Visar inlägg med etikett Filosofi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Filosofi. Visa alla inlägg

tisdag, september 25, 2018

Långsamheten

"Die schönsten Gedanken, sind die langsammen Gedanken. Denn Schönheit ist Langsamkeit, und Langsamkeit ist Schönheit.
Alle gute Dinge brauchen Zeit.
Und die Zeit ist weder kurz noch lang. Die Zeit ist ewig."

"The most beautiful thoughts, are the slow thoughts. Then Beauty is Slowness, and Slowness is Beauty.
All the good things take time.
And Time is neither short nor long. Time is eternal."

"De vackraste tankarna, är de långsamma tankarna. Ty skönhet är långsamhet, och långsamhet är skönhet.
Bra saker tar tid.
Och tiden är varken kort eller lång. Tiden är evig."

Filosofens jakt på gåtans lösning


________________________

torsdag, april 27, 2017

Filosofi



________________________

måndag, februari 20, 2012

Vitheten

Hur tolkar man en vit monokrom?








________________________

söndag, februari 28, 2010

Ur textarkivet:

När visionen — föreställningen om det fulländade —
en gång för alla åskådliggjorts och slutgiltigt gestaltats; —
är den redan förstörd.
________________________

lördag, januari 16, 2010

Anteckning (filosofisk tanke i förbifarten), 16/1

Kan jaget jaga sig själv?
________________________

onsdag, maj 28, 2008

Skogstankar

Ibland – särskilt när jag promenerar i skogen och betraktar mångfalden av kottar, barr, pinnar, stenar – slås jag av tankar som den här:

"Minnet av en händelse är som miljontals partiklar (eller pusselbitar) som man efter bästa förmåga försöker foga samman till en någorlunda sammanhängande bild. Problemet är dock att bilden med alla dess partiklar, hur bra den än hänger ihop, skingras så fort vi slutar fixera den i vårt medvetande, och måste därför skapas på nytt varje gång vi försöker återkalla den – med resultatet att en och samma bild aldrig kan återuppstå, då byggstenarna är oräkneliga och kombinationerna nästintill oändliga. Vår mänskliga hjärna är kreativ och i de allra flesta fall alltför kreativ för att oförändrat låta minnet bestå. Dessutom tillkommer miljontals nya partiklar för varje gång vi försöker erinra oss något – nya minnen har adderats, dels ur nya upplevelser, dels ur nya rekonstruktioner av gamla minnen. Lägg därtill att den mänskliga 2000-talshjärnan, enligt de senaste forskarrönen, har väsentligt sämre förmåga att memorera saker i jämförelse med äldre cerebrala upplagor.

Vi kan med andra ord inte vara säkra på någonting – särskilt inte det vi tror oss minnas."


Och jag traskar hemåt genom skogen, finner de rätta stigarna.
Jag minns alla mina promenader, men jag ser inte längre vad som hände eller hur, för alla träden.


________________________

tisdag, maj 13, 2008

Hågkomster och rekonstruktioner av drömmar

Jag skulle vilja skriva några rader om svårigheterna med att erinra sig drömmar och i synnerhet då svårigheterna med att minnas drömmar i sin helhet. Det är ett tema som alltid dyker upp när jag diskuterar och funderar kring drömmar, delvis därför att jag önskade att jag hade bättre förmåga att minnas mina drömmar.

Under själva drömmen är allting glasklart, lika tydligt som i verkligheten – så upplever jag det ofta – samtidigt som jag på något plan ändå alltid är medveten om att jag drömmer. Jag genomskådar alltså drömmens illusoriska verkan, men accepterar den ändå på samma gång och reagerar således känslomässigt lika starkt på det som händer, som jag rimligtvis skulle ha gjort om det hade inträffat i verkligheten.



Men drömmens beständighet: Så fort jag närmar mig uppvaknandet blir medvetenheten om att jag befinner mig i en dröm ännu tydligare. Jag tänker: "Nu vaknar jag snart" och drömmen börjar med ens att brytas upp. Precis då i det ögonblicket, i själva uppvaknandet, går en massa av dröminnehållet förlorat, jag känner hur jag lämnar kvar det där nere i drömvärlden i samma stund som jag bryter igenom ytan. De fragment som jag inte längre minns kan jag – om jag tillräckligt snabbt skriver ner drömmen – rekonstruera, men jag är aldrig helt säker på att det verkligen var det jag drömde. Alltså blir det många luckor som fylls i med det som jag tror hände. Problemet är att de fragment som jag tycker mig minnas inte är helt glasklara längre och ju mer vaken jag blir desto mer försvinner de ur mitt medvetande. Till slut blir gränserna flytande – "sanna" minnesfragment blandas med rekonstruerade (vars auteticitet alltså är oklar). Att acceptera att vissa saker försvinner och låta luckorna vara är kanske bättre än att på lösa grunder försöka återskapa det man redan vet gått förlorat. Men faktum kvarstår: fragmentariska drömmar har något högst otillfredställande över sig; jag upplever helheten som viktig.

Nu kommer vi in på området etik kontra estetik: Om man umgås i kretsar där drömmen har hög status och ett återkommande inslag i det sociala umgänget är att återberätta sina drömmar för andra, där fascinationen för och teoribildningar kring drömmen är något påtagligt levande, är det då oetiskt att återberätta drömmar där man inte minns alla detaljer helt säkert, men av estetiska skäl vill återskapa något sammanhängande – en tilltalande helhet – eller är det underförstått att drömmen inte kan återföras till det vakna tillståndet utan att genomgå mer eller mindre omfattande transformationer? Är problematiken i ovanstående frågeställning överhuvudtaget relevant? Måste man kanske helt enkelt bara acceptera att det tar sin tid att med medvetna ansträngningar öva upp sin förmåga att minnas sina drömmar? Jag lutar åt det. Samtidigt undrar jag – och detta är förstås en filosofisk frågeställning – kan man någonsin lita på sitt minne, eftersom det tycks ligga i den mänskliga hjärnans natur att vara kreativ och förändra/förbättra minnen? I synnerhet verkar det vara svårt att bevara minnen från drömmar intakta. (Kan detta bero på självcensur?)



Jag menar alltså inte att jag medvetet skulle fabricera drömmar, så som jag föreställer mig att exempelvis Salvador Dalí gjorde ibland, men det förefaller mig ändå så uppenbart att det otillförlitliga minnet gärna spelar en ett spratt då och då. Kanske är det helt enkelt så att det borde ligga i drömtydandets uppdrag att ta med detta i beräkningen, att det i själva verket inte är det problem jag försöker göra det till? Det är ju trots allt så att både drömmens fantasibilder och de fantasierna som uppstår i ett mer eller mindre vaket tillstånd härstammar från samma källa – det mänskliga psyket.

Men varför upplever jag då den här helheten som så viktig? Varför stör det mig så mycket när delar av drömmens innehåll skingras och går förlorat? Jag tror att svaret ligger i att jag tillmäter drömmen, dess väsen och mystik, stor betydelse. Jag föreställer mig att drömmen kan fungera som en vägledare och problemlösare på flera plan. Jag tror att drömmen (läs psyket) försöker tala om för oss, göra oss uppmärksamma på, sånt som vi av olika anledningar inte vill eller vågar konfrontera i vaket tillstånd. I drömmen släpper självcensuren och med sitt symboliska språk levs borträngda känslor och tankar ut. Eftersom jag gärna vill ta del av det här kodade materialet från mitt inre, för att bättre förstå mig själv och mitt eget själsliv, blir det lätt att jag misströstar eftersom bortfallet ofta blir så stort.

Jag misstror dessutom mig själv eller snarare mitt minnes tillförlitlighet. Om jag omedvetet fyller i luckorna med mer vakna tankar under det att jag försöker memorera drömmen – vilket jag är övertygad om nästan alltid sker – förvanskas kanske också budskapet eller förblir åtminstone inte oförändrat i sin renaste form. Man kan kanske invända att så länge man med säkerhet minns vissa element kan man på goda grunder anta att de är de viktigaste, och att det är dessa man bör utgå från vid eventuella tolkningar och analyser. De överflödiga detaljerna har så att säga rensats bort i själva uppvaknandeprocessen. Och vad återstår är drömmens kärna och essens?
________________________

tisdag, oktober 23, 2007

Wittgensteinskt bryderi

En pleonasm är en tautologi; en tautologi är en pleonasm. En pleonastisk tautologi å andra sidan, är och förblir en pleonastisk tautologi (är och förblir en pleonastisk tautologi [är och förblir en pleonastisk tautologi {..} ] ) 0 0,1 0,01 0,001 usw.

ich will wissen oder sterben
________________________

lördag, oktober 13, 2007

Existentiellt bagage

Även om man aldrig riktigt vet vem man är,
så har man alltid och ofrånkomligen sig själv att släpa på.
________________________

tisdag, augusti 14, 2007

Noteringar ur ett återfunnet blått spiralblock

"Framtiden finns egentligen inte i någon annan bemärkelse än som 'det potentiellt förflutna'. Det enda vi kan konstatera med facit i hand är att om vi hade vetat då vad vi vet nu hade vi kunnat agera annorlunda (och därmed möjligen påverkat händelseförloppet i en annan riktning).

På samma sätt kan man betrakta det förflutna som 'uppfylld framtid' – det okända som vid en viss tidpunkt förvandlas till 'det som redan skett'.

Framtiden ligger alltid minst ett steg före.

