Visar inlägg med etikett Sommar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sommar. Visa alla inlägg

lördag, juli 15, 2023

Sommarens önskningar en lördag eftermiddag

Med ljumma vindar i mitt ansikte,

som fläktar som små vänner,

som små vänner som tycker om en,

Som ens små vänner ju gör,

i stort sett allihopa.


Hela högen vet jag inte

Om jag vill ha med att göra


Men de små vännerna

De, med stora hjärtan

Vilda själar, starka viljor

Okränkbara, oslagbara,
storslagna,

Underbara drömmar

Fina, fina människor


Med önskningar, förhoppningar

Om soliga dagar att njuta utomhus,

Och regniga, mörka eftermiddagar

att kura och mysa inomhus,

med tända ljus

och tysta ljud

Och en trygg känsla som 

vilar i deras vackra hjärtan

och skänker trygghet —


En ljuv röst som viskar:


Du är så himla fin, det ska du veta

Och det är en ynnest för oss andra

Att just du finns till

 

Ja, du är vacker och du duger

precis som du är och du är

mer än tillräcklig i dig själv


Du är en gåva till oss andra och

vi är tacksamma för livet

och för att få ha just dig som vän


Så går mina tankar, och Orden, orden


Var kommer de ifrån?

Har jag hört dem förut?

Från någon annan?

Förmodligen, tänker jag

Är det så

Det brukar vara så


Och jag lutar mig tillbaka,

sluter ögonen,

smuttar på pipan,

den trösterika sköna,

blåser ut röken,

inandas doften

Och njuter

Av att vara människa

och finnas till

 

 



















 

 

 

 

Till

Emil, Jesper, Thede, Rune, Jonte, Giorgios, Anna, Eva, Emma, Emilia, Elise, Lionardo, Melina, Gabriella, Vilda, Vilja, Hilma, Vimla, Vilmer, Hannelore, Jacob, Linus, Linnea, Juna, Adrian, Ian, Jeremiah, Tobbe, Sebastian, Robin, Matilda, Tina, Lina, Vincent, Damir, Javi, Pax, Xerxes, Saga, Aïona, Nikki, Kristina, Linda, Teo, Leo, Vera, Unica, Harry, Henry, Bjarne, Marcus, Matteus, Morgan …
🌻🌻🌻

________________________

söndag, november 23, 2008

Höstvinter –
ett tillstånd, en betraktelse

TILLBAKABLICK OCH BLICKAR FRAMÅT:

Om hösten då löven fäller sina träd



En man i tågpersonalen på ett X2000-tåg mellan Göteborg och Stockholm uttryckte sig precis så, en gång förra hösten, för att förklara varför tåget åkte så långsamt – det kallades lövhalka – och då halkade visst även tungan, och med ens blev alla i vagnen muntra, trots förseningar, för det är roligt med felsägningar, det är det ju. Och till och med han som ropade ut det måste ha lett, i alla fall lite grann.



Nu far jag inte längre av och an mellan hit och dit. Nu är jag här. På andra sidan Sverige. I Göteborg. Och jag trivs bra. Det känns fint att vara här: en ny utsikt, ett nytt utgångsläge, ett nytt liv, med förnyad kraft: Det börjar nu.

Om morgnarna, när jag vaknat tidigt, har jag smugit mig upp, och då har jag kunnat se hur horisonten välver sig i en djärv båge upp mot himlavalvet, ett överväldigande perspektiv: en öppning, ett möjlighetspanorama, en spänd framtidsbåge.
Det börjar nu: (det är nu det börjar).



Jag saknar inte idéer. Jag saknar inte möjligheter. Jag har ett och annat påbörjat. Jag skyndar långsamt. Jag njuter av varje sekund. (Det börjar – ja, det börjar – nu.)

Jag blickar inte tillbaka mer än nödvändigt, men det som har varit lyser upp och ljuset kastar också glimtar framåt – framtidssken. Ett ljus att orientera sig efter, en riktning – upplyst. En väg att vandra, mot ett mål – en randande gryning i sikte: ett nytt ljus, en ny dag. Nu.

...









Och jag kontemplerar över dött och levande. Över vinterns kala svarta träd och blygrå tunga himmel, över frosttäcken och vargtimmar. Husen tysta, stumma byggnader, absorberande; fönstren tomma, blinda ögon, slutna – allt var slut! Fasaderna var kalla, inga reflektioner, ingenting reflekterade de; de reflekterade ingenting, inget ljus – men kyla.

Jag minns mina ord av förtivlan i dessa svarta anteckningsböcker jag bar med mig. Jag skrev! – allt för att skingra tankarna på döden ...



Långa dagar av mörker, kyla, sorg. Men sedan tog vintern slut. Våren innebar ett uppbrott. Mer behövligt, mer definitivt än något annat uppbrott förut.

Skutan Gryningsbåten har, likt ett luftskepp svävande, ankrat på cirka tretton och en halv famnars höjd. Med utsikt, vilken utsikt. Och utsikterna – lysande!



Sommaren var fin. Cykeltur på Gotland. Picknickfilt och matsäck i trädens skugga, den fina miniradion – oftast med täckning (med en och annan finjustering) – P1, sommar, sommar, sommar ...

Och fina stränder, teater i lada, små stugor till modesta priser, och mil efter mil på lättrampade cyklar. Oväntade ögonblick: konst av en mycket speciell och begåvad människa. På ett loft. Det var fint.

Och så glass ibland, som belöning efter i förhand uppgjord sträcka tillryggalagd.

