andra sidan Sverige. I Göteborg. Och jag trivs bra. Det känns fint att vara här: en ny utsikt, ett nytt utgångsläge, ett nytt liv, med förnyad kraft: Det börjar nu.
Om morgnarna, när jag vaknat tidigt, har jag smugit mig upp, och då har jag kunnat se hur horisonten välver sig i en djärv båge upp mot himlavalvet, ett överväldigande perspektiv: en öppning, ett möjlighetspanorama, en spänd framtidsbåge.
Det börjar nu: (det är nu det börjar).
Jag saknar inte idéer. Jag saknar inte möjligheter. Jag har ett och annat påbörjat. Jag skyndar långsamt. Jag njuter av varje sekund. (Det börjar – ja, det börjar – nu.)
Jag blickar inte tillbaka mer än nödvändigt, men det som har varit lyser upp och ljuset kastar också glimtar framåt – framtidssken. Ett ljus att orientera sig efter, en riktning – upplyst. En väg att vandra, mot ett mål – en randande gryning i sikte: ett nytt ljus, en ny dag. Nu.
...
Och jag kontemplerar över dött och levande. Över vinterns kala svarta träd och blygrå tunga himmel, över frosttäcken och vargtimmar. Husen tysta, stumma byggnader, absorberande; fönstren tomma, blinda ögon, slutna – allt var slut! Fasaderna var kalla, inga reflektioner, ingenting reflekterade de; de reflekterade ingenting, inget ljus – men kyla.
Jag minns mina ord av förtivlan i dessa svarta anteckningsböcker jag bar med mig. Jag skrev! – allt för att skingra tankarna på döden ...
Långa dagar av mörker, kyla, sorg. Men sedan tog vintern slut. Våren innebar ett uppbrott. Mer behövligt, mer definitivt än något annat uppbrott förut.
Skutan Gryningsbåten har, likt ett luftskepp svävande, ankrat på cirka tretton och en halv famnars höjd. Med utsikt, vilken utsikt. Och utsikterna – lysande!
Sommaren var fin. Cykeltur på Gotland. Picknickfilt och matsäck i trädens skugga, den fina miniradion – oftast med täckning (med en och annan finjustering) – P1, sommar, sommar, sommar ...
Och fina stränder, teater i lada, små stugor till modesta priser, och mil efter mil på lättrampade cyklar. Oväntade ögonblick: konst av en mycket speciell och begåvad människa. På ett loft. Det var fint.
Och så glass ibland, som belöning efter i förhand uppgjord sträcka tillryggalagd.
Fint var att komma varandra närmare, att kunna slappna av och alla dessa fantastiska bilder av landskap och hus, kor och väderkvarnar som fastnade på både näthinna och minneskort. Fortfarande kvar, fortfarande levande faktiskt. Alla dessa bilder.
Sedan: Hösten. Samarbeta. Motarbeta. Väntan. Frustration. Ingenting. Och ingenting. Nej, ingenting.
Men utsikterna? De är lysande.
På den mörkaste himmel lyser om inte annat en måne. En ensam måne – en himlakropp, ett slags satellit, en solitär i egen omloppsbana.
Tillståndet pendlar mellan trötthet och sprudlande energi. Som vanligt, men hanterbart. Tröttheten är jobbig, det är svårt att vila när man är för trött.
Helst av allt vill jag arbeta. Skapa. Göra stora saker.
Och vila på riktigt mellan varven.
...
Jag söker och söker. Jag söker fortfarande tror jag.
(Men mest efter saker som jag har förlagt.)
...
Hösten är vacker, så otroligt vacker. När vindarna är ljumma och trädens löv skiftar färg. Men träden fäller sina löv till sist (eller var det tvärtom?) och det blir kallt och mörkt. Och kallt. Vackert kanske, om det snöar. Men kallt.
Om vintern betraktar jag talgoxen.
...
