Staden som Gud dröjde vid

Barcelona.
De senaste dagarna har varit fyllda av karnevalsyra. Man firar Mercè - vår fru av nåd och gatorna svämmar över av folk, det är fyrverkerier, bengaliska eldar, parader, smådjävlar, drakar, trumslagare, människor, musikanter. På plazorna har det byggts upp jättelika scener och musik i alla möjliga genrer från alla världens hörn framförs. Överallt trängs människor, stämningen är positivt laddad, glädjen påtaglig. I allt detta omtumlande som sker fylls jag av en känsla av något större. Det är något mycket fridfullt. Över denna stad vilar något som skänker besökaren ett lugn, som ger en mod att finnas till. I varje pulserande stund. Och bortom.

Barcelona är staden som Gud dröjde vid när han skapade. Barcelona är staden i mitt hjärta. Barcelona.

Barcelona

Befinner mig i Barcelona, Katalonien, Spanien och måste bara få göra ett försök att sammanfatta mina intryck så här långt. De är många. Det blir nästan ett slags informationskollaps när man översköljs av färska intryck vart man än går. Vi har varit här i tre dagar nu och det har varit intensivt grupparbete nästan hela tiden, har knappt fått en ensam stund alls. Men det gör inget för samarbetet med gruppen fungerar utmärkt och vi upplever så mycket hela tiden. När man är ute på stan och rör sig fastnar man ideligen i gathörn och framför skyltfönster, det är en sådan omsorg om detaljerna överallt och hela staden känns som ett enda stort konstverk. Jag har svårt att samla mig just nu märker jag, men det här är definitivt att betrakta som en kärleksförklaring till Barcelona. The best love poem I can write at the moment. Jag återkommer med mer ingående beskrivningar av min nyfunna kärlek snart.

En annan människa

I varje möte med en annan människa framträder olikheterna. Olikheterna mellan denna människa och andra människor, olikheterna mellan denna människa och dig själv. Det kan vara ett annat sätt att röra sig på, ett annat sätt att tala, ett annat sätt att tänka, ett annat sätt att vara. Det finns något unikt över varje människa, något som skiljer henne från andra. Det är inte alltid påtagligt vad som gör henne till den hon är. Det subtila saknar inte sällan ord, men det är omisskännligen så att varje människa har en egen röst, ett eget signum.

Ofta betonar vi dock likheterna. I mötet med en annan människa strävar vi nästan alltid efter att anpassa oss. Det är en ömsesidig strävan. Vi gör oss lika varandra, försöker finna något gemensamt - beröringspunkter. Ibland fungerar det inte alls. Men när samspelet mellan människa och människa är lyckat då uppstår ett verkligt möte.

I ett verkligt möte med en annan människa finns kontakt, tillit och närvaro - kommunikation i ordets sanna betydelse - och en djup ömsesidig förståelse. De i denna mening verkliga mötena är dessvärre sällsynta, för det mesta får vi nöja oss med dem i jämförelse mer ordinära. Men även i ett möte av mer alldagligt snitt ryms så oerhört mycket av förunderliga ting, värda att lägga märke till. Man behöver bara hålla ögonen öppna och göra sig mottaglig.

Att möta en annan människa är på sätt och vis att möta sig själv. Jag finns i dig och du finns i mig. Våra kroppar är skal som hyser våra själar och befäster våra identiteter. Men bortom våra kroppars begränsning sträcker sig andens vidsträckthet ut, i ett gränslöst hav där allting förenas och sammanblandas. Och där någonstans möts vi, du och jag, fastän vi knappt är medvetna om det; i varje blick, i varje andetag; i varje enskilt möte med en annan människa.

I en stuga

På en ö, alldeles vid vattnet, ligger en liten stuga som jag tycker om att vistas i. Här råder friden, här får tanken ro. Här flyter tillvaron stilla fram, tid genomströmmar en. Här kan man läsa i gamla böcker om skärgårdens historia, här andas man en annan sorts luft. Här söker jag skönheten i enkla ting; kvällsljuset som suggestivt lyser in och faller på en taklampa, torkade blommor i en vas, sprickor i fönsterglaset, spindelväv, flagnad målarfärg. Jag lyssnar på radio, helst P2, och mörkret sänker sig över ön. Ett tiotal meter ner mot vattnet ligger en bastu och en liten strand. Jag badar bastu och svalkar mig i det kyliga vattnet. I stugan spelas det opera - Nibelungenringen. Nybadad och fortfarande blöt i håret sätter jag på en kanna tevatten. Jag försjunker i en teckning med tusentals streck. Det råder harmoni. En Finlandsfärja glider förbi ute i mörkret med fullt av människor och tända ljus. Stjärnorna lyser på himlen. Jag tänder två fotogenlampor och skruvar ned dem till en behagligt stämningsfull belysning. Jag myser i min lilla stuga. Här finns tillfredsställelse i varje ögonblick. Här finns sekunder som varar i evigheter, som aldrig behöver ta slut. Jag faller i omfamnande ljusmörker, djupblå drömmar för mig bort. I natten hör jag fjärilars vingslag.

