Alltings eviga återkomst

Har Noréndebatten ebbat ut nu, eller återstår ännu sista akten? Jag har inte läst ens så mycket som ett citat ur dagboken, men har ändå med stort intresse följt uppståndelsen som omgivit publiceringen. Jag vill inte ge mig på att försöka sammanfatta allt som skrivits hittills, jag nöjer mig med att här kort reflektera över sånt som av vissa särskilt noterats och förargats över. Det må vara det repetitiva i sig eller själva statusmarkörerna: hummer, fint vin, (sura uppstötningar), Guccikalsonger, hummer, Pradakavajer, hummer ... Men att skriva dagbok, att redovisa dagarna, detaljerna, måltiderna – de oundvikliga upprepningarna – är knappast något nytt under solen. Skrev dagbok gjorde även Hemmingway (även om han nu inte gav ut den). Det gjorde Strindberg, Rimbaud och Friedrich Nietzsche.

Just när det gäller den sistnämnde bläddrar jag en kväll i Werke och finner följande stycke hämtad ur Autobiographisches aus den Jahren 1856–1869, 18 augusti 1859 (jag har valt att återge det i original, men min poäng torde ändå framgå även för den som inte är bevandrad i det tyska språket):

Um fünf ist eine kleine Pause, worauf dann Repetierstunden bis sieben folgen. Dann ist Abendessen, das im ganzen dem Mittag gleicht.
    Montag. Freitag. Suppe, Butterbrot, Käse.
    Dienstag. Sonnabend. Suppe, Kartoffeln, Butter.
    Mittwoch. Suppe, Wurst, Kartoffelmus oder saure Gurken.
    Donnerstag. Suppe, Eierkuchen, Pflaumensauce, Butterbrot.
    Sonntag. Suppe, Reismus, Butterbrot – Heringe, Salat, Butterbrot – Eier, Salat, Butterbrot oder anderes.

Att travestera Ekelöf är visst på modet, så varför inte säga: Dramatikern i dig är dramatikern i mig. Och kanske kan man också likna ett människoliv vid en lång serie repetitioner – ett improviserat teaterstycke utan synbart slut. Alla är vi människor, och människor – i alla tider – är sig alltid lika.
Endast rekvisitan varierar.
________________________