... the meaning of Life.
________________________
Visar inlägg med etikett Böcker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Böcker. Visa alla inlägg
tisdag, juni 07, 2016
fredag, januari 08, 2010
Tankar om läsning
Jag parallelläser ofta böcker. Det kan vara riktigt inspirerande ibland. När det blir som bäst blir det en ovanligt lyckad hypertextläsning, en sådan där det öppnas upp oanade möjligheter, där fantastiska tankehybrider uppstår, där texterna korsbefruktar varandra; en läsning som leder till hisnande upptäckter och någon gång även till insikter. Sådana där intensiva stunder av rus och lycka.
Men det finns alltid en risk att flödet avtar efter ett tag, att det hela övergår i ett famlande, ett fruktlöst försök till hopsamlande och omfamnande av allt det stora; en ansträngning som ofta slutar i ren frustration. Då blir det i stället till ett hopplöst tafatt hattande mellan olika böcker, olika texter, olika tankevärldar – något som bara skapar oreda och splittring. Jag hamnar då i ett fullständigt outhärdligt tillstånd av rastlöshet, en känsla som helt strider mot något som finns djupt rotat i mig: mitt behov av sinnesro.
I denna dragkamp mellan det som jag själv förvandlat från ett nyfiket sökande till plikt och tvång återstår till sist endast en möjlighet: flykten! En flykt in i något annat – distraktionen som befrielse – att uppslukas av vad som helst (bara något annat) som må komma i min väg.
Det är att ge upp i positiv bemärkelse – att ge upp det inbillade – och förhoppningsvis kunna finna åtminstone ett uns av just sinnesro och stillhet. För om det sker, sker det alltid någon annanstans.
(Någon annanstans än där man först började söka).
Ibland tänker jag på Borges Biblioteket i Babel.
________________________
Men det finns alltid en risk att flödet avtar efter ett tag, att det hela övergår i ett famlande, ett fruktlöst försök till hopsamlande och omfamnande av allt det stora; en ansträngning som ofta slutar i ren frustration. Då blir det i stället till ett hopplöst tafatt hattande mellan olika böcker, olika texter, olika tankevärldar – något som bara skapar oreda och splittring. Jag hamnar då i ett fullständigt outhärdligt tillstånd av rastlöshet, en känsla som helt strider mot något som finns djupt rotat i mig: mitt behov av sinnesro.
I denna dragkamp mellan det som jag själv förvandlat från ett nyfiket sökande till plikt och tvång återstår till sist endast en möjlighet: flykten! En flykt in i något annat – distraktionen som befrielse – att uppslukas av vad som helst (bara något annat) som må komma i min väg.
Det är att ge upp i positiv bemärkelse – att ge upp det inbillade – och förhoppningsvis kunna finna åtminstone ett uns av just sinnesro och stillhet. För om det sker, sker det alltid någon annanstans.
(Någon annanstans än där man först började söka).
Ibland tänker jag på Borges Biblioteket i Babel.
________________________
torsdag, mars 19, 2009
Gåtan
Jag plockar på måfå (det brukar bli bäst så) ned en bok ur bokhyllan, bläddrar litet och finner dessa rader:
Ur Doriderna av Harry Martinsson
________________________
I atomer och i vintergator
blåser gåtor genom gåtors etrar,
spelar gåtans stora integrator
existensens brusande koraler.
Gåtan är det djupaste och största.
Där får inte tron och inte tvivlet fäste.
Tvivlare går hem och ser i väggen.
Trons utropare får tunna stämmor.
Gåtan står där och ser in i alla.
Mindre gåtor överlämnar guden
till den ängel som fått gåtans gåva.
Ängeln minskar sedan dessa gåtor
till ett omfång lämpat för vår ande.
Men den största gåtan gömmer guden.
Ur Doriderna av Harry Martinsson
________________________
söndag, november 23, 2008
Höstvinter –
ett tillstånd, en betraktelse
TILLBAKABLICK OCH BLICKAR FRAMÅT:
Om hösten då löven fäller sina träd
En man i tågpersonalen på ett X2000-tåg mellan Göteborg och Stockholm uttryckte sig precis så, en gång förra hösten, för att förklara varför tåget åkte så långsamt – det kallades lövhalka – och då halkade visst även tungan, och med ens blev alla i vagnen muntra, trots förseningar, för det är roligt med felsägningar, det är det ju. Och till och med han som ropade ut det måste ha lett, i alla fall lite grann.
