Ur högtalarna ljuder Django Reinhardts glada Swing Guitars. Jag dricker kaffe och äter knäckebrödmackor med pepparrotssmör. Timman är sent slagen. Jag är i mitt esse. Att få vara så här i ljuv, himmelsk ensamhet i en upplyst lägenhet med sommarnattens mörker utanför. Ett e-mail från en god vän, jag skrattar, ler och fäller en liten tår. Skriver ett svar omedelbums. Sommaren är bara halvvägs och redan så många fina minnesvärda dagar. Återstår en hel del: att cykla runt Gotland och tälta i skogen, få besök av min far, skriva och skapa, läsa böcker. Planera för resten av mitt liv (jag tar ett år i taget). Just nu: positiv livskraft, stilla glädje och ett uppbyggligt lugn. Tillit.
Jag är luspank. 28 kronor på kontot, 50 öre i plånboken, men det rör mig inte i ryggen. Jag köpte en hel påse med grönsaker av handlaren på torget i dag. Gick på strax under tjugolappen. Jag klarar mig till på torsdag då a-kassan trillar in, aningens försenad (milt uttryckt). Jag har en cykel (tar mig vart jag vill), jag har en lägenhet (behöver inte frysa) och jag har kylskåpet fullt med färska grönsaker (näringsrikt och mättande). Jag har mig själv (behöver aldrig ha långtråkigt) och jag har fickan full med lyckobönor, turstenar och gyllene sand.
Vägen ligger öppen. Jag färdas dit jag vill. Jag har alla möjligheter i världen. Och ändå nöjer jag mig med litet. Strävar inte efter stora ouppnåeliga mål. Lyckan finns inom räckhåll. Den bor i mitt bröst.
En harkrank surrar runt i rummet. I ljusskenet blir skuggan stor. Jag hjälper henne (arma krake) ut i julinatten. På himlen tindrar stjärnorna. Ljuden i natten. Ljuden i mitt ljusa rum.
Små, små ögonblick av förundran.
________________________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar