Isländsk film

I den nordvästra delen av Island, vid foten av ett enormt berg, ligger ett litet isolerat samhälle. Där bor Nói (Tómas Lemarquis), en ung man som är exceptionellt begåvad men uttråkad och missanpassad, tillsammans med sin farmor och en sporadiskt uppdykande pappa. Han ägnar all sin vakna tid åt att undvika skolan och att drömma sig bort. Filmen Nói albinói griper försiktigt tag i betraktaren med sin lågmälda berättarstil och sitt lugna tempo, som om ville regissören Dagur Kári säga: "jo, just så här trist kan det verkligen vara." Det som skildras är påtagligt kargt och då inte bara det yttre landskapet, utan även den relation mellan fadern och sonen som målas upp. Som när fadern, salongsberusad efter att ha självmedicinerat mot sin tandvärk, ger sonen en lektion i hur man förför kvinnor och avslutar med att varna honom för att sätta oönskade barn till världen: "Du vet vad jag menar."

Det är realism i högsta grad, en aning mörkt kanske, men det vägs upp av en god portion humor. Det finns en omsorg om detaljerna som förhöjer upplevelsen, Kári har hämtat mycket från sin egen barndoms 80-tal, och det är ofta som man drar på läpparna. En omsorg och en kärleksfullhet finns också i skildrandet av karaktärerna, allt från den rebelliske Nói till den hårt pressade matteläraren via den resignerade bokhandlaren. Här någonstans ligger också styrkan i filmen: man känner med alla personer som förekommer i den. Dessutom är många av skådespelarna amatörer och i en berättelse som denna fungerar det utmärkt.

Det mesta kretsar förstås kring Nói, som i sina alltmer desperata utbrytarförsök bygger upp förväntningarna på att något avgörande till sist ska hända. Mellan varven tar han sin tillflykt till ett hemligt gömställe i källaren. Här försjunker han i betraktandet av viewmaster-bilder föreställande Söderhavsstränder, vilket får symbolisera hans längtan bort. Denna hemliga tillflyktsort kommer mot slutet av filmen att få en betydande roll, som jag dock inte ska avslöja här.

Nóis liv förefaller hopplöst ensamt, men så en dag finner han en förtrogen i den unga Iris (Elín Hansdóttir) – en stadstjej i behov av miljöombyte som nu jobbar på ortens bensinmack. Tillsammans drömmer de unga tu om att resa bort från den förhatliga ön. "Titta på Island. Det ser ut som en spottloska!" säger Nói till Iris när de står framför en världskarta inne på traktens museum.

Sammantaget är det en mycket fascinerande film, om man är lagd åt det stillsamma hållet. Den rymmer både stor tragik, glada skratt och en tyst, desperat längtan. Man får lite grann en känsla av både Roy Andersson och Jim Jarmusch i denna vackra debutfilm, som ändå känns väldigt egen framförallt tack vare de särpräglade miljöerna och språket. Det är en film som lovar mycket gott inför framtiden och namnet Dagur Kári är väl värt att lägga på minnet.
________________________