Jag har mycket att ta tag i. Kanske fördelar jag min energi ogenomtänkt, lägger den på fel saker? Jag får den känslan ibland när ingenting någonsin tycks bli färdigt. Men det där är nog en chimär. Ett godtyckligt urval, en selektiv uppspaltning av mitt minne, av det jag minns av sådant som jag faktiskt har gjort och det som återstår – det som är så förtvivlat svårt att glömma. Jag har egentligen fått mycket gjort på sistone. Det har jag.
Jag samlar böcker, vill ha läsupplevelser igen. Upplevelser, alltså. Men det är svårt ibland, att få ro till att läsa, att tillräckligt sjunka in, att verkligen kunna upprätta det där förhållandet man önskar få till texten, till författaren av texten, som gör att man vill läsa vidare. Den här hösten har jag påbörjat betydligt fler böcker än jag förmått avsluta. Det känns sådär. Men jag har i alla fall slutat köpa böcker. Jag kan inte härbärgera fler, det går inte, de får helt enkelt inte plats. Dessutom hinner jag inte läsa dem alla.
...
Enda nackdelen med att bo i en stad är att stjärnhimlen nästan aldrig syns. Jag skulle vilja se stjärnhimlen. Jag drömmer om den ibland. Härom natten drömde jag att jag och en vän svävade fram över ett svenskt landskap. Osynliga, utan kroppar. I själva verket satt vi i ett tåg och färdades genom samma landskap. Vi var uppkopplade mot ett datorprogram som vi inte längre kunde ta oss ur. Men det gjorde egentligen ingenting: Att sväva så där var fantastiskt.
...
Nattens mörka fäll, som ett täcke, eller ett djur, en björn rentav, som omfamnar, sveper in en liten människa på jorden, i behov av djup och varm sömn. Och drömmar. Drömmar, förstås.
De små, små hålen i det djupblåsvarta skynket är som oändligt tunna nålstick, men ändå tillräckligt stora för att släppa igenom ljuset. Ett ljus som tränger ner från universums andra sida, den oändligt ljusa sidan, och färdas vidare mot jorden, letar sig igenom persienner och rullgardiner och lyser på de sovande.
Det är det ljuset som alstrar drömmarna.
________________________
Om hösten då löven fäller sina träd
En man i tågpersonalen på ett X2000-tåg mellan Göteborg och Stockholm uttryckte sig precis så, en gång förra hösten, för att förklara varför tåget åkte så långsamt – det kallades lövhalka – och då halkade visst även tungan, och med ens blev alla i vagnen muntra, trots förseningar, för det är roligt med felsägningar, det är det ju. Och till och med han som ropade ut det måste ha lett, i alla fall lite grann.
Nu far jag inte längre av och an mellan hit och dit. Nu är jag här. På andra sidan Sverige. I Göteborg. Och jag trivs bra. Det känns fint att vara här: en ny utsikt, ett nytt utgångsläge, ett nytt liv, med förnyad kraft: Det börjar nu.
Om morgnarna, när jag vaknat tidigt, har jag smugit mig upp, och då har jag kunnat se hur horisonten välver sig i en djärv båge upp mot himlavalvet, ett överväldigande perspektiv: en öppning, ett möjlighetspanorama, en spänd framtidsbåge.
Det börjar nu: (det är nu det börjar).
Jag saknar inte idéer. Jag saknar inte möjligheter. Jag har ett och annat påbörjat. Jag skyndar långsamt. Jag njuter av varje sekund. (Det börjar – ja, det börjar – nu.)
Jag blickar inte tillbaka mer än nödvändigt, men det som har varit lyser upp och ljuset kastar också glimtar framåt – framtidssken. Ett ljus att orientera sig efter, en riktning – upplyst. En väg att vandra, mot ett mål – en randande gryning i sikte: ett nytt ljus, en ny dag. Nu.
...
Och jag kontemplerar över dött och levande. Över vinterns kala svarta träd och blygrå tunga himmel, över frosttäcken och vargtimmar. Husen tysta, stumma byggnader, absorberande; fönstren tomma, blinda ögon, slutna – allt var slut! Fasaderna var kalla, inga reflektioner, ingenting reflekterade de; de reflekterade ingenting, inget ljus – men kyla.
