Och gruset på marken på vägen till tåget som tar mig till
Och allting som upprepar sig som återkommer och dagarna som
Och inte längre går att urskilja i den dimma som kallas
Det förflutna och
Och det där
Och bilarna där på vägen och traskande fotsteg och håglösa
Och ansikten och gråmulen
Och dagarna tankarna som jag inte minns och detaljerna
Som blandades och allt
Och jag minns inte
Och sorgen som drog sig undan i benet skelettet och känslorna
Som inte känns och
Och lyktstolparna budskapen och meningslösheten
Och tröttheten som genererar tröttheten som
Och när allt kommer till en punkt där ingenting längre bär
Men bär av i en riktning jag inte vill
Och jag vill inte
Och allt det oavslutade och det nya som ändå måste påbörjas
Och rädslan som alltid finns där som jag aldrig riktigt vågar möta
För jag är rädd
Och jag är rädd
Och utsikterna som grumlar perspektiven som krymper
När verkligheten är det verkligheten? hinner ifatt en
Och vidare fotstegen morgonsolen grådiset gruset firmabilen veckodagarna väckarklockan pulverkaffet tröttheten rutinerna tröttheten molnen
Och jag har ett surrande moln i mitt huvud ett möjlighetsmoln? nej
Eller ja kanske ett moln av aldrig utnyttjade möjligheter inte nu
Eller sedan men aldrig
Och i det surrande dånet av storstadstrafiken morgonruschen jäkten tomhetsblickirrandet och vilsenheten förlorade tankar och uttömda själar
Och där – gränslöst distanserad,
men i samma stund mycket nära –
sitter jag
och tänker
noterar allt
________________________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar