Lättheten

Jag känner mig så lätt idag

En ny sorts lätthet

I kroppen och i tanken

I huvud och i själ

Det är något med ljuset

Jag känner lättheten

lättheten hos en fjäril

Om våren

I solen

Som jag längtar

Efter ljuset längtar jag

Skogen, det gröna, allt som växer

Blommor, fågelsång, att sitta

på en klippa och blunda, kisa

mot solen

Sorgen och saknaden finns där

men lättheten väger upp

Tungsinnets längtan efter tyngdlöshet

Antar att allt är någon form av ekvation

och en fråga om gravitation

Känsla och kalkyl — oförenligt?

Men lättheten väger upp,

det gör den

Jag tar ett steg

ett litet — inget kliv

ett steg i taget

ett steg i steget

osv.

Ett lätt lätt, fjäderlätt,

steg framåt, in i

framtiden

Och känner tillförsikt och

ingen bävan mer

allt blir bra, var det någon som sa?

Inte vet jag, men i alla fall lite bättre —

och lättare och ljusare

Steg för steg

Jag önskar lättheten var smittsam

och kunde spridas med tankekraft

då vore jag volontär

till tjänsten som superspridare

Se upp! Du kan drabbas av känslan

— att bli lätt!

(fjärilslätt)

På tåg på väg på räls

för återseende

av god gammal vän

Som jag inte sett på

— fem hela år! —

Har en känsla av att tiden stått still

eller bara tassat tyst på tå

Åren går

Sedan ses man igen

På nytt

Do-deska-den låter tåget

Uipp-uipp-uipp fjärilen

med små lätta (ljudlösa nästan)

vingslag som slår i mitt

bröst

När ser jag dig igen

Tänker jag för mig själv

Tankarna roterar men de känns

lätta nu

Det mörka, dystra, tunga

har dragit vidare som

svarta moln överflödiga och

förbi

Jag tänker bara lätta tankar nu

Det är ljuset

morgonsolen, gryningssyren i luften

Jag andas

Anden, andningen

(jag tar djupa andetag)

Lättheten —

lättheten får mig nästan att sväva

Och ljuset

Ja, ljuset,

det är ljuset

________________________

orden

Orden

 

Jag älskar dig

Det är tre ord.

Det finns bara tre ord som kärnfullt kan beskriva vad jag känner för dig.

Det finns ett ord som kan beskriva vad jag känner just nu.

Det finns etthundrasjuttioniotusensexhundrasextioåtta ord som skulle kunna beskriva, men inte förklara.

Det går att förklara, men jag skulle behöva redigera. Och om det tog mig nio år att avsluta en roman, hur lång tid skulle det då inte ta att skriva detta brev? Som jag måste eller inte måste skriva.

(jag kanske bara inbillar mig att det är nödvändigt)

Det är nödvändigt. Att skriva är nödvändigt. Om jag inte kan skriva kan jag inte leva. När jag inte längre lever kan jag inte längre skriva. Och kanske är det gott så. Att en gång dö. Det ska vi alla. En dag. Men alla andra dagar ska vi leva.

Således: Jag lever. Och jag vill leva. Jag vill leva med dig. För dig. Bara dig. Always.

________________________

Rötter ii

*


När Återuppståndelsens dag är här skall Försoningens grönska spira.
________________________

Rötter

Jag grävde djupt, djupt, djupt
i mina förfäders jord

(Vreden bor i underjorden)

Marken var svart och hård
Historiska dåd – och missdåd – pulvriserade till aska och intighetens stoft
– komprimerade till ett berg av tystnad




Källarkultur, Kulturnatta fredagen den tjugofemte oktober 2019
________________________

Vågår

Ett vågår är den sträcka som vågen färdas på ett år.

Vad är en våg, vad är att våga?

Hur många vågor vågar havet slå?

Ett sårår är den sträcka som smärtan färdas på ett år.

Vad är ett sår, hur långt?

Hur länge varar såret?

Ett tårår är den sträcka som tåren faller på ett år.

Vad är en tår, vad rymmer den?

En värld av världar, av längtan, lycka, glädje, sorg?

*

Ett vågår är den sträcka som vågen färdas på ett år.

En våg som aldrig stannar, som aldrig upphör, som alltid fortsätter att slå.