Framtiden är det ovissa, det oformliga, det osynliga, som vi ständigt har i blickfånget, fastän vi aldrig riktigt ser det."

Odaterat
________________________

lördag, juni 10, 2006

Anden

Jag föreställer mig själen som både kärnan och skalet.
Gränslös i båda riktningarna.
________________________

lördag, maj 20, 2006

Objektivitet

Tillvaron utgörs av en serie tolkningar och omtolkningar, som småningom mynnar ut i slutsatser, vilka utgör grunden för våra fåfänga försök att fånga sanningen.

tisdag, maj 16, 2006

Människokännedom

Om vi vistas tillräckligt länge i en annan människas närhet kommer vi till sist att vänja oss vid vår egen syn på denna människa, så till den grad att vi tror att vi faktiskt känner henne.

torsdag, november 10, 2005

Verkligheten


Verkligheten är en tolkningsfråga. Av alla signaler som omger oss, av all information vi tar emot formar vi en helhet av objekt, händelser och sammanhang. Det är den subjektiva verkligheten. Det är så vi känner världen. Bortom subjektens verklighet kan vi föreställa oss den objektiva verkligheten eller sanningen. Som ett icke närvarande ljus på väg att bryta fram. Som en svag vibration, knappt förnimbar. Som något hägrande, flyktigt, transcendent; något som endast kan anas.

Vägarna till kunskap om den sanna verkligheten är otaliga. Det finns metoder, tillvägagångssätt, system, teorier, discipliner. Att bara finnas till är en väg. Ty att existera i sin egen verklighet är också att vara dömd till att utforska världen.

Vår upplevelse av verkligheten är i mångt och mycket beroende av vart vi väljer att rikta uppmärksamheten. När vi befinner oss mitt i det ständiga signalflöde som sköljer över oss är det som om verkligheten blir till ett brus som döljer sanningen. Om man föreställer sig den kärna – jaget, kring vilken ens identitet kretsar – som en radiomottagare, inträffar det emellanåt att man får in en frekvens som är tydligare än andra frekvenser. Stunder av klarhet. När man skönjer konturerna av något större.
Bortom bruset, bortom illusionen.
________________________

onsdag, augusti 31, 2005

Jag minns, alltså var jag

Ibland får jag en känsla av att min existens i nuet endast kan bekräftas i det att jag kan erinra mig alla de ögonblick som föregick det innevarande. Jag menar samtliga. Från födseln till nu. Att vilja minnas kan lätt bli en besatthet. Det mesta undflyr en dessvärre. Inte ens när man anstränger sig för att komma ihåg undgår man att glömma bort. Eller gör man? Ibland får jag en känsla av att allting – alla sinnesintryck, känslor, tankar, upplevelser, lagras i minnesbanken. Jag menar verkligen allting. Även de mest efemära varseblivningar, perifera ögonkast, felhörningar, obetydligheter, nonsens, fragment. De finns där. Men de är oåtkomliga för medvetandet. Kanske bäst så. Men det gäller också sådant vi verkligen vill minnas: de betydelsefulla ögonblicken, detaljerna, färgerna, dofterna, ljuden. Alltför ofta är det suddigt, oklart, förvanskat. Ja, det är nog det värsta. Den mänskliga hjärnan är i sanning kreativ. Det vi inte riktigt kommer ihåg skapar vi och skapar på nytt tills vi tror att vi kommer ihåg det precis som det var. Det är inte sällan som meningar går isär om vad som egentligen hände. Det är lätt att vara tvärsäker, det är svårt att minnas rätt.
Jag har naturligtvis inga vetenskapliga belägg för mina teorier om att allt man upplever lagras; min föreställning baseras blott på en känsla i maggropen, möjligen ett slags önsketänkande. För alla de ögonblick som jag var, var också jag. Vart och ett av dem. Det är en del av mig själv som går förlorad när jag glömmer, min identitet är med andra ord i upplösning. Eller kanske bara i omvandling. Förmodligen fyller glömskan en funktion. Den enorma mängd information som överöser våra hjärnor i varje givet ögonblick måste sållas och filtreras för att inte bli en belastning för tankeapparaten. Oblivion is bliss.
Jag erinrar mig här en novell av Borges vid namn Funes med det goda minnet. Handlingen (som jag minns den) kretsar kring en man (Funes) som efter en olycka blir förlamad och sängbunden, men på kuppen har han utvecklat en fenomenal minneskapacitet. Han minns allt, han kan inte glömma något, han kan redogöra i detalj för varje möte som han haft med en annan människa. Frågan som väcks är hur en människa som inte kan glömma något egentligen kan fungera. Det jag minns bäst från berättelsen är när han vid ett tillfälle ägnar en hel dag åt att i minnet rekonstruera en hel dag ur det förflutna. Filmvisning i realtid i minnets biomörker.
________________________