Jag minns mina ord av förtivlan i dessa svarta anteckningsböcker jag bar med mig. Jag skrev! – allt för att skingra tankarna på döden ...
Långa dagar av mörker, kyla, sorg. Men sedan tog vintern slut. Våren innebar ett uppbrott. Mer behövligt, mer definitivt än något annat uppbrott förut.
Skutan Gryningsbåten har, likt ett luftskepp svävande, ankrat på cirka tretton och en halv famnars höjd. Med utsikt, vilken utsikt. Och utsikterna – lysande!
Sommaren var fin. Cykeltur på Gotland. Picknickfilt och matsäck i trädens skugga, den fina miniradion – oftast med täckning (med en och annan finjustering) – P1, sommar, sommar, sommar ...
Och fina stränder, teater i lada, små stugor till modesta priser, och mil efter mil på lättrampade cyklar. Oväntade ögonblick: konst av en mycket speciell och begåvad människa. På ett loft. Det var fint.
Och så glass ibland, som belöning efter i förhand uppgjord sträcka tillryggalagd.
Fint var att komma varandra närmare, att kunna slappna av och alla dessa fantastiska bilder av landskap och hus, kor och väderkvarnar som fastnade på både näthinna och minneskort. Fortfarande kvar, fortfarande levande faktiskt. Alla dessa bilder.
Sedan: Hösten. Samarbeta. Motarbeta. Väntan. Frustration. Ingenting. Och ingenting. Nej, ingenting.
Men utsikterna? De är lysande.
På den mörkaste himmel lyser om inte annat en måne. En ensam måne – en himlakropp, ett slags satellit, en solitär i egen omloppsbana.
Tillståndet pendlar mellan trötthet och sprudlande energi. Som vanligt, men hanterbart. Tröttheten är jobbig, det är svårt att vila när man är för trött.
Helst av allt vill jag arbeta. Skapa. Göra stora saker.
Och vila på riktigt mellan varven.
...
Jag söker och söker. Jag söker fortfarande tror jag.
(Men mest efter saker som jag har förlagt.)
...
Hösten är vacker, så otroligt vacker. När vindarna är ljumma och trädens löv skiftar färg. Men träden fäller sina löv till sist (eller var det tvärtom?) och det blir kallt och mörkt. Och kallt. Vackert kanske, om det snöar. Men kallt.
Om vintern betraktar jag talgoxen.
...
Jag har mycket att ta tag i. Kanske fördelar jag min energi ogenomtänkt, lägger den på fel saker? Jag får den känslan ibland när ingenting någonsin tycks bli färdigt. Men det där är nog en chimär. Ett godtyckligt urval, en selektiv uppspaltning av mitt minne, av det jag minns av sådant som jag faktiskt har gjort och det som återstår – det som är så förtvivlat svårt att glömma. Jag har egentligen fått mycket gjort på sistone. Det har jag.
Jag samlar böcker, vill ha läsupplevelser igen. Upplevelser, alltså. Men det är svårt ibland, att få ro till att läsa, att tillräckligt sjunka in, att verkligen kunna upprätta det där förhållandet man önskar få till texten, till författaren av texten, som gör att man vill läsa vidare. Den här hösten har jag påbörjat betydligt fler böcker än jag förmått avsluta. Det känns sådär. Men jag har i alla fall slutat köpa böcker. Jag kan inte härbärgera fler, det går inte, de får helt enkelt inte plats. Dessutom hinner jag inte läsa dem alla.
...
Enda nackdelen med att bo i en stad är att stjärnhimlen nästan aldrig syns. Jag skulle vilja se stjärnhimlen. Jag drömmer om den ibland. Härom natten drömde jag att jag och en vän svävade fram över ett svenskt landskap. Osynliga, utan kroppar. I själva verket satt vi i ett tåg och färdades genom samma landskap. Vi var uppkopplade mot ett datorprogram som vi inte längre kunde ta oss ur. Men det gjorde egentligen ingenting: Att sväva så där var fantastiskt.
