söndag, maj 16, 2021

To Lydia

You are my morning
my day
my evening, my night, my dear

How could I possibly, with the mere usage of words known to Man, describe
The blessing of the colurs of that dawn, that paints the sky?
The joy and the glory of that Sun that shines,
as you shine and make me shine
inside
every day and the day after
all days to come
The evening with its deep blue,
slowly and pleasently, with that silent wind,
carrassing my soul, while I listen to the serenity,
the slow movement of a tortoise,
a symbol of time,
drawing a cirle in empty space —
the conclusion that nothing comes out of nothing
and that eternity is yet another infinite illusion

And The Night, oh the night, imagining a night in an endless row
of nights,
travelling along an autostrada, with stars of gazing wonder,
lined up as our journey evolves, thrusting hope and stillness,
trust, oh, trust,
into that distant destination that is our destiny —
starlight that leads us beyond, as confidence arises,
in heart, in soul,
beyond, ad astra, ad ultra astra, and even further away,
ad astra et planetaria et ad aeternum, ad, that is, towards and beyond,
that zizzely-zizzeling-ziz-zaz sound,
when they twinkle, them stars, and gleam,
just as you do, you sparkling being, you beautiful soul, —
just as that wonderful glimpse in your eye

Ah, and as you close your eyes
And I, close mine
And then,
at the exact time, and moment,
simultaneously,
as we open them, our eyes
and see into each other —
our endless depths

...

did i say, no words were to describe? yet, i just used the most poetically words to describe! oh, the contradictions: how I have always contradicted myself, since that very first time that I met you
you, oh you,
my dearest, my only comfort, my fortune and love
yes, love
and when all words suddenly fade away and vanish
only the silence remains
and that is the space where only truth can be
our truth
as we see
and agree
and know

That you and I —
that we —
are one

And that this Moment,
our moment,
That.

This moment does not exist. It is eternal.
________________________

fredag, maj 14, 2021

Fredagsidolen



Doug Pinnick, bass guitar & vocals,
King’s X
________________________

fredag, januari 22, 2021

Lättheten

Jag känner mig så lätt idag
En ny sorts lätthet
I kroppen och i tanken
I huvud och i själ
Det är något med ljuset
Jag känner lättheten
lättheten hos en fjäril
Om våren
I solen
Som jag längtar

Efter ljuset längtar jag
Skogen, det gröna, allt som växer
Blommor, fågelsång, att sitta
på en klippa och blunda, kisa
mot solen

Sorgen och saknaden finns där
men lättheten väger upp
Tungsinnets längtan efter tyngdlöshet
Antar att allt är någon form av ekvation
och en fråga om gravitation
Känsla och kalkyl — oförenligt?
Men lättheten väger upp,
det gör den

Jag tar ett steg
ett litet — inget kliv
ett steg i taget
ett steg i steget
osv.
Ett lätt lätt, fjäderlätt,
steg framåt, in i
framtiden

Och känner tillförsikt och
ingen bävan mer
allt blir bra, var det någon som sa?
Inte vet jag, men i alla fall lite bättre —
och lättare och ljusare
Steg för steg

Jag önskar lättheten var smittsam
och kunde spridas med tankekraft
då vore jag volontär
till tjänsten som superspridare
Se upp! Du kan drabbas av känslan
— att bli lätt!
(fjärilslätt)

På tåg på väg på räls
för återseende
av god gammal vän
Som jag inte sett på
— fem hela år! —
Har en känsla av att tiden stått still
eller bara tassat tyst på tå

Åren går
Sedan ses man igen
På nytt

Do-deska-den låter tåget
Uipp-uipp-uipp fjärilen
med små lätta (ljudlösa nästan)
vingslag som slår i mitt
bröst

När ser jag dig igen

Tänker jag för mig själv
Tankarna roterar men de känns
lätta nu
Det mörka, dystra, tunga
har dragit vidare som
svarta moln överflödiga och
förbi
Jag tänker bara lätta tankar nu

Det är ljuset
morgonsolen, gryningssyren i luften
Jag andas
Anden, andningen
(jag tar djupa andetag)

Lättheten —
lättheten får mig nästan att sväva
Och ljuset
Ja, ljuset,
det är ljuset
________________________

torsdag, november 12, 2020

Yeah ...

I wanna love someone special, and I want to be special to that someone too ...

– Doug Pinnick, King's X

________________________

onsdag, november 11, 2020

Dagboksdikter i oktober

2/10
Jag kan leva med ensamheten,
men jag kan inte leva utan kärlek.
Det är en paradox, antar jag. Iallafall om man utgår från att kärlek måste komma från andra, utifrån.
Kan man leva ensam — med ensamheten — och klara sig på den kärlek man kan ge sig själv? Eller måