Tankar om läsning

Jag parallelläser ofta böcker. Det kan vara riktigt inspirerande ibland. När det blir som bäst blir det en ovanligt lyckad hypertextläsning, en sådan där det öppnas upp oanade möjligheter, där fantastiska tankehybrider uppstår, där texterna korsbefruktar varandra; en läsning som leder till hisnande upptäckter och någon gång även till insikter. Sådana där intensiva stunder av rus och lycka.

Men det finns alltid en risk att flödet avtar efter ett tag, att det hela övergår i ett famlande, ett fruktlöst försök till hopsamlande och omfamnande av allt det stora; en ansträngning som ofta slutar i ren frustration. Då blir det i stället till ett hopplöst tafatt hattande mellan olika böcker, olika texter, olika tankevärldar – något som bara skapar oreda och splittring. Jag hamnar då i ett fullständigt outhärdligt tillstånd av rastlöshet, en känsla som helt strider mot något som finns djupt rotat i mig: mitt behov av sinnesro.

I denna dragkamp mellan det som jag själv förvandlat från ett nyfiket sökande till plikt och tvång återstår till sist endast en möjlighet: flykten! En flykt in i något annat – distraktionen som befrielse – att uppslukas av vad som helst (bara något annat) som må komma i min väg.

Det är att ge upp i positiv bemärkelse – att ge upp det inbillade – och förhoppningsvis kunna finna åtminstone ett uns av just sinnesro och stillhet. För om det sker, sker det alltid någon annanstans.
(Någon annanstans än där man först började söka).



Ibland tänker jag på Borges Biblioteket i Babel.
________________________