...
Nattens mörka fäll, som ett täcke, eller ett djur, en björn rentav, som omfamnar, sveper in en liten människa på jorden, i behov av djup och varm sömn. Och drömmar. Drömmar, förstås.
De små, små hålen i det djupblåsvarta skynket är som oändligt tunna nålstick, men ändå tillräckligt stora för att släppa igenom ljuset. Ett ljus som tränger ner från universums andra sida, den oändligt ljusa sidan, och färdas vidare mot jorden, letar sig igenom persienner och rullgardiner och lyser på de sovande.
Det är det ljuset som alstrar drömmarna.
________________________
söndag, augusti 10, 2008
Himmel över Hisingen
Friskväderstorget, 7 juli 2008, 17.38
Vi har den mest lysande av utsikter.
________________________
söndag, mars 23, 2008
Söndagsbilden II
Min röda stjärna lyser än
tänker
tänker på dig
(var du än är)
fridfull natt
________________________
lördag, mars 22, 2008
Lördagsbilden
Det händer när du diskar
Dina händer när du diskar
findiskar, rendiskar, mjukdiskar
En realistisk saga är den vackraste av sagor
och en diskbänk är en diskbänk är
en glimrande skinande blank
kista av metall
– med hemligheter och beslag i silver
En kista
– full av skatter och förunderliga ting
________________________
fredag, mars 21, 2008
Fredagsbilden
Med dig är ingenting långtråkigt,
evigheten inte särskilt lång
men lyckan varar desto längre
________________________
tisdag, mars 04, 2008
onsdag, februari 27, 2008
måndag, februari 25, 2008
Två rader (upplyftande)
M: Vi ses snart. Snart får vi vara tillsammans. Snart!
A: Ja, snart är vi tillsammans. På fredag. Jag längtar.
________________________
A: Ja, snart är vi tillsammans. På fredag. Jag längtar.
________________________
måndag, februari 04, 2008
Raderna
– till Anna
För morgondag|en, -arna
Se,
bortom det uppenbara
Vägen leder alltid hem
Det är nu
Mamma tyckte alltid att
Jämlika barn leka bäst
Livet, en lek
Leka, leka, leka
Olika, lika, leka, läka
– leva
Du, vi är väl bästa vänner nu?
Och alla "vännerna"
Facebook is a utility for social anxiety
I skogens mörker kan ingen se dig dansa
Vem vill inte vara med?
För dina ögon endast
Budskapet lyser med sin närvaro
Läs mellan raderna
Du är – och har alltid varit – värd att älska
mellan raderna
För henne var fullmånen alltid magisk
I morgon är det också nu
Regnbågen bekräftar existensen
TACK
JA
Alla dessa dagar, tankar, fotsteg
Dina drömmar är verkligare än du tror
Morgondagen är den framtida gårdagen
I morgon börjar det
Jag minns
Träd,
tråd,
trådlek,
trådled,
led tråd,
lektråd:
(läs: ctrl+a)
Gunnar grunnar:
Grubbel, grubbel, grubbel
tills du har grubblat dig dubbel
–
Dröm (verklig)
Verklighet (drömd)
–
Kategorisk natt
Kategorisk horisont
Ständigt detta nu
Tystnaden är full av ljud
Regentropfen
Ach, wie seltsam schön wenn der Regen fällt
Jag vill ha dig
Kanske i morgon
Du och jag, baby
Vi förärar våra barn med det vi tror är möjligt
Därför att jag vill
Jo, jag älskar även detta
Jag tycker mycket om min bror och syster
mina vänner
mamma, pappa
dig
Dina ögon
hur du tittar
hur du ser
ser ut
över världen
världens ljus
dina ögon
och din tankevärld
– ditt ögonljus
Vågar du, vågar jag
Men även om det inte är så,
tror vi,
och ur tron
spirar hoppet
– Hoppet för oss långt
Någonstans bortom orden
bortom dessa rader
Möt mig här i natt
Vi ses på Kilimanjaro
Nej,
men okej
och hur som helst ett stort tack
för att du frågade
Jag tycker också mycket om att dansa
men jag vet inte hur man gör
på riktigt
riktigt, riktigt
(Allting är på riktigt)
Vi förfärar våra barn med den rädsla som vi ändå bär på
Men
I tomrummet vilar eftertanken
i tankepausen reflektion
Att vila är att handla i tid
(Så simmar vi i sömnens hav)
***
Finns det något vackrare ändå?
Än sorg?
Än saknad?
Om skönheten är smärtsam, nej
annars tvivlar jag
nog inte alls
Och
Trots allt:
Livet fortgår
trots allt
trots
trots allt
allt, allt, allt
__∞
________________________
Se,
bortom det uppenbara
Vägen leder alltid hem
Det är nu
Mamma tyckte alltid att
Jämlika barn leka bäst
Livet, en lek
Leka, leka, leka
Olika, lika, leka, läka
– leva
Du, vi är väl bästa vänner nu?
Och alla "vännerna"
Facebook is a utility for social anxiety
I skogens mörker kan ingen se dig dansa
Vem vill inte vara med?
För dina ögon endast
Budskapet lyser med sin närvaro
Läs mellan raderna
Du är – och har alltid varit – värd att älska
mellan raderna
För henne var fullmånen alltid magisk
I morgon är det också nu
Regnbågen bekräftar existensen
TACK
JA
Alla dessa dagar, tankar, fotsteg
Dina drömmar är verkligare än du tror
Morgondagen är den framtida gårdagen
I morgon börjar det
Jag minns
Träd,
tråd,
trådlek,
trådled,
led tråd,
lektråd:
(läs: ctrl+a)
Gunnar grunnar:
Grubbel, grubbel, grubbel
tills du har grubblat dig dubbel
–
Dröm (verklig)
Verklighet (drömd)
–
Kategorisk natt
Kategorisk horisont
Ständigt detta nu
Tystnaden är full av ljud
Regentropfen
Ach, wie seltsam schön wenn der Regen fällt
Jag vill ha dig
Kanske i morgon
Du och jag, baby
Vi förärar våra barn med det vi tror är möjligt
Därför att jag vill
Jo, jag älskar även detta
Jag tycker mycket om min bror och syster
mina vänner
mamma, pappa
dig
Dina ögon
hur du tittar
hur du ser
ser ut
över världen
världens ljus
dina ögon
och din tankevärld
– ditt ögonljus
Vågar du, vågar jag
Men även om det inte är så,
tror vi,
och ur tron
spirar hoppet
– Hoppet för oss långt
Någonstans bortom orden
bortom dessa rader
Möt mig här i natt
Vi ses på Kilimanjaro
Nej,
men okej
och hur som helst ett stort tack
för att du frågade
Jag tycker också mycket om att dansa
men jag vet inte hur man gör
på riktigt
riktigt, riktigt
(Allting är på riktigt)
Vi förfärar våra barn med den rädsla som vi ändå bär på
Men
I tomrummet vilar eftertanken
i tankepausen reflektion
Att vila är att handla i tid
(Så simmar vi i sömnens hav)
***
Finns det något vackrare ändå?
Än sorg?
Än saknad?
Om skönheten är smärtsam, nej
annars tvivlar jag
nog inte alls
Och
Trots allt:
Livet fortgår
trots allt
trots
trots allt
allt, allt, allt
__∞
________________________
torsdag, januari 10, 2008
tisdag, december 11, 2007
Andra sidan horisonten
Härifrån till dit och därifrån till hit:
en regnbåge, ett molntåg, horisonten
ståltrådsfåglar, papperssparvar,
ett tankfullt litet moln,
silvermåsar, sidenslipsar, solskensregn
och tiotusen gula rosor ...
________________________
torsdag, december 06, 2007
Äntligen torsdag!
Idag är dagen som jag väntat på länge. Med strålande solskenslängtan i blick och ett fång färgglada blommor ska jag invänta din bedårande ankomst.
________________________
________________________
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)