Hågkomster och rekonstruktioner av drömmar

Jag skulle vilja skriva några rader om svårigheterna med att erinra sig drömmar och i synnerhet då svårigheterna med att minnas drömmar i sin helhet. Det är ett tema som alltid dyker upp när jag diskuterar och funderar kring drömmar, delvis därför att jag önskade att jag hade bättre förmåga att minnas mina drömmar.

Under själva drömmen är allting glasklart, lika tydligt som i verkligheten – så upplever jag det ofta – samtidigt som jag på något plan ändå alltid är medveten om att jag drömmer. Jag genomskådar alltså drömmens illusoriska verkan, men accepterar den ändå på samma gång och reagerar således känslomässigt lika starkt på det som händer, som jag rimligtvis skulle ha gjort om det hade inträffat i verkligheten.



Men drömmens beständighet: Så fort jag närmar mig uppvaknandet blir medvetenheten om att jag befinner mig i en dröm ännu tydligare. Jag tänker: "Nu vaknar jag snart" och drömmen börjar med ens att brytas upp. Precis då i det ögonblicket, i själva uppvaknandet, går en massa av dröminnehållet förlorat, jag känner hur jag lämnar kvar det där nere i drömvärlden i samma stund som jag bryter igenom ytan. De fragment som jag inte längre minns kan jag – om jag tillräckligt snabbt skriver ner drömmen – rekonstruera, men jag är aldrig helt säker på att det verkligen var det jag drömde. Alltså blir det många luckor som fylls i med det som jag tror hände. Problemet är att de fragment som jag tycker mig minnas inte är helt glasklara längre och ju mer vaken jag blir desto mer försvinner de ur mitt medvetande. Till slut blir gränserna flytande – "sanna" minnesfragment blandas med rekonstruerade (vars auteticitet alltså är oklar). Att acceptera att vissa saker försvinner och låta luckorna vara är kanske bättre än att på lösa grunder försöka återskapa det man redan vet gått förlorat. Men faktum kvarstår: fragmentariska drömmar har något högst otillfredställande över sig; jag upplever helheten som viktig.

Nu kommer vi in på området etik kontra estetik: Om man umgås i kretsar där drömmen har hög status och ett återkommande inslag i det sociala umgänget är att återberätta sina drömmar för andra, där fascinationen för och teoribildningar kring drömmen är något påtagligt levande, är det då oetiskt att återberätta drömmar där man inte minns alla detaljer helt säkert, men av estetiska skäl vill återskapa något sammanhängande – en tilltalande helhet – eller är det underförstått att drömmen inte kan återföras till det vakna tillståndet utan att genomgå mer eller mindre omfattande transformationer? Är problematiken i ovanstående frågeställning överhuvudtaget relevant? Måste man kanske helt enkelt bara acceptera att det tar sin tid att med medvetna ansträngningar öva upp sin förmåga att minnas sina drömmar? Jag lutar åt det. Samtidigt undrar jag – och detta är förstås en filosofisk frågeställning – kan man någonsin lita på sitt minne, eftersom det tycks ligga i den mänskliga hjärnans natur att vara kreativ och förändra/förbättra minnen? I synnerhet verkar det vara svårt att bevara minnen från drömmar intakta. (Kan detta bero på självcensur?)



Jag menar alltså inte att jag medvetet skulle fabricera drömmar, så som jag föreställer mig att exempelvis Salvador Dalí gjorde ibland, men det förefaller mig ändå så uppenbart att det otillförlitliga minnet gärna spelar en ett spratt då och då. Kanske är det helt enkelt så att det borde ligga i drömtydandets uppdrag att ta med detta i beräkningen, att det i själva verket inte är det problem jag försöker göra det till? Det är ju trots allt så att både drömmens fantasibilder och de fantasierna som uppstår i ett mer eller mindre vaket tillstånd härstammar från samma källa – det mänskliga psyket.

Men varför upplever jag då den här helheten som så viktig? Varför stör det mig så mycket när delar av drömmens innehåll skingras och går förlorat? Jag tror att svaret ligger i att jag tillmäter drömmen, dess väsen och mystik, stor betydelse. Jag föreställer mig att drömmen kan fungera som en vägledare och problemlösare på flera plan. Jag tror att drömmen (läs psyket) försöker tala om för oss, göra oss uppmärksamma på, sånt som vi av olika anledningar inte vill eller vågar konfrontera i vaket tillstånd. I drömmen släpper självcensuren och med sitt symboliska språk levs borträngda känslor och tankar ut. Eftersom jag gärna vill ta del av det här kodade materialet från mitt inre, för att bättre förstå mig själv och mitt eget själsliv, blir det lätt att jag misströstar eftersom bortfallet ofta blir så stort.

Jag misstror dessutom mig själv eller snarare mitt minnes tillförlitlighet. Om jag omedvetet fyller i luckorna med mer vakna tankar under det att jag försöker memorera drömmen – vilket jag är övertygad om nästan alltid sker – förvanskas kanske också budskapet eller förblir åtminstone inte oförändrat i sin renaste form. Man kan kanske invända att så länge man med säkerhet minns vissa element kan man på goda grunder anta att de är de viktigaste, och att det är dessa man bör utgå från vid eventuella tolkningar och analyser. De överflödiga detaljerna har så att säga rensats bort i själva uppvaknandeprocessen. Och vad återstår är drömmens kärna och essens?
________________________