Februariljus

2/2, 2014, Högsbo, Göteborg

________________________

Green window

________________________

Februariljus

Till mor



Den tid då året än är ungt, och solen
värmer sitt hår i Vattumannens tecken,
när dagen snart blir lika lång som natten
och rimfrosten som sveper alla marker
tecknar en avbild av sin vita syster

Ur Den gudomliga komedin av Dante Aligheri;
sång I:XXIV
Översättning: Ingvar Björkeson
________________________

Att betrakta en vacker tavla en lördagseftermiddag, alltmedan novembersolen drar sig undan

Jag sitter i stillheten, i tystnaden; hör köksklockans taktfasta tickande medan jag dväljs i lugna rum. Timmarna drar sig långsamt fram, men jag har inte långtråkigt; jag har ett rikt inre liv.

Tavlan föreställer ett fjällandskap och tankarna leder långt norrut, till Lapporten. Men den här bilden föreställer förmodligen en annan plats.

Ett djup öppnar sig inåt. En bäck porlar fram. Skickligt pålagda färglager i allt ljusare nyanser, som mjölkvita hinnor av tilltagande tunnhet, täcker bergstopparna och låter dem försvinna in i avståndets dis. Tavlan liksom ramen går i beige, grått och brunt; där finns stänk av blått och ljusgrönt. Det vildvuxna gräset kring bäcken flammar modest; när man tittar nära: gyllene gult, slingrande apelsinskalsfärgade penseldrag med fläckar av rosarött och ljust lila. På avstånd blir bilden ännu mer levande, detaljerna tätnar till ett hisnande realistiskt landskap; man hör bäcken, man ser molnmassiven glida fram i fjärran. En fläckvis spotlightbelysning skapar högdagrar på marken och i vattnet.

Jag kontemplerar. Insuper lugnet och blir varse ljuset som sakta drar sig ut ur rummet genom fönstret i väst. Som av en skuggslöja draperas tavlan och jag sluter mina ögon.

Jag öppnar ett fönster och vädrar i rummet.
Släpper in frisk kylig höstluft.
Tillåter mig själv att ligga ner,
känner min kropp, känner min egen tyngd.
Jag förnimmer mitt hjärtas slag, hör mina lungors andetag.

En fjärran fjällbäck som porlar.
________________________

Septembergryning

I arla morgonstund när solens första strålar skjuter fram över horisonten, sitter jag i fönstersmygen, kurar, dricker te och låter oblyg morgonrodnad sprida sig i rummet, grandiost ackompanjerad av Wagners Zarathustra.
________________________

Fåglar i gryningen

Strecken skär genom luften, som svarta linjer av
kolkrita över den gråmulna gryningshimlen.



En ensam skarp fågelsiluett lösgör sig från de övriga
och glider målmedvetet iväg i riktning mot huset.



En ansats till flykt.



Och så: några snabba vingslag och fågeln förvandlas
till suddiga skuggkonturer i det att den hastigt stiger
upp mot hustaket, där den flaxande landar och utstöter
ett skri.
________________________

Magritte i Hökarängen

Igår kväll begav jag mig ut i skymningsljuset med min kamera; regnvåt asfalt och en magisk stämning i luften, solen på väg ned. Jag får syn på ett motiv som genast får mig att tänka på Magritte, den belgiske surrealisten. Det är den mörka trädtoppssiluetten mot den upplysta blå himlen med sina moln, som väcker associationen. Inne i mörkret lyser en gatlampa. L'Empire des lumières (Ljusets imperium) heter tavlan som jag tänker på, och den bild jag tar är faktiskt riktigt lik.

Originalet hänger på Guggenheim Collection i New York och kan beskådas via denna länk
________________________