There is an Angel in my room

… 

 

There is an Angel in my room;

And I brought Her with me;

As she invited Herself;

And offered me to follow me home:

From that Dark stone with golden letters

One night on Yom Kippur

~

There is an Angel with me here;

In my room;

And She is white, {as angels tend to be};

[because] ::

She is light;

And light is Her being and Her Heart;

{there is a light flooding out of it [her Heart. is sapphire]} - —:

~ and the clearer blue the color, the light, close to aqua marine, the deeper the ocean

as sapphire and emerald dwells down there — the underwatersdream —

this dream (we call human life)

the stream and depth

of profound serenity

and the bliss of soul ~

~

There is an Angel in my room;

Her Name is Life and Eternity

Haya, She said. When I asked Her what to call Her.

Because Haya means Life.

And as we walk and bow in silence; mesmerized
(by this dream called Human Life)
in amazing grace

~

There is an angel in my room

She lives here;

Now. Not always present, {as angels tend to be <or not to be>};

[because] ::

She is everywhere. And elsewhere too.

Among them who to Her were closest;
: by heart

And as in Heaven;

On Earth. Spreading light;

The Light of Hope and Love {as angels tend to do <and always will to do>}

Forever to be blessed;

For us. The living

The ones left : in remembrance;

For me

In solitude. Here. Stunned [and astonished; with a smile].

Yet

Never alone

I am. Because

with me;

Yes. With me. There is

An Angel.


There is an angel in my room

 

In Memoriam
Catie Simone Avnet Lazarus חַיָּה

1976.4.26—2020.12.13

________________________

Sjöfartsgatan 12

När jag var liten bodde jag på Sjöfartsgatan 12 i Svartöstan i Luleå. Vi bodde två familjer på varsin våning i ett litet grått hus. Min bästa lekkamrat hette Elin, hon var en vecka äldre än jag och bodde på husets övervåning.

Jag trodde länge att gatan som vi bodde på hette Köttfärsgatan. Det var Elin som tog mig ur den villfarelsen. Till en början vägrade jag förstås att tro på henne, men de vuxna gav henne rätt. Jag tyckte mycket om spagetti och köttfärssås som barn, kanske spelade det in. En annan felhörning från min barndom var vindruvetorkare för vindrutetorkare. (Jag var även mycket förtjust i vindruvor.)

På gården intill höll det till ett gäng raggare med stora, tuffa, motivlackerade bilar. Jag vågade mig aldrig riktigt nära, men från betryggande avstånd kunde de beundras. För det mesta höll jag mig till husets omedelbara närhet, jag var inte särskilt benägen att ge mig ut på upptäcktsfärder. Jag sökte mig hellre inåt, till fantasins landskap. Allra helst lekte jag med små plastfigurer, jag hade hundratals. Mina lekar däremot kretsade kring äventyrliga resor och upptäcktsfärder. Jag tog alla husets rum i anspråk; mina hjältar kunde färdas över ett enormt hav i form av vardagsrumsmattan, genom en djungel av krukväxter, över ett stort berg av kuddar och sängöverkast osv.

Som jag minns det lekte jag ofta ensam. Jag tyckte också mycket om att rita, vilket ju i sig är en ganska ensam sysselsättning. Men även när jag var tillsammans med Elin brukade vi för det mesta sitta ner och rita, under djup koncentration och tystnad. Det hände att jag fick för mig att dekorera väggarna direkt med mina pennor. Jag tror inte det berodde på brist på papper, utan att det snarare var en naturlig utveckling på mitt konstnärskap. En önskan om att få gå upp i format och synas mer. Än i dag finns det kvar teckningar som jag har gjort på väggarna i husets källare.

Det är med ett visst mått av saknad jag försöker erinra mig min barndom. Det var på det hela taget en lycklig tid. Egentligen tänker jag ganska sällan på hur det var, men det bestående intrycket är just att det var lyckligt, att man hade allt man kunde önska sig. Till exempel minns jag hur det var att sitta i köket och vänta på att min mamma skulle göra färdigt mannagrynsgröten. Jag bläddrade kanske i en bok med bilder på djur i, samtidigt som skivan Vem ska trösta Knyttet? spelade i bakgrunden. Ute var det mörkt och ruggigt, hösten hade kommit. Inne i köket fanns bara värme; elementen, kökslampans sken, gröten på spisen, en kärleksfull moder. Barndomens ljus känns avlägset och fyller mig till viss del med saknad, men mest av allt med värme.
________________________

Jag minns, alltså var jag

Ibland får jag en känsla av att min existens i nuet endast kan bekräftas i det att jag kan erinra mig alla de ögonblick som föregick det innevarande. Jag menar samtliga. Från födseln till nu. Att vilja minnas kan lätt bli en besatthet. Det mesta undflyr en dessvärre. Inte ens när man anstränger sig för att komma ihåg undgår man att glömma bort. Eller gör man? Ibland får jag en känsla av att allting – alla sinnesintryck, känslor, tankar, upplevelser, lagras i minnesbanken. Jag menar verkligen allting. Även de mest efemära varseblivningar, perifera ögonkast, felhörningar, obetydligheter, nonsens, fragment. De finns där. Men de är oåtkomliga för medvetandet. Kanske bäst så. Men det gäller också sådant vi verkligen vill minnas: de betydelsefulla ögonblicken, detaljerna, färgerna, dofterna, ljuden. Alltför ofta är det suddigt, oklart, förvanskat. Ja, det är nog det värsta. Den mänskliga hjärnan är i sanning kreativ. Det vi inte riktigt kommer ihåg skapar vi och skapar på nytt tills vi tror att vi kommer ihåg det precis som det var. Det är inte sällan som meningar går isär om vad som egentligen hände. Det är lätt att vara tvärsäker, det är svårt att minnas rätt.

Jag har naturligtvis inga vetenskapliga belägg för mina teorier om att allt man upplever lagras; min föreställning baseras blott på en känsla i maggropen, möjligen ett slags önsketänkande. För alla de ögonblick som jag var, var också jag. Vart och ett av dem. Det är en del av mig själv som går förlorad när jag glömmer, min identitet är med andra ord i upplösning. Eller kanske bara i omvandling. Förmodligen fyller glömskan en funktion. Den enorma mängd information som överöser våra hjärnor i varje givet ögonblick måste sållas och filtreras för att inte bli en belastning för tankeapparaten. Oblivion is bliss.

Jag erinrar mig här en novell av Borges vid namn Funes med det goda minnet. Handlingen (som jag minns den) kretsar kring en man (Funes) som efter en olycka blir förlamad och sängbunden, men på kuppen har han utvecklat en fenomenal minneskapacitet. Han minns allt, han kan inte glömma något, han kan redogöra i detalj för varje möte som han haft med en annan människa. Frågan som väcks är hur en människa som inte kan glömma något egentligen kan fungera. Det jag minns bäst från berättelsen är när han vid ett tillfälle ägnar en hel dag åt att i minnet rekonstruera en hel dag ur det förflutna. Filmvisning i realtid i minnets biomörker.
________________________