________________________

Dikt

Kom låt oss vårda grunden för vårt liv
Den gröna sfär vi fått att leva på
i universums lotterisystem.
När nästa lyckodragning kan bli av
med Vintergatans stora tombola
det vet vi inte och kan aldrig nå.
Ett vet vi ändå säkert redan nu:
vid nästa dragning
är vi inte med.

Harry Martinsson, Ur Doriderna
________________________

En förtröstansfull tanke

Allting måste inte ske nu.
Tänkte jag.
Hela evigheten återstår för det jag vill ska hända.
Att hända.
________________________

Dikt (återfunnen och reviderad)

Den tysta vinden

Den tysta vinden viskar genom natten, sveper ljudlöst in längs husen, genom fönstret, nuddar vid gardinerna, smeker väggarna i rummet ditt
landar vid din kind, andas i ditt öra,
yppar mjuka fina ord,
rena, klara:

Du är älskad
du är vacker
och du duger som du är

1993-2016 Luleå-Reymersholme
________________________

fri

Jag måste försöka se det som mina händer skymmer
jag måste försöka förstå det som mina tankar skrymmer
jag måste försöka tänka klart och skingra mina bekymmer
jag måste försöka sväva och inte sjunka låta uppfylla mig själv med allt som hjärtat rymmer
jag måste försöka glömma gå vidare dra ett streck över det som blev fel
jag måste tillskriva mig själv känslan av att vara frisk och hel
jag måste sluta tveka utom när jag tvivlar som en akt av sund självrannsakan som endast stärker mig och bygger upp mig att möta vad som än väntar
och det är då jag står där självsäker stark och stolt och fri
________________________

____SPRÅKET HÅLLER OSS FÅNGNA

________Släpp oss fria – bryt loss!

___________frihet saknar ord

saknar tyngd och

______________________svävar     svävar

________________________

dikt

Jag går längs en väg
som leder in i skogen, uppehåller
mig där ett slag
Bilder av en röd kvinna med grönt hår
hemsöker mig där
Mina fötter är fastvuxna, mossan
griper fast i mina fotsulor
en skulptur av sammetsdraperier
döljer min längtan
som skämdes jag
över att vara behövande
Rötter ringlar sig runt mina
fotleder
Rödhaken piper
och stenarna vänder sig med magarna uppåt
De små små vita magarna
blanka i solskenet som tränger in
På en av stenarna har någon ristat in fyra streck
ett lodrätt och tre horisontella
och jag vet att den stenen måste jag
sänka i havet
för att kunna glömma
Båt väntar vid stranden
Stad sover på andra sidan
och jag sliter mig loss ur skogens grepp
Frånstöter ett djuriskt skri
Träden ryggar tillbaka och släpper mig fram
där jag släpar mig fram
mot en öppning stor som en fingernagel
svävande
likt en punkt i synfältet
en liten insekt, en fluga av ljus
________________________

Företal om förtalet

tala aldrig illa om
de levande, ty de är levande
och är en gång döda

tala aldrig illa om
de döda, ty de är döda
och var en gång levande
________________________

... i den vackraste av världar

Jag drömde att jag sov och drömde den märkligaste av drömmar; 
 jag drömde att jag drömde en dröm bortom alla drömmar. 

Jag drömde att jag vaknade upp 
... i den vackraste av världar.
________________________

En svunnen sommardikt (2013)

Skalldjuren

I.

Jordiga händer, famlar efter dig.
På avstånd hörs fåglar kretsa i luften. Du ser ingenting. Hoptrasslade härvor av tunna trådar.
Jag saknar röst, mina tankar svävar.

Skalldjuren släpar sig fram.
Skogens stumma närvaro. Täta moln av förtvivlan. Färgerna bleknar, allting blir osynligt.
Solnedgångar, kaskader av ljussken störtar likt brinnande fyrtorn mot horisonten.

Du kommer inte längre.
Rymden tätnar; tankarna komprimeras. Ingenting närvarande, tomheten ekar i din skalle. Att imitera röster, att förneka sig själv.
Flykt genom tomheten, släpande kroppar.

Vita prickar i en mosaik av kompakt mörker.
Du vrider dig i plågor. Brandgul rök sveper in landskapet. När jag säger ”tomhet” öppnar sig något.
Musik, stråk av vemod skär genom dig.

Timmarna läggs till varandra, samlas på hög.
Röda ljuspunkter, obehagligt nära. Sand som rinner genom svedda fingrar. Dunkla, diffusa gestalter i dansande rörelser.
De ofantliga vidderna breder ut sig; du sträcker ut handen, låter dig omfamnas.