Nu far jag inte längre av och an mellan hit och dit. Nu är jag här. På andra sidan Sverige. I Göteborg. Och jag trivs bra. Det känns fint att vara här: en ny utsikt, ett nytt utgångsläge, ett nytt liv, med förnyad kraft: Det börjar nu.
Om morgnarna, när jag vaknat tidigt, har jag smugit mig upp, och då har jag kunnat se hur horisonten välver sig i en djärv båge upp mot himlavalvet, ett överväldigande perspektiv: en öppning, ett möjlighetspanorama, en spänd framtidsbåge.
Det börjar nu: (det är nu det börjar).
Jag saknar inte idéer. Jag saknar inte möjligheter. Jag har ett och annat påbörjat. Jag skyndar långsamt. Jag njuter av varje sekund. (Det börjar – ja, det börjar – nu.)
Jag blickar inte tillbaka mer än nödvändigt, men det som har varit lyser upp och ljuset kastar också glimtar framåt – framtidssken. Ett ljus att orientera sig efter, en riktning – upplyst. En väg att vandra, mot ett mål – en randande gryning i sikte: ett nytt ljus, en ny dag. Nu.
...
Och jag kontemplerar över dött och levande. Över vinterns kala svarta träd och blygrå tunga himmel, över frosttäcken och vargtimmar. Husen tysta, stumma byggnader, absorberande; fönstren tomma, blinda ögon, slutna – allt var slut! Fasaderna var kalla, inga reflektioner, ingenting reflekterade de; de reflekterade ingenting, inget ljus – men kyla.
Jag minns mina ord av förtivlan i dessa svarta anteckningsböcker jag bar med mig. Jag skrev! – allt för att skingra tankarna på döden ...
Långa dagar av mörker, kyla, sorg. Men sedan tog vintern slut. Våren innebar ett uppbrott. Mer behövligt, mer definitivt än något annat uppbrott förut.
Skutan Gryningsbåten har, likt ett luftskepp svävande, ankrat på cirka tretton och en halv famnars höjd. Med utsikt, vilken utsikt. Och utsikterna – lysande!
Sommaren var fin. Cykeltur på Gotland. Picknickfilt och matsäck i trädens skugga, den fina miniradion – oftast med täckning (med en och annan finjustering) – P1, sommar, sommar, sommar ...
Och fina stränder, teater i lada, små stugor till modesta priser, och mil efter mil på lättrampade cyklar. Oväntade ögonblick: konst av en mycket speciell och begåvad människa. På ett loft. Det var fint.
Och så glass ibland, som belöning efter i förhand uppgjord sträcka tillryggalagd.
Fint var att komma varandra närmare, att kunna slappna av och alla dessa fantastiska bilder av landskap och hus, kor och väderkvarnar som fastnade på både näthinna och minneskort. Fortfarande kvar, fortfarande levande faktiskt. Alla dessa bilder.
Sedan: Hösten. Samarbeta. Motarbeta. Väntan. Frustration. Ingenting. Och ingenting. Nej, ingenting.
Men utsikterna? De är lysande.
På den mörkaste himmel lyser om inte annat en måne. En ensam måne – en himlakropp, ett slags satellit, en solitär i egen omloppsbana.
Tillståndet pendlar mellan trötthet och sprudlande energi. Som vanligt, men hanterbart. Tröttheten är jobbig, det är svårt att vila när man är för trött.
Helst av allt vill jag arbeta. Skapa. Göra stora saker.
Och vila på riktigt mellan varven.
...
Jag söker och söker. Jag söker fortfarande tror jag.
(Men mest efter saker som jag har förlagt.)
...
Hösten är vacker, så otroligt vacker. När vindarna är ljumma och trädens löv skiftar färg. Men träden fäller sina löv till sist (eller var det tvärtom?) och det blir kallt och mörkt. Och kallt. Vackert kanske, om det snöar. Men kallt.
Om vintern betraktar jag talgoxen.
...
Jag har mycket att ta tag i. Kanske fördelar jag min energi ogenomtänkt, lägger den på fel saker? Jag får den känslan ibland när ingenting någonsin tycks bli färdigt. Men det där är nog en chimär. Ett godtyckligt urval, en selektiv uppspaltning av mitt minne, av det jag minns av sådant som jag faktiskt har gjort och det som återstår – det som är så förtvivlat svårt att glömma. Jag har egentligen fått mycket gjort på sistone. Det har jag.
