Tanke

"Om ödmjukhet och respekt vore människans sanna väsen,
och människorna i den bemärkelsen tilläts vara sig själva,
skulle världen bli till en sällsynt vacker plats att vistas på."
________________________

Hur mycket man än försöker passar man aldrig riktigt in

Prokrustes hade för övrigt två sängar: en kort för de långa, en lång för de korta.
________________________

I staden, i solen– i människornas ljus

På perrongen, ett avsked, ett tåg försvinner.

Något – en ingivelse, en rörelseriktning – för mig med och ned för en trappa. Så blir jag stående framför hyllor, rader av böcker, och då: det talar till mig. Jag tänker hoppfullhet och mening.

Senare. Ett ljus faller. På mig, på världen runt omkring. Och jag bestämmer mig för att jag har ett val. Jag kan i varje given situation välja att tänka det jag vill tänka, känna det jag vill känna. Jag tar på mig ansvaret och genom att följa det nya budet ser jag vad som händer. Och det händer.

Någonting förändras. I mig. I världen utanför.

Jag tänker: ”Jag tycker om dig för du är människa”. Hos varje medmänniska jag möter finns det någonting att tycka om, som jag väljer att tycka om. Och det fungerar. Även de "stereotyper" som passerar förbi, som annars skulle ha väckt mina allra mest förutsägbara projektioner, införlivar jag i mitt nya förhållningssätt. Det kanske tar emot lite till en början, men det fungerar. Och ljuset faller, lyser upp.

Jag förändrar världen.
Världen som jag känner den.

Och med den mig själv.
________________________

Fågel möter tankfullt moln

________________________

Ett citat

Inne i människan lever den verkliga människan.
I ensamheten kan den verkliga människan
träda fram och bekanta sig med sig själv.

– Eyvind Johnson

Tack till Halvar.
________________________

Till Etermannen

Jag tror framför allt att människan är ett socialt djur, socialt för att råda bot på ensamheten – för av alla djur är människan det mest ensamma.

I sin iver att socialisera gör sig människan allt som oftast dummare än hon är (för hon är också, dessvärre, ett dumt djur), och vad man med mänskliga termer kan benämna som ett "klavertramp" är i själva verket bara ett primitivt snedsteg, ty människan är också, som redan konstaterats, ett primitivt djur.

Men till yttermera visso: Människan trotsar Gud (d.v.s. Evolutionen)! och höjer sig över djuren. Människan är inte ett poetiskt djur, men ett poetiskt väsen!!!

Som poetiskt väsen bland andra väsen är människan okränkbar, oantastlig och evigt upphöjd, ty den människa som någon gång, vid någon given punkt, i sin levnadsbana skrivit poesi har också trotsat GUD!!!

Och det som skrivits står för alltid inskrivet i stjärnorna, i ett överskådligt (och oöverskådligt) tidsrymdsperspektiv!

Skål! För Etermannen, den forne och den framtide och den nu verksamme, som sträcker ut sina händer mot Bortom.
Skål för Mannen av Kartong, den labyrintiske, med ett hjärta utav purpurpapp och en själ av snövit silke!
Skål för Upprivandet av himlars jord och jordars himmel av skäl som stavas: i n g e n t i n g!
Skål för Dödars katt och utrop hämtade ur sjöbjörnbuses bistra wiskystrupe!
Skål för Kosmisk Solmans dans och starka längtan efter en med Livmodergudinnan explosionsartad förening!
Skål för stillsamt vegeterande små sjöäppelgestalters skönhetsslummer!
Skål för ordstävssprak okk bokkroppsbrygd – en språkmartianism från yttre rymden där bokstävlar dinglar och danglar som himlakroppar utan fotfäste men med leviterande högmod!
Skål för högmodet och dess kusiner!
Skål för Ödmjukheten, alla högmoddingars högmoder!

Skål för ooooooooooooooo (utan e och i),
för alltid skål och skålars skål:
Skål för Mats!

Och skål för människan, som djur och väsen!
________________________