Grekisk film i natten

Jag ser på grekisk film i natten ...



Swing it, magistern!

Ητυποκαρδια στο θρανιο (1963)
Itypokardia sto thranio
________________________

Filmrecension

Det var länge sedan min förmåga att leva mig in i den här typen av filmer upphörde att existera, och det är därför med en strikt objektiv blick som jag tar mig an fredagkvällens actiondrama.

Jag missar första halvtimmen, men det har egentligen ingen betydelse eftersom filmens förutsägbarhet är så utpräglad att man i alla fall vet precis vad som ska hända. Till exempel inser man på ett tidigt stadium att den smådjursplågande Peter Stormare kommer att bli uppäten. Det blir han följaktligen också. Av mycket små rovdjur. Här noterar vi med intresse att samtliga rollfigurer i filmen är hierarkiskt indelade efter sin "umbärlighetsfaktor", en rangordning som ger för handen ett slags dramaturgisk näringskedja om man vill, där det klart framstår vem som härnäst står på tur att ätas upp.

Filmen bygger uteslutande på spänningsladdade scener, som filmmakarna gör sitt yttersta för att suga ut till sista droppen. Den mest dramtiska scenen, en bokstavlig cliffhanger, tänjer man ut till hela tjugo minuter innan den avslutas med att den snälle tjocke killen, som precis räddat livet på våra tre hjältar (deras liv hängde på en tunn tråd eller i alla fall ett kraftigt rep, se livlina), blir, ni kan säkert gissa det, uppäten.

För att skapa identifikation hos den yngre delen av publiken har man skrivit in i manus att den snälla forskaren har tagit med sig sin tolvåriga dotter på expeditionen. Hon är en riktig black om foten för våra äventyrare, ända tills hon plötsligt visar prov på gymnastiska förmågor utöver det vanliga och skickligt oskadliggör en angripare. I en annan roll ser vi den samvetsgranne miljöaktivisten, som med föredömlig handlingskraft norpar två patroner från storviltsjägaren och därmed snuvar denne på sin trofé; för två patroner var allt han hade för att bringa det stora matriarkrovdjuret om livet. I stället sövs hon, vilket leder oss in på finalen, en förflyttning av händelserna från den isolerade djungelön till storstadens larm och folkvimmel: San Diego.

Den storhetsvansinnige onde forskaren deklamerar stolt sina grandiosa visioner, medan en båt med huvudattraktionen i lasten i full fart styr in mot kajen. Båten är herrelös och har en lemlästad besättning. Lemlästad av vad? – då det vidunderliga monstret fortfarande är inlåst. Efter smärre dramatik i form av förstörelse, explosioner och dråp i ett närliggande villaområde slutar allting dock, som sig bör, lyckligt. De rättrådiga forskarhjältarna ställer allt till rätta och den onde forskaren blir – uppäten.

Filmen har ur underhållnings- och spänningssynpunkt en del poänger, men ett konstnärligt värde existerar blott i teorin, som en tänkt punkt som bara nästan tangerar en nivå strax över noll, vilket sammanfattningsvis gör den till rena rama bottenskrapet. Vi talar här alltså om The Lost World: Jurassic Park.

(Jag hade ju lovat att aldrig mer... men jag kunde inte låta bli)
________________________

Isländsk film

I den nordvästra delen av Island, vid foten av ett enormt berg, ligger ett litet isolerat samhälle. Där bor Nói (Tómas Lemarquis), en ung man som är exceptionellt begåvad men uttråkad och missanpassad, tillsammans med sin farmor och en sporadiskt uppdykande pappa. Han ägnar all sin vakna tid åt att undvika skolan och att drömma sig bort. Filmen Nói albinói griper försiktigt tag i betraktaren med sin lågmälda berättarstil och sitt lugna tempo, som om ville regissören Dagur Kári säga: "jo, just så här trist kan det verkligen vara." Det som skildras är påtagligt kargt och då inte bara det yttre landskapet, utan även den relation mellan fadern och sonen som målas upp. Som när fadern, salongsberusad efter att ha självmedicinerat mot sin tandvärk, ger sonen en lektion i hur man förför kvinnor och avslutar med att varna honom för att sätta oönskade barn till världen: "Du vet vad jag menar."

Det är realism i högsta grad, en aning mörkt kanske, men det vägs upp av en god portion humor. Det finns en omsorg om detaljerna som förhöjer upplevelsen, Kári har hämtat mycket från sin egen barndoms 80-tal, och det är ofta som man drar på läpparna. En omsorg och en kärleksfullhet finns också i skildrandet av karaktärerna, allt från den rebelliske Nói till den hårt pressade matteläraren via den resignerade bokhandlaren. Här någonstans ligger också styrkan i filmen: man känner med alla personer som förekommer i den. Dessutom är många av skådespelarna amatörer och i en berättelse som denna fungerar det utmärkt.

Det mesta kretsar förstås kring Nói, som i sina alltmer desperata utbrytarförsök bygger upp förväntningarna på att något avgörande till sist ska hända. Mellan varven tar han sin tillflykt till ett hemligt gömställe i källaren. Här försjunker han i betraktandet av viewmaster-bilder föreställande Söderhavsstränder, vilket får symbolisera hans längtan bort. Denna hemliga tillflyktsort kommer mot slutet av filmen att få en betydande roll, som jag dock inte ska avslöja här.

Nóis liv förefaller hopplöst ensamt, men så en dag finner han en förtrogen i den unga Iris (Elín Hansdóttir) – en stadstjej i behov av miljöombyte som nu jobbar på ortens bensinmack. Tillsammans drömmer de unga tu om att resa bort från den förhatliga ön. "Titta på Island. Det ser ut som en spottloska!" säger Nói till Iris när de står framför en världskarta inne på traktens museum.

Sammantaget är det en mycket fascinerande film, om man är lagd åt det stillsamma hållet. Den rymmer både stor tragik, glada skratt och en tyst, desperat längtan. Man får lite grann en känsla av både Roy Andersson och Jim Jarmusch i denna vackra debutfilm, som ändå känns väldigt egen framförallt tack vare de särpräglade miljöerna och språket. Det är en film som lovar mycket gott inför framtiden och namnet Dagur Kári är väl värt att lägga på minnet.
________________________