Jag samlar böcker, vill ha läsupplevelser igen. Upplevelser, alltså. Men det är svårt ibland, att få ro till att läsa, att tillräckligt sjunka in, att verkligen kunna upprätta det där förhållandet man önskar få till texten, till författaren av texten, som gör att man vill läsa vidare. Den här hösten har jag påbörjat betydligt fler böcker än jag förmått avsluta. Det känns sådär. Men jag har i alla fall slutat köpa böcker. Jag kan inte härbärgera fler, det går inte, de får helt enkelt inte plats. Dessutom hinner jag inte läsa dem alla.
...
Enda nackdelen med att bo i en stad är att stjärnhimlen nästan aldrig syns. Jag skulle vilja se stjärnhimlen. Jag drömmer om den ibland. Härom natten drömde jag att jag och en vän svävade fram över ett svenskt landskap. Osynliga, utan kroppar. I själva verket satt vi i ett tåg och färdades genom samma landskap. Vi var uppkopplade mot ett datorprogram som vi inte längre kunde ta oss ur. Men det gjorde egentligen ingenting: Att sväva så där var fantastiskt.
...
Nattens mörka fäll, som ett täcke, eller ett djur, en björn rentav, som omfamnar, sveper in en liten människa på jorden, i behov av djup och varm sömn. Och drömmar. Drömmar, förstås.
De små, små hålen i det djupblåsvarta skynket är som oändligt tunna nålstick, men ändå tillräckligt stora för att släppa igenom ljuset. Ett ljus som tränger ner från universums andra sida, den oändligt ljusa sidan, och färdas vidare mot jorden, letar sig igenom persienner och rullgardiner och lyser på de sovande.
Det är det ljuset som alstrar drömmarna.
________________________
Om hösten då löven fäller sina träd
En man i tågpersonalen på ett X2000-tåg mellan Göteborg och Stockholm uttryckte sig precis så, en gång förra hösten, för att förklara varför tåget åkte så långsamt – det kallades lövhalka – och då halkade visst även tungan, och med ens blev alla i vagnen muntra, trots förseningar, för det är roligt med felsägningar, det är det ju. Och till och med han som ropade ut det måste ha lett, i alla fall lite grann.
Nu far jag inte längre av och an mellan hit och dit. Nu är jag här. På andra sidan Sverige. I Göteborg. Och jag trivs bra. Det känns fint att vara här: en ny utsikt, ett nytt utgångsläge, ett nytt liv, med förnyad kraft: Det börjar nu.
Om morgnarna, när jag vaknat tidigt, har jag smugit mig upp, och då har jag kunnat se hur horisonten välver sig i en djärv båge upp mot himlavalvet, ett överväldigande perspektiv: en öppning, ett möjlighetspanorama, en spänd framtidsbåge.
Det börjar nu: (det är nu det börjar).
Jag saknar inte idéer. Jag saknar inte möjligheter. Jag har ett och annat påbörjat. Jag skyndar långsamt. Jag njuter av varje sekund. (Det börjar – ja, det börjar – nu.)
Jag blickar inte tillbaka mer än nödvändigt, men det som har varit lyser upp och ljuset kastar också glimtar framåt – framtidssken. Ett ljus att orientera sig efter, en riktning – upplyst. En väg att vandra, mot ett mål – en randande gryning i sikte: ett nytt ljus, en ny dag. Nu.
...
Och jag kontemplerar över dött och levande. Över vinterns kala svarta träd och blygrå tunga himmel, över frosttäcken och vargtimmar. Husen tysta, stumma byggnader, absorberande; fönstren tomma, blinda ögon, slutna – allt var slut! Fasaderna var kalla, inga reflektioner, ingenting reflekterade de; de reflekterade ingenting, inget ljus – men kyla.
Jag minns mina ord av förtivlan i dessa svarta anteckningsböcker jag bar med mig. Jag skrev! – allt för att skingra tankarna på döden ...
Långa dagar av mörker, kyla, sorg. Men sedan tog vintern slut. Våren innebar ett uppbrott. Mer behövligt, mer definitivt än något annat uppbrott förut.
Skutan Gryningsbåten har, likt ett luftskepp svävande, ankrat på cirka tretton och en halv famnars höjd. Med utsikt, vilken utsikt. Och utsikterna – lysande!
Sommaren var fin. Cykeltur på Gotland. Picknickfilt och matsäck i trädens skugga, den fina miniradion – oftast med täckning (med en och annan finjustering) – P1, sommar, sommar, sommar ...
Och fina stränder, teater i lada, små stugor till modesta priser, och mil efter mil på lättrampade cyklar. Oväntade ögonblick: konst av en mycket speciell och begåvad människa. På ett loft. Det var fint.