Jag lämnar ön i gryningen, jag seglar bort i min båt.
Mot horisonten.

Resfeber

Jag börjar nog bli lite nervös inför resan. Skulle alldeles nyss kolla att passet var i sin ordning och upptäckte då att sista giltighetsdag var 04 June 14. Det gick alltså ut i fjol! Men hur kan det komma sig, när det utfärdades 04 June 04? Jag kastade mig över telefonen och ringde polisens passavdelning. Ganska snart insåg jag mitt misstag. Årtalet var alltså på slutet (i och för sig logiskt) vilket gjorde passet giltigt i 10 år, inte 10 dagar (även det logiskt). Både jag och polistjänstemannen fick oss ett gott skratt. Ibland narras tillvaron med en.

Och mina händer? De skakar. Feber.

Inför resan

Det är rörigt i mitt huvud just nu. På måndag åker jag och sex personer till Barcelona för att göra praktik i tre veckor. Det är mycket att tänka på och mycket att planera. Min hjärna önskar sig mindre rörighet och mera rörlighet.

Någon form av rapporter lär väl dyka upp här framöver. Nu kommer jag i alla fall att vara upptagen med att packa.

Sjöfartsgatan 12

När jag var liten bodde jag på Sjöfartsgatan 12 i Svartöstan i Luleå. Vi bodde två familjer på varsin våning i ett litet grått hus. Min bästa lekkamrat hette Elin, hon var en vecka äldre än jag och bodde på husets övervåning.

Jag trodde länge att gatan som vi bodde på hette Köttfärsgatan. Det var Elin som tog mig ur den villfarelsen. Till en början vägrade jag förstås att tro på henne, men de vuxna gav henne rätt. Jag tyckte mycket om spagetti och köttfärssås som barn, kanske spelade det in. En annan felhörning från min barndom var vindruvetorkare för vindrutetorkare. (Jag var även mycket förtjust i vindruvor.)

På gården intill höll det till ett gäng raggare med stora, tuffa, motivlackerade bilar. Jag vågade mig aldrig riktigt nära, men från betryggande avstånd kunde de beundras. För det mesta höll jag mig till husets omedelbara närhet, jag var inte särskilt benägen att ge mig ut på upptäcktsfärder. Jag sökte mig hellre inåt, till fantasins landskap. Allra helst lekte jag med små plastfigurer, jag hade hundratals. Mina lekar däremot kretsade kring äventyrliga resor och upptäcktsfärder. Jag tog alla husets rum i anspråk; mina hjältar kunde färdas över ett enormt hav i form av vardagsrumsmattan, genom en djungel av krukväxter, över ett stort berg av kuddar och sängöverkast osv.

Som jag minns det lekte jag ofta ensam. Jag tyckte också mycket om att rita, vilket ju i sig är en ganska ensam sysselsättning. Men även när jag var tillsammans med Elin brukade vi för det mesta sitta ner och rita, under djup koncentration och tystnad. Det hände att jag fick för mig att dekorera väggarna direkt med mina pennor. Jag tror inte det berodde på brist på papper, utan att det snarare var en naturlig utveckling på mitt konstnärskap. En önskan om att få gå upp i format och synas mer. Än i dag finns det kvar teckningar som jag har gjort på väggarna i husets källare.

