Rötter ii

*


När Återuppståndelsens dag är här skall Försoningens grönska spira.
________________________

Rötter

Jag grävde djupt, djupt, djupt
i mina förfäders jord

(Vreden bor i underjorden)

Marken var svart och hård
Historiska dåd – och missdåd – pulvriserade till aska och intighetens stoft
– komprimerade till ett berg av tystnad




Källarkultur, Kulturnatta fredagen den tjugofemte oktober 2019
________________________

Deutschland weiß wie Schnee

Florens-München-Hamburg-København-Göteborg

Tåget färdas genom tunneln.

Snö.
Landskap i vintervila.
Kontraster. Veckad molnhimmel.
Ljus, skugga; mjukt draperi.

Roströda tak, vita små gårdshus.
Fält.
Nakna träd. Sträcker sig upp
likt raderna av vindkraftverk.

Fåror i snön på marken,
pudrade åkrar.
Den bävande stillheten.
Klarheten. Väntan. Morgondagen.
Det oskrivna landskapet.
Det böljande. Kurvorna.

Telefonledningarnas parallella streck.
Stolparnas skarpa rutmönster,
dess utsträckta armar.

Vinterlandskapet.

Solens corona. Den gnistrande snön.
Skogen. De nakna stammarna.
Det svarta, det vita.
— Landskapet som en kolteckning.

Vi färdas i 138 kilometer i timmen,
norrut genom ett nyvaket
sömnigt vinterlandskap;
genom ett snövitt Tyskland.

Perspektivisk anblick, snett från ovan.
De nakna svarta trädens ådernät mot kritvita fält.

Kuliss av ljusa tallar mot sagoskogens dunkla djup.

Stubbmönstrade åkrar, gärden, gårdar.
Broar. Svarta blodkärl, finstrimmiga ådror.

Rök som fastfrusen i flykten,
som en stillbild hängande i luften.

Det tyska vinterlandskapets djup.
Skärpan, perspektivet.
Långt borta klämtar klockor.

En frusen skogsbäck. Släta plan och svarta streck.
Inte en fågel så långt ögat når.

En rörelse, en riktning.
En resa i tiden. Ett ögonblick i taget.
________________________

Måndagsbilden

Någonstans en gata
huskroppar, fasader,
vindögon, sotfläckar, reflektioner

Där nere någon iakttagen
av en iakttagare

en spion i fönstersmygen
________________________

Vykort till Konungariket från Hansastaden

Att skriva vykort är en konst, en avvägningens konst, ett balansstycke i termer av lakoniskt uttryck, originella hälsningsfraser och förmedlande av väder (ack, du ljuva konvention). Vykortsskrivandet förhåller sig till brevprosan som haikun till sonettkransen, som fanzinet till den glättiga, fullspäckade och färgglada månadstidskriften, som den gistna ekan i en försurad insjö i Småland till atlantångaren etc.

Jag skriver vykort från Tyskland till nära och kära, vänner och bekanta, konstnärskolleger och kritiker (ömsom ris, ömsom ros). I Tyskland finns det inga Europamärken, man måste kombinera små och stora valörer för att exakt uppnå föreskriven portosats. Eller med knapp marginal överskrida, aldrig underskrida. (Deutsche Postamt är en myndighet utrustad med argusögon och knappast känt för milt överseende.) Och ja, de många frimärkena kräver också sitt utrymme, varvid det där med avvägning kommer till sin spets (vilken del av meddelandet ska jag täcka över, så att den gamla ångmaskinen trots allt inte behöver hämtas ner från vinden? – Jag har aldrig varit särskilt förutseende och skriver alltså först och klistrar sedan).

Jag hämtar mina motiv från konstens värld. Bremen är en stad med möjligheter, i musealt hänseende: Kunsthaus och Weserburg (ett Moderna i mindre format) samt inte långt från staden: Fischerhude och Worpswede – Modersohn, Modersohn-Becker, Vogeler m.fl. Dessutom en och annan stadsmusikant och den högst imposante herr riddare Roland – turistattraktionerna är oslagbara och helt och hållet oumbärliga i dessa sammanhang!





















– Entschuldigen Sie, bitte. Wo finde ich hier irgendwo in der Nähe einen Postkasten?
[...]
– Ach so, um die Ecke? Vielen Dank!
________________________