Och så glass ibland, som belöning efter i förhand uppgjord sträcka tillryggalagd.
Fint var att komma varandra närmare, att kunna slappna av och alla dessa fantastiska bilder av landskap och hus, kor och väderkvarnar som fastnade på både näthinna och minneskort. Fortfarande kvar, fortfarande levande faktiskt. Alla dessa bilder.
Sedan: Hösten. Samarbeta. Motarbeta. Väntan. Frustration. Ingenting. Och ingenting. Nej, ingenting.
Men utsikterna? De är lysande.
På den mörkaste himmel lyser om inte annat en måne. En ensam måne – en himlakropp, ett slags satellit, en solitär i egen omloppsbana.
Tillståndet pendlar mellan trötthet och sprudlande energi. Som vanligt, men hanterbart. Tröttheten är jobbig, det är svårt att vila när man är för trött.
Helst av allt vill jag arbeta. Skapa. Göra stora saker.
Och vila på riktigt mellan varven.
...
Jag söker och söker. Jag söker fortfarande tror jag.
(Men mest efter saker som jag har förlagt.)
...
Hösten är vacker, så otroligt vacker. När vindarna är ljumma och trädens löv skiftar färg. Men träden fäller sina löv till sist (eller var det tvärtom?) och det blir kallt och mörkt. Och kallt. Vackert kanske, om det snöar. Men kallt.
Om vintern betraktar jag talgoxen.
...
Jag har mycket att ta tag i. Kanske fördelar jag min energi ogenomtänkt, lägger den på fel saker? Jag får den känslan ibland när ingenting någonsin tycks bli färdigt. Men det där är nog en chimär. Ett godtyckligt urval, en selektiv uppspaltning av mitt minne, av det jag minns av sådant som jag faktiskt har gjort och det som återstår – det som är så förtvivlat svårt att glömma. Jag har egentligen fått mycket gjort på sistone. Det har jag.
Jag samlar böcker, vill ha läsupplevelser igen. Upplevelser, alltså. Men det är svårt ibland, att få ro till att läsa, att tillräckligt sjunka in, att verkligen kunna upprätta det där förhållandet man önskar få till texten, till författaren av texten, som gör att man vill läsa vidare. Den här hösten har jag påbörjat betydligt fler böcker än jag förmått avsluta. Det känns sådär. Men jag har i alla fall slutat köpa böcker. Jag kan inte härbärgera fler, det går inte, de får helt enkelt inte plats. Dessutom hinner jag inte läsa dem alla.
...
Enda nackdelen med att bo i en stad är att stjärnhimlen nästan aldrig syns. Jag skulle vilja se stjärnhimlen. Jag drömmer om den ibland. Härom natten drömde jag att jag och en vän svävade fram över ett svenskt landskap. Osynliga, utan kroppar. I själva verket satt vi i ett tåg och färdades genom samma landskap. Vi var uppkopplade mot ett datorprogram som vi inte längre kunde ta oss ur. Men det gjorde egentligen ingenting: Att sväva så där var fantastiskt.
...
Nattens mörka fäll, som ett täcke, eller ett djur, en björn rentav, som omfamnar, sveper in en liten människa på jorden, i behov av djup och varm sömn. Och drömmar. Drömmar, förstås.
De små, små hålen i det djupblåsvarta skynket är som oändligt tunna nålstick, men ändå tillräckligt stora för att släppa igenom ljuset. Ett ljus som tränger ner från universums andra sida, den oändligt ljusa sidan, och färdas vidare mot jorden, letar sig igenom persienner och rullgardiner och lyser på de sovande.
Det är det ljuset som alstrar drömmarna.
________________________
tisdag, juni 10, 2008
Alltings eviga återkomst
Har Noréndebatten ebbat ut nu, eller återstår ännu sista akten? Jag har inte läst ens så mycket som ett citat ur dagboken, men har ändå med stort intresse följt uppståndelsen som omgivit publiceringen. Jag vill inte ge mig på att försöka sammanfatta allt som skrivits hittills, jag nöjer mig med att här kort reflektera över sånt som av vissa särskilt noterats och förargats över. Det må vara det repetitiva i sig eller själva statusmarkörerna: hummer, fint vin, (sura uppstötningar), Guccikalsonger, hummer, Pradakavajer, hummer ... Men att skriva dagbok, att redovisa dagarna, detaljerna, måltiderna – de oundvikliga upprepningarna – är knappast något nytt under solen. Skrev dagbok gjorde även Hemmingway (även om han nu inte gav ut den). Det gjorde Strindberg, Rimbaud och Friedrich Nietzsche.
Just när det gäller den sistnämnde bläddrar jag en kväll i Werke och finner följande stycke hämtad ur Autobiographisches aus den Jahren 1856–1869, 18 augusti 1859 (jag har valt att återge det i original, men min poäng torde ändå framgå även för den som inte är bevandrad i det tyska språket):
Att travestera Ekelöf är visst på modet, så varför inte säga: Dramatikern i dig är dramatikern i mig. Och kanske kan man också likna ett människoliv vid en lång serie repetitioner – ett improviserat teaterstycke utan synbart slut. Alla är vi människor, och människor – i alla tider – är sig alltid lika.
Endast rekvisitan varierar.
________________________
Just när det gäller den sistnämnde bläddrar jag en kväll i Werke och finner följande stycke hämtad ur Autobiographisches aus den Jahren 1856–1869, 18 augusti 1859 (jag har valt att återge det i original, men min poäng torde ändå framgå även för den som inte är bevandrad i det tyska språket):
Um fünf ist eine kleine Pause, worauf dann Repetierstunden bis sieben folgen. Dann ist Abendessen, das im ganzen dem Mittag gleicht.
Montag. Freitag. Suppe, Butterbrot, Käse.
Dienstag. Sonnabend. Suppe, Kartoffeln, Butter.
Mittwoch. Suppe, Wurst, Kartoffelmus oder saure Gurken.
Donnerstag. Suppe, Eierkuchen, Pflaumensauce, Butterbrot.
Sonntag. Suppe, Reismus, Butterbrot – Heringe, Salat, Butterbrot – Eier, Salat, Butterbrot oder anderes.
Att travestera Ekelöf är visst på modet, så varför inte säga: Dramatikern i dig är dramatikern i mig. Och kanske kan man också likna ett människoliv vid en lång serie repetitioner – ett improviserat teaterstycke utan synbart slut. Alla är vi människor, och människor – i alla tider – är sig alltid lika.
Endast rekvisitan varierar.
________________________
torsdag, maj 22, 2008
I staden, i solen
– i människornas ljus
På perrongen, ett avsked, ett tåg försvinner.
Något – en ingivelse, en rörelseriktning – för mig med och ned för en trappa. Så blir jag stående framför hyllor, rader av böcker, och då: det talar till mig. Jag tänker hoppfullhet och mening.
Senare. Ett ljus faller. På mig, på världen runt omkring. Och jag bestämmer mig för att jag har ett val. Jag kan i varje given situation välja att tänka det jag vill tänka, känna det jag vill känna. Jag tar på mig ansvaret och genom att följa det nya budet ser jag vad som händer. Och det händer.
Någonting förändras. I mig. I världen utanför.
Jag tänker: ”Jag tycker om dig för du är människa”. Hos varje medmänniska jag möter finns det någonting att tycka om, som jag väljer att tycka om. Och det fungerar. Även de "stereotyper" som passerar förbi, som annars skulle ha väckt mina allra mest förutsägbara projektioner, införlivar jag i mitt nya förhållningssätt. Det kanske tar emot lite till en början, men det fungerar. Och ljuset faller, lyser upp.
Jag förändrar världen.
Världen som jag känner den.
Och med den mig själv.
________________________
Något – en ingivelse, en rörelseriktning – för mig med och ned för en trappa. Så blir jag stående framför hyllor, rader av böcker, och då: det talar till mig. Jag tänker hoppfullhet och mening.
Senare. Ett ljus faller. På mig, på världen runt omkring. Och jag bestämmer mig för att jag har ett val. Jag kan i varje given situation välja att tänka det jag vill tänka, känna det jag vill känna. Jag tar på mig ansvaret och genom att följa det nya budet ser jag vad som händer. Och det händer.
Någonting förändras. I mig. I världen utanför.
Jag tänker: ”Jag tycker om dig för du är människa”. Hos varje medmänniska jag möter finns det någonting att tycka om, som jag väljer att tycka om. Och det fungerar. Även de "stereotyper" som passerar förbi, som annars skulle ha väckt mina allra mest förutsägbara projektioner, införlivar jag i mitt nya förhållningssätt. Det kanske tar emot lite till en början, men det fungerar. Och ljuset faller, lyser upp.
Jag förändrar världen.
Världen som jag känner den.
Och med den mig själv.
________________________
söndag, december 02, 2007
Min bokhylla
Alla dessa läsupplevelser – de redan upplevda, och de som återstår ...
________________________
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)