Det är med ett visst mått av saknad jag försöker erinra mig min barndom. Det var på det hela taget en lycklig tid. Egentligen tänker jag ganska sällan på hur det var, men det bestående intrycket är just att det var lyckligt, att man hade allt man kunde önska sig. Till exempel minns jag hur det var att sitta i köket och vänta på att min mamma skulle göra färdigt mannagrynsgröten. Jag bläddrade kanske i en bok med bilder på djur i, samtidigt som skivan Vem ska trösta Knyttet? spelade i bakgrunden. Ute var det mörkt och ruggigt, hösten hade kommit. Inne i köket fanns bara värme; elementen, kökslampans sken, gröten på spisen, en kärleksfull moder. Barndomens ljus känns avlägset och fyller mig till viss del med saknad, men mest av allt med värme.
________________________

Vinternatten

Ett osynligt streck skär genom vinternatten,
banar sig väg genom slöjor av frost

Mellan två punkter av strävan och bävan
vilar stillhet och köld
och en tystnad
så stor och outtömlig

Nere på jorden, en böjd gestalt
vandrar tröstlöst och tungt
i salar av skuggor och speglar -
sökandes något som fattas:

något outtalat, obekant
en svagt vibrerande längtan
obeskrivlig, tunn
skör som nyfallna snökristaller

och fjärran
som vinternattens stjärnor

En kort text i väntan på något bättre

Jag dras med en enveten hosta. Den håller mig vaken om nätterna och gör mig till en blek uppenbarelse om dagarna, omtöcknad och förbi av trötthet. De stora tankarna vill inte riktigt infinna sig, alla försök till forcering är förgäves. Saker och ting måste få ha sin egen långsamma gång. Jag gör iakttagelser men förmår inte riktigt berätta. Jag samlar kraft. Återkommer snart.

Isländsk film

I den nordvästra delen av Island, vid foten av ett enormt berg, ligger ett litet isolerat samhälle. Där bor Nói (Tómas Lemarquis), en ung man som är exceptionellt begåvad men uttråkad och missanpassad, tillsammans med sin farmor och en sporadiskt uppdykande pappa. Han ägnar all sin vakna tid åt att undvika skolan och att drömma sig bort. Filmen Nói albinói griper försiktigt tag i betraktaren med sin lågmälda berättarstil och sitt lugna tempo, som om ville regissören Dagur Kári säga: "jo, just så här trist kan det verkligen vara." Det som skildras är påtagligt kargt och då inte bara det yttre landskapet, utan även den relation mellan fadern och sonen som målas upp. Som när fadern, salongsberusad efter att ha självmedicinerat mot sin tandvärk, ger sonen en lektion i hur man förför kvinnor och avslutar med att varna honom för att sätta oönskade barn till världen: "Du vet vad jag menar."

Det är realism i högsta grad, en aning mörkt kanske, men det vägs upp av en god portion humor. Det finns en omsorg om detaljerna som förhöjer upplevelsen, Kári har hämtat mycket från sin egen barndoms 80-tal, och det är ofta som man drar på läpparna. En omsorg och en kärleksfullhet finns också i skildrandet av karaktärerna, allt från den rebelliske Nói till den hårt pressade matteläraren via den resignerade bokhandlaren. Här någonstans ligger också styrkan i filmen: man känner med alla personer som förekommer i den. Dessutom är många av skådespelarna amatörer och i en berättelse som denna fungerar det utmärkt.

Det mesta kretsar förstås kring Nói, som i sina alltmer desperata utbrytarförsök bygger upp förväntningarna på att något avgörande till sist ska hända. Mellan varven tar han sin tillflykt till ett hemligt gömställe i källaren. Här försjunker han i betraktandet av viewmaster-bilder föreställande Söderhavsstränder, vilket får symbolisera hans längtan bort. Denna hemliga tillflyktsort kommer mot slutet av filmen att få en betydande roll, som jag dock inte ska avslöja här.

Nóis liv förefaller hopplöst ensamt, men så en dag finner han en förtrogen i den unga Iris (Elín Hansdóttir) – en stadstjej i behov av miljöombyte som nu jobbar på ortens bensinmack. Tillsammans drömmer de unga tu om att resa bort från den förhatliga ön. "Titta på Island. Det ser ut som en spottloska!" säger Nói till Iris när de står framför en världskarta inne på traktens museum.

Sammantaget är det en mycket fascinerande film, om man är lagd åt det stillsamma hållet. Den rymmer både stor tragik, glada skratt och en tyst, desperat längtan. Man får lite grann en känsla av både Roy Andersson och Jim Jarmusch i denna vackra debutfilm, som ändå känns väldigt egen framförallt tack vare de särpräglade miljöerna och språket. Det är en film som lovar mycket gott inför framtiden och namnet Dagur Kári är väl värt att lägga på minnet.
________________________

Söndag

Idag ska jag vila.

Allt är av samma stoft men av olika innebörd

Jag bläddrar i en bok med Werner Aspenströms samlade dikter. I diktsamlingen Om dagen om natten (1961) hittar jag en dikt som heter Stoft och innebörd. Jag tycker mycket om den, särskilt inledningen och titeln.
Den börjar så här:

Om själva trädet kan vi inte tala.
På den stora vidsträckthetens gren
hänger runda lövs oändligheter.
Nyss såg jag i vattendroppen
de flimmerkransade klockdjuren
vaggas hän mot varandra.

Jag läste högt ur den boken en gång och läste då bland annat denna dikt. Mannen som jag läste för var sjuk och sängliggande. Han hade svårt att tala, så den tid vi tillbringade tillsammans bestod mest av tystnad. Ibland försökte jag småprata litet men påmindes varje gång om att han inte orkade svara. Jag vet inte vad han tyckte om högläsningen, han hade även nedsatt hörsel, och kanske var det mest rösten, inte orden han lyssnade till. Ögonen var gamla, uppgivna och sorgsna. Jag kom att tänka på honom häromdagen då jag kom att tänka på Aspenström.

Jag satt i ett rum med en grupp människor runt ett stort bord och lyssnade till deras röster. Samtidigt betraktade jag spelet mellan ljus och skugga som uppstod när solen lyste in genom ett spröjsat fönster med handblåst glas. Trädens grenar vajandes i vinden utanför avtecknade sig som diffusa föränderliga former på bordsskivan. Jag tänkte att jag vaggade, att jag var stilla, att jag fanns till.

Jag minns, alltså var jag

Ibland får jag en känsla av att min existens i nuet endast kan bekräftas i det att jag kan erinra mig alla de ögonblick som föregick det innevarande. Jag menar samtliga. Från födseln till nu. Att vilja minnas kan lätt bli en besatthet. Det mesta undflyr en dessvärre. Inte ens när man anstränger sig för att komma ihåg undgår man att glömma bort. Eller gör man? Ibland får jag en känsla av att allting – alla sinnesintryck, känslor, tankar, upplevelser, lagras i minnesbanken. Jag menar verkligen allting. Även de mest efemära varseblivningar, perifera ögonkast, felhörningar, obetydligheter, nonsens, fragment. De finns där. Men de är oåtkomliga för medvetandet. Kanske bäst så. Men det gäller också sådant vi verkligen vill minnas: de betydelsefulla ögonblicken, detaljerna, färgerna, dofterna, ljuden. Alltför ofta är det suddigt, oklart, förvanskat. Ja, det är nog det värsta. Den mänskliga hjärnan är i sanning kreativ. Det vi inte riktigt kommer ihåg skapar vi och skapar på nytt tills vi tror att vi kommer ihåg det precis som det var. Det är inte sällan som meningar går isär om vad som egentligen hände. Det är lätt att vara tvärsäker, det är svårt att minnas rätt.

Jag har naturligtvis inga vetenskapliga belägg för mina teorier om att allt man upplever lagras; min föreställning baseras blott på en känsla i maggropen, möjligen ett slags önsketänkande. För alla de ögonblick som jag var, var också jag. Vart och ett av dem. Det är en del av mig själv som går förlorad när jag glömmer, min identitet är med andra ord i upplösning. Eller kanske bara i omvandling. Förmodligen fyller glömskan en funktion. Den enorma mängd information som överöser våra hjärnor i varje givet ögonblick måste sållas och filtreras för att inte bli en belastning för tankeapparaten. Oblivion is bliss.

Jag erinrar mig här en novell av Borges vid namn Funes med det goda minnet. Handlingen (som jag minns den) kretsar kring en man (Funes) som efter en olycka blir förlamad och sängbunden, men på kuppen har han utvecklat en fenomenal minneskapacitet. Han minns allt, han kan inte glömma något, han kan redogöra i detalj för varje möte som han haft med en annan människa. Frågan som väcks är hur en människa som inte kan glömma något egentligen kan fungera. Det jag minns bäst från berättelsen är när han vid ett tillfälle ägnar en hel dag åt att i minnet rekonstruera en hel dag ur det förflutna. Filmvisning i realtid i minnets biomörker.
________________________

Tvivel

Det finns stunder av tvivel, då allting känns fel. Besluten man fattade, handlingarna man utförde, tankarna man tänkte, vad man sa och vad man inte sa. Man önskar ha allt ogjort och bara få börja om, som en ny punkt någon helt annanstans.

Kejsarens nya skrivbordslåda

Att skriva så här är att göra sina tankar tillgängliga för hela världen. Eller åtminstone för de få som hittar hit. Mängden läsare är inte avgörande, det är snarare vetskapen om att det kan finnas läsare, som utgör hela skillnaden gentemot det privata dagboksantecknandet. Man skärper till sig helt enkelt, upprättar en balans mellan det personliga och utlämnande å ena sidan och instinkten att värna sin integritet å den andra. Jag ser skrivandet främst som ett pågående arbete, en utveckling; mina inlägg ser jag som utkast, försök, övningar, som inom sig bär frön till både misslyckanden och fullfjädrade stycken. Texternas syfte ska vara av utforskande natur: jag vill göra upptäckter, bryta ny mark (jag avser här på ett personligt plan), överraska mig själv.

Det är mödosamt. Jag redigerar konstant; ända upp till tre-fyra dagar efter att jag publicerat texten går jag på den igen och flyttar kommatecken, lägger till semikolon, byter ut bokstäver, byter plats på ord, förbättrar, förändrar, putsar och filar – jag blir aldrig nöjd. Jo, till sist ger jag mig och låter det skrivna stå, och jag har som tumregel att aldrig ändra den egentliga innebörden, andemeningen i en text.

När jag började skriva för knappt två veckor sedan bubblade jag av inspiration: jag skrev långa listor med möjliga ämnen och rubriker – bara att bocka av. Men det fungerar ju inte så. Skrivlusten föds i stunden och vad man än skriver om måste få tränga sig på av sig självt, inte vara som en punkt på en att-göra-lista. Min naiva ambition när jag gick in i det här projektet var att skriva något varje dag, eller minst varannan dag. De kraven har jag gett upp. Nu är min målsättning att skriva så ofta jag har tid och lust. Skrivkramp har jag redan drabbats av, men det är förlösande att se hur lätt det går att lösa upp knutarna när publiceringsformen tillåter texten att vara hur lång eller kort som helst och där innehållet kan avhandla precis vad som helst och ingenting om man så vill.

Att formulera sina tankar i skrift är ofta en givande sysselsättning, men en sysselsättning som bjuder motstånd – att finna de rätta orden, att uttrycka det man egentligen menar, att ge tankarna tyngd, att fästa dem på papper (eller skärm) kräver ansträngning. Jag har kommit underfund med att jag genom att skriva i stor utsträckning definierar mig själv, även om det inte sker avsiktligt. Det är så lätt hänt: man hävdar en åsikt, ett tycke, en smak – man bygger en identitet. Vem är jag? Vem vill jag vara? Hur vill jag framstå? Medveten om detta kan det kännas avskräckande när möjligheten att bli föremål för andras bedömningar går upp för en. Den gamla vanliga skrivbordslådan hade i alla fall en inneboende trygghet som den nya inte har. Men det är en falsk osårbarhet att aldrig utsätta sig för kritik, och fascinationen över att någon trots allt läser detta överträffar allt. Det är väl ändå därför man skriver, när allt kommer kring. Så: här, nu och i framtiden, till detta genomskinliga gömställe sänder jag mina tankar i förhoppning om en mottagare någonstans där ute.
________________________

Huskur

För att få bukt med min förkylning tar jag till en inom familjen beprövad metod:
Jag skivar färsk ingefära i tunna skivor, pressar några vitlöksklyftor och en halv citron, häller ner allt i kokhett vatten och låter det dra i drygt tjugo minuter. Silar över vätskan i en kopp och tillsätter honung och en tepåse, för smakens skull. Det känns genast mycket bättre, vet inte om det är faktisk verkan, inbillning, placebo eller vad du vill. Kanske är det den kraftiga smaken som, trots att den lindras av honungen och teet, dominerar och gör att det känns så hälsosamt och uppfriskande. Att bli frisk handlar väl till viss del om vilja och tro, även när det gäller en blygsam förkylning. Jag vill bli frisk! Men om det kostar mig en sjukdag i sängen med en god bok och besk dryck så är det ett pris jag gärna betalar ...

