Till Etermannen

Jag tror framför allt att människan är ett socialt djur, socialt för att råda bot på ensamheten – för av alla djur är människan det mest ensamma.

I sin iver att socialisera gör sig människan allt som oftast dummare än hon är (för hon är också, dessvärre, ett dumt djur), och vad man med mänskliga termer kan benämna som ett "klavertramp" är i själva verket bara ett primitivt snedsteg, ty människan är också, som redan konstaterats, ett primitivt djur.

Men till yttermera visso: Människan trotsar Gud (d.v.s. Evolutionen)! och höjer sig över djuren. Människan är inte ett poetiskt djur, men ett poetiskt väsen!!!

Som poetiskt väsen bland andra väsen är människan okränkbar, oantastlig och evigt upphöjd, ty den människa som någon gång, vid någon given punkt, i sin levnadsbana skrivit poesi har också trotsat GUD!!!

Och det som skrivits står för alltid inskrivet i stjärnorna, i ett överskådligt (och oöverskådligt) tidsrymdsperspektiv!

Skål! För Etermannen, den forne och den framtide och den nu verksamme, som sträcker ut sina händer mot Bortom.
Skål för Mannen av Kartong, den labyrintiske, med ett hjärta utav purpurpapp och en själ av snövit silke!
Skål för Upprivandet av himlars jord och jordars himmel av skäl som stavas: i n g e n t i n g!
Skål för Dödars katt och utrop hämtade ur sjöbjörnbuses bistra wiskystrupe!
Skål för Kosmisk Solmans dans och starka längtan efter en med Livmodergudinnan explosionsartad förening!
Skål för stillsamt vegeterande små sjöäppelgestalters skönhetsslummer!
Skål för ordstävssprak okk bokkroppsbrygd – en språkmartianism från yttre rymden där bokstävlar dinglar och danglar som himlakroppar utan fotfäste men med leviterande högmod!
Skål för högmodet och dess kusiner!
Skål för Ödmjukheten, alla högmoddingars högmoder!

Skål för ooooooooooooooo (utan e och i),
för alltid skål och skålars skål:
Skål för Mats!

Och skål för människan, som djur och väsen!
________________________