Fint var att komma varandra närmare, att kunna slappna av och alla dessa fantastiska bilder av landskap och hus, kor och väderkvarnar som fastnade på både näthinna och minneskort. Fortfarande kvar, fortfarande levande faktiskt. Alla dessa bilder.













Sedan: Hösten. Samarbeta. Motarbeta. Väntan. Frustration. Ingenting. Och ingenting. Nej, ingenting.

Men utsikterna? De är lysande.

På den mörkaste himmel lyser om inte annat en måne. En ensam måne – en himlakropp, ett slags satellit, en solitär i egen omloppsbana.



Tillståndet pendlar mellan trötthet och sprudlande energi. Som vanligt, men hanterbart. Tröttheten är jobbig, det är svårt att vila när man är för trött.
Helst av allt vill jag arbeta. Skapa. Göra stora saker.
Och vila på riktigt mellan varven.

...

Jag söker och söker. Jag söker fortfarande tror jag.
(Men mest efter saker som jag har förlagt.)

...



Hösten är vacker, så otroligt vacker. När vindarna är ljumma och trädens löv skiftar färg. Men träden fäller sina löv till sist (eller var det tvärtom?) och det blir kallt och mörkt. Och kallt. Vackert kanske, om det snöar. Men kallt.



Om vintern betraktar jag talgoxen.













...

Jag har mycket att ta tag i. Kanske fördelar jag min energi ogenomtänkt, lägger den på fel saker? Jag får den känslan ibland när ingenting någonsin tycks bli färdigt. Men det där är nog en chimär. Ett godtyckligt urval, en selektiv uppspaltning av mitt minne, av det jag minns av sådant som jag faktiskt har gjort och det som återstår – det som är så förtvivlat svårt att glömma. Jag har egentligen fått mycket gjort på sistone. Det har jag.

Jag samlar böcker, vill ha läsupplevelser igen. Upplevelser, alltså. Men det är svårt ibland, att få ro till att läsa, att tillräckligt sjunka in, att verkligen kunna upprätta det där förhållandet man önskar få till texten, till författaren av texten, som gör att man vill läsa vidare. Den här hösten har jag påbörjat betydligt fler böcker än jag förmått avsluta. Det känns sådär. Men jag har i alla fall slutat köpa böcker. Jag kan inte härbärgera fler, det går inte, de får helt enkelt inte plats. Dessutom hinner jag inte läsa dem alla.



...

Enda nackdelen med att bo i en stad är att stjärnhimlen nästan aldrig syns. Jag skulle vilja se stjärnhimlen. Jag drömmer om den ibland. Härom natten drömde jag att jag och en vän svävade fram över ett svenskt landskap. Osynliga, utan kroppar. I själva verket satt vi i ett tåg och färdades genom samma landskap. Vi var uppkopplade mot ett datorprogram som vi inte längre kunde ta oss ur. Men det gjorde egentligen ingenting: Att sväva så där var fantastiskt.



...

Nattens mörka fäll, som ett täcke, eller ett djur, en björn rentav, som omfamnar, sveper in en liten människa på jorden, i behov av djup och varm sömn. Och drömmar. Drömmar, förstås.

De små, små hålen i det djupblåsvarta skynket är som oändligt tunna nålstick, men ändå tillräckligt stora för att släppa igenom ljuset. Ett ljus som tränger ner från universums andra sida, den oändligt ljusa sidan, och färdas vidare mot jorden, letar sig igenom persienner och rullgardiner och lyser på de sovande.

Det är det ljuset som alstrar drömmarna.
________________________

söndag, juni 15, 2008

Magritte i Hökarängen



Igår kväll begav jag mig ut i skymningsljuset med min kamera; regnvåt asfalt och en magisk stämning i luften, solen på väg ned. Jag får syn på ett motiv som genast får mig att tänka på Magritte, den belgiske surrealisten. Det är den mörka trädtoppssiluetten mot den upplysta blå himlen med sina moln, som väcker associationen. Inne i mörkret lyser en gatlampa. L'Empire des lumières (Ljusets imperium) heter tavlan som jag tänker på, och den bild jag tar är faktiskt riktigt lik.

Originalet hänger på Guggenheim Collection i New York och kan beskådas via denna länk
________________________

onsdag, februari 27, 2008

Onsdagsbilden



Van Gogh såg någonting

________________________

måndag, juni 11, 2007

Stadsvandring

En strålande dag. Jag cyklade till Mariatorget och parkerade cykeln. Sedan gick jag och gick och gick och gick. Ett slags planlöst flanerande helt utan mål, med tankarna som enda sällskap. Inte en enda gång blev jag trött i fötterna, men jag stannade ändå till ibland för att sätta mig ner och insupa stadsbilden, vattnet, himlen. Betrakta de förbipasserande. Fragment av samtal genom vinden, på alla möjliga språk och dialekter. Det är en skön känsla att hitta överallt, att veta hur hela den här staden hänger ihop, att röra sig hemtamt i alla miljöer, att ha gått de här gatorna, de här stigarna förut. Att minnas tillbaka – andra årstider, andra människor, andra omständigheter; sinnesstämningar, tillstånd, tankar.

På Stortorget i Gamla stan blir jag stående bland idel turister och lyssnar på en blåsorkester. I en gränd ser jag en mycket illa medfaren cykel. Jag tycker att den är ganska vacker, samtidigt som det gör lite ont i hjärtat att se den i detta skick. Som tur var finns det cykelreparatörer.

Nere vid Kornhamnstorg slår jag mig ner vid en uteservering med en kall öl. Jag förlorar tidskänslan, försvinner i tankar. Återvänder som efter en dröm, konstaterar att klockan är nio. Jag cyklar hem. Det är fortfarande ljust ute.


________________________