Ett litet knytt som bor i skogen

Livet är inte alltid harmoni. Jag förnimmer ett vagt obehag. Det regnar ute i dag. En kopp kaffe skänker tillfällig tröst. Vemod och melankoli. Jag längtar efter skogen, efter mossan, att sitta med en kniv och tälja på en pinne. Mitt armbandsur är trasigt, jag måste köpa ett nytt. Jag har sovit dåligt tre nätter på rad. Ögonen är trötta. Det kliar i nacken av myggbett. Tankarna släpar sig fram som långsamma djur. Jag glömde bort vad jag tänkte bara för en stund sedan. Det var kanske inte så viktigt. Jag känner mig inåtvänd. Mitt själs väsen är nog ett litet knytt som bor i skogen. Under en gran. Eller en omkullvält tall. I ett gryt i marken. Där sitter jag och skriver brev till mig själv som jag gömmer i ihåliga stubbar och sedan glömmer bort. När våren kommer och allt har blivit nytt är det med stor förvåning jag upptäcker ett fuktigt och skrynkligt kuvert med påskriften "Till mig själv". Jag läser om ett litet knytts elände en regnig sensommardag för mycket länge sedan. Jag blir rörd och författar omgående ett svarsbrev, till nästa gång det känns sådär, fyllt av glada teckningar, uppmuntran och goda råd.

En vandring bland molnen

Jag lägger mig ner i gräset. Den välvda himlen över mig. Blickar rakt ut i den blå tomheten.

Någon lär ha sagt: "En man som finner nöje i att betrakta molnen saknar helt bekymmer". Jag är benägen att hålla med. Jag känner mig avslappnad. Ovanför mig ser jag vad som kanske är den märkligaste molnformation jag någonsin skådat. Med en nästan rak överkant och två välvda sidor som slutar i en spets påminner den om en vapensköld. Molnet är uppbyggt av hundratals små, små tussar. När jag fixerar blicken blir jag varse den nästan omärkliga rörelsen, förändringen. Jag förnimmer hur det stora sjoket mycket långsamt sveper fram och hur dess olika skikt, i varierande grad av upplösning, roterar, virvlar, omformas. Allt går så oändligt långsamt bara och jag känner hur hela mitt väsen och min kropp anpassar sig till tempot; andhämtningen blir lugnare, hjärtat slår saktare, pulsen sjunker, hjärnan varvar ner och liksom spinner av tillfredsställelse - tankarna blir till stigande luftballonger på tänkandets himmel. Eller varför inte till trögflytande moln.

Jag låter blicken sakta vandra, som den vill, bland de vita molnens obeständiga former. Att betrakta molnen är att förlora sig i stillhet. Ordlösa tankegångar utan mål. Man glömmer tid och rum och vaknar plötsligt upp och inser att hela molnet har passerat förbi. Återstår att resa sig och gå eller att dröja kvar och invänta ett nytt moln under uppsegling. En ny värld, en myriad av metamorfoser, en tyngdlöshetens triumf.

Jag känner den varma jorden under mig. Jag ligger kvar.

Gryningsbåt

Förutom att vara titel på den här bloggen är det också titeln på ett konstverk. Klicka på bilden för att se den i en större version. Besök min hemsida för att se fler bilder.

Om att finna försvunna ting

I förtvivlan river jag mitt hår, svetten rinner nerför pannan och tårarna är inte långt borta. Blicken irrar över de uppfläkta kartongerna i det skarpt belysta källarförrådet. Var? Var? Var?

Fram till i maj i år bodde jag i en tvåa av medelstorlek, d.v.s. med litet kök och sovrum, men i övrigt en ganska rymlig lägenhet. Dock inte tillräckligt rymlig; min problematik kunde sammanfattas med frasen "för mycket grejer, för lite plats". Organisationen kom således att bli lidande på grund av den besvärande bristen på avställningsytor och förvaringsställen. Samtliga garderober och byrålådor var knökfulla med allsköns bråte, och skrivbord och hyllor dignade under ständigt växande pappershögar. Det hände med andra ord att jag förlade saker. Det hände faktiskt ganska ofta om sanningen ska fram.