Något som strålar.
Tunna skikt att smeka i natten. Tiden vrider sig runt alltings axel. Jag ägnar mina dagar åt att uppfinna röster som inte finns.
Naglarna rispar mot stenens yta; du tränger dig närmare.

Minnen som hopar sig; rymden tätnar.
Löven som virvlar, visslande ljud. Hör skallen ljuda, hör skalldjuren. Hägringar, ouppnåeliga mål att sträva efter.
Skalldjuren vrider sig i plågor.

Skalldjuren dansar i paradiset.
En avgrund som öppnar sig. Skalven i marken, förebådelsen. Trädets grenar, mönster av livsöden.
En förtärande eld.

Språket bryts upp, bryts sönder, faller isär.
Blödande, skrikande skalldjur. Stenar, utspridda på marken. Verkligheten vidgas.
Ekon av röster på avstånd.

Gul hud, svampiga klumpar; händer som sträcks ut.
Hör skallen ljuda, eka mot bergväggarna. Molnformationer på buktande himmel, sprucket glas. Luften vibrerar av röster.
Skalldjuren bävar.

Skymningen faller, skuggorna väser.
Vrålande skalldjur som faller.
Skalldjuren brinner i underjorden.
Sprickan som vidgar sig; en öppning i berget.



II.

Trädets grenar, mönster av livsöden.
Minnen som hopar sig; rymden tätnar. Jag ägnar mina dagar åt att uppfinna röster som inte finns. En förtärande eld.
Blödande, skrikande skalldjur.

Du vrider dig i plågor.
Verkligheten vidgas. Solnedgångar, kaskader av ljussken störtar likt brinnande fyrtorn mot horisonten. Tiden vrider sig runt alltings axel.
Hör skallen ljuda, eka mot bergväggarna.

Sprickan som vidgar sig; en öppning i berget.
Att imitera röster, att förneka sig själv. En avgrund som öppnar sig. Molnformationer på buktande himmel, sprucket glas.
Luften vibrerar av röster.

Skalven i marken, förebådelsen.
Timmarna läggs till varandra, samlas på hög. Rymden tätnar; tankarna komprimeras. Språket bryts upp, bryts sönder, faller isär.
Dunkla, diffusa gestalter i dansande rörelser.

Skalldjuren släpar sig fram.
Skogens stumma närvaro. Du kommer inte längre. Färgerna bleknar, allting blir osynligt.
De ofantliga vidderna breder ut sig; du sträcker ut handen, låter dig omfamnas.

Hägringar, ouppnåeliga mål att sträva efter.
Stenar, utspridda på marken. Vrålande skalldjur som faller. Jordiga händer, famlar efter dig.
Flykt genom tomheten, släpande kroppar.

Gul hud, svampiga klumpar; händer som sträcks ut.
Brandgul rök sveper in landskapet. Skymningen faller, skuggorna väser. Något som strålar.
Täta moln av förtvivlan.

Ekon av röster på avstånd.
Röda ljuspunkter, obehagligt nära. Skalldjuren vrider sig i plågor. Du ser ingenting.
Skalldjuren bävar.

Skalldjuren brinner i underjorden.
Tunna skikt att smeka i natten. Naglarna rispar mot stenens yta; du tränger dig närmare. Sand som rinner genom svedda fingrar. 
När jag säger ”tomhet” öppnar sig något.

Skalldjuren dansar i paradiset.
Hoptrasslade härvor av tunna trådar. Vita prickar i en mosaik av kompakt mörker. Jag saknar röst, mina tankar svävar.
Löven som virvlar, visslande ljud.

Musik, stråk av vemod skär genom dig.
På avstånd hörs fåglar kretsa i luften.
Ingenting närvarande, tomheten ekar i din skalle.
Hör skallen ljuda, hör skalldjuren.


*


Det är en annan tid nu, ett annat ljus, en ny sommar. 


________________________

Balkongfrid

När jag bodde i Årsta i Stockholm mellan 2000 och 2007 tyckte jag mycket om att vara på min balkong. Jag hade en fotogenlampa, lite mattor, byggde ett bord av en lastpall och satt där och myste om kvällarna. Jag skrev då en dikt som hette Balkongfrid.

Nu har jag äntligen inrett min nya balkong i Högsbo här i Göteborg, och jag kom att tänka på den där gamla dikten. Den fanns kvar på hårddisken.