Har ni hört talas om Feng shui, den nyandliga inredningstrenden med rötter i kinesisk folktro som kommit stort de senaste åren? Rensa i röran? Inte det? Nå väl, det går i alla fall ut på att öppna upp för andekrafterna i ditt hem, att låta energierna färdas fritt och skapa gynnsamma förutsättningar. Städa, släng och möblera enligt vissa fastställda mönster och du belönas med framgång, rikedom, hälsa, kärlek, lycka och allt vad en spågumma kan se i sin kristallkula. Jag tillåter mig naturligtvis att vara skeptisk, ändå var det faktiskt en bok om Feng shui (någon stack den under näsan på mig) som fick mig att inse att min motvilja mot att slänga saker faktiskt inte var helt sund. Under några månaders tid gjorde jag mig därför av med onödiga prylar en masse, men på något sätt tycktes det ändå som om jag hela tiden hade för mycket grejer.

Så blev det maj och flyttlasset skulle gå till min flickväns lägenhet, där vi skulle pröva på att vara sambor. Att packa ner alla mina grejer i flyttkartonger var ett svettigt företag och jag blev tvungen att göra en ny utrensning först, ändå var det ju en helt omöjlig ekvation att lösa detta med hur hela mitt bohag skulle gå in i hennes lägenhet. På något sätt har vi till sist lyckats, men tvingats leva bland ouppackade flyttkartonger en längre tid, medan själva grundstrukturen sakta har fått ta form (sånt tar tid!). De senaste veckorna har jag gjort stora framstötar och antingen slängt eller burit ner i källaren det jag inte behöver. Allt annat har funnit sin plats. Trodde jag.

I morse påbörjade jag nämligen en intensiv jakt efter ett kvitto som är, om inte livsviktigt, så åtminstone helt avgörande för att jag ska kunna hävda min rätt som konsument i en mindre tvist jag inte tänker gå närmare in på här. Detta kvitto stod inte att finna någonstans.

Som barn var jag mycket dålig på att leta. Jag letade helt enkelt väldigt snabbt och slarvigt och ropade sedan på mamma, som med en enkel fråga, t.ex. "Har du letat på skrivbordet?" fann det jag sökte åt mig. Det har blivit bättre med åren, tiden i ungkarlslyan medförde att jag utvecklade ett slags system för oordningen. En algoritm med vilken jag kunde dechiffrera det budskap som dolts i avlagringarna. Men flytten hade på något sätt ruckat på själva fundamentet för mitt system, jag hade tvingats bygga upp allt på nytt och i den processen hade jag förlagt mina gamla kvitton. Jag visste följande: kvittona hade suttit uppe på anslagstavlan i hallen tillsammans med diverse foton och vykort. Jag hade tagit ner dem och samlat dem i någon form av plastficka. Det hade jag en tydlig minnesbild av. Men sedan? Det hade gått tre månader och de flesta andra minnesbilderna kring flytten var liksom upplösta, skingrade. Nu fick jag gå systematiskt till väga. Jag betade av varenda byrålåda, varenda tidskriftssamlare, varenda förvaringsbox. Jag kammade helt och hållet noll i vardagsrummet. Okej, tänkte jag, då ligger de kvar i någon kartong i källaren. Jag begav mig ner. Vårt källarförråd är ett litet och trångt utrymme helt och hållet fyllt med flyttkartonger och diverse lösa prylar och skrymmande objekt som behäftats med eufemismen "scenografi". För att ta sig in måste man lyfta ut grejer och mina kartonger var naturligtvis längst in.

Jag ska inte trötta ut er mer än jag förmodligen redan gjort genom att återge alla resterande detaljer i händelseförloppet, men jag kan avslöja att jag inte hittade det jag sökte så jag satte mig vid datorn (med gråten i halsen) och knappade iväg ett litet mail till min flickvän som satt på sitt jobb. Jag fick omgående ett brev tillbaka med tillräckligt mycket tröst och uppmuntran för att jag skulle återuppta arbetet med nya friska tag. Jag gick igenom allt en gång till – noggrant! Jag genomsökte vardagsrummet och letade ånyo i källaren, men inga kvitton. Då plingade det till i datorn. Min flickvän hade skickat ett nytt mail: "Kan du titta nertill i den lagerhyllan som står till vänster mot fönsterväggen i vardagsrummet?"

Men där har jag redan tittat, tänkte jag. Fast jag gick ändå dit och satte mig i soffan, uppgivet. Min ena fot stötte mot något under soffbordet – en hög med papper. Jag ryckte till. Det var den högen jag letade efter, den med kvittona! Till sist återfunna, min glädje visste inga gränser.

Nu sitter jag här med en kopp kaffe och reflekterar över hur det var att leta efter saker som barn och hur det är nu, och vari skillnaden egentligen består.
________________________