Balkongfrid

Högt över marken
svävande
likt en ballong

Sitter jag tryggt
mediterande
på en platta av gjuten betong

Min balkong är inte bara något konkret
nej, det är något mycket mer än så

En tillflyktsort
ett tabernakel
under himlens helgade blå

En idé
en hägring
något outgrundligt

En abstraktion i hundra procent betong
En tanke
– absolut en tanke –
och en känsla av den renaste frid

Här inmundigas det livsnödvändiga:
ljus, vatten,
solsken, frisk luft,
frukost
samt kvällste
och kärlek

Dessutom läses här
en och annan god bok
samt spelas här
ett och annat gott schackparti

däremellan tänker jag

Och i övrigt råder friden

 

Högsbo 2014

Årsta, 2007

Dikten har väl åldrats något, liksom jag. Men känslan är densamma.
________________________

Fritt efter Dante

Mitt hjärtas följe bor i underjorden,
till underjorden förde mig mitt hjärtas stig —
och hem igen!
 ________________________

Träddikten

Ett träd växer vilt och krokigt
växer ditan och utan
på och inuti
växer som det vill
Ett träd växer var fan som
helst om våren, bäst om hösten
otillräckligt, trycker sig mot dukarna
bokarna är blödiga, bladiga
blodokarna, böckerna
Ett träd växer mot en fond av vitt, gult, rött, brunt
gröna träd och litet barn
Ett träd väcker dig om morgonen
du sover, du är livet
Ett träd sträcker sig
upp mot
himmelen, ett träd som sänker sig
ned mot jorden

________________________

I tid

Vi gömmer oss i drömmen; vi gör våra kroppar osynliga.
Vi sjunker ner mot bottnen, en bädd av grön mjuk mossa, glimrande belyst av skogsljus silat genom täta grenverk.

Bilden färgas sakta grumlig, suddas ut av mjölkvit rök.
Och ur dimman hörs nu nattens ljuva viskningar
som känns som mjuka smekningar mot sårig hud.

En läkande beröring, innesluten i ett ögonblick,
omfamnande all vår längtan, all vår smärta, alla minnen
– av allt som varit.
________________________

Deutschland weiß wie Schnee

Florens-München-Hamburg-København-Göteborg

Tåget färdas genom tunneln.

Snö.
Landskap i vintervila.
Kontraster. Veckad molnhimmel.
Ljus, skugga; mjukt draperi.

Roströda tak, vita små gårdshus.
Fält.
Nakna träd. Sträcker sig upp
likt raderna av vindkraftverk.

Fåror i snön på marken,
pudrade åkrar.
Den bävande stillheten.
Klarheten. Väntan. Morgondagen.
Det oskrivna landskapet.
Det böljande. Kurvorna.

Telefonledningarnas parallella streck.
Stolparnas skarpa rutmönster,
dess utsträckta armar.

Vinterlandskapet.

Solens corona. Den gnistrande snön.
Skogen. De nakna stammarna.
Det svarta, det vita.
— Landskapet som en kolteckning.

Vi färdas i 138 kilometer i timmen,
norrut genom ett nyvaket
sömnigt vinterlandskap;
genom ett snövitt Tyskland.

Perspektivisk anblick, snett från ovan.
De nakna svarta trädens ådernät mot kritvita fält.

Kuliss av ljusa tallar mot sagoskogens dunkla djup.

Stubbmönstrade åkrar, gärden, gårdar.
Broar. Svarta blodkärl, finstrimmiga ådror.

Rök som fastfrusen i flykten,
som en stillbild hängande i luften.

Det tyska vinterlandskapets djup.
Skärpan, perspektivet.
Långt borta klämtar klockor.

En frusen skogsbäck. Släta plan och svarta streck.
Inte en fågel så långt ögat når.

En rörelse, en riktning.
En resa i tiden. Ett ögonblick i taget.
________________________

Baklängeslek

Att tyna mot en fjärran gryning
sedan länge redan flydd
Att tyna som en rörelse med riktning
och med paradoxens kraft
– tyna som av trots

Ty att tyna är att ty sig till
tanken om att växa
ty att tyna är att växa
och att fortsätta att växa
växa inåt, utifrån och in
Sakta växa bort, liksom försvinna
inte sträva, endast sträva
inåt, inåt
långsamt inåt

mot ett mål

Ett möjligheters möjligheters
moln
i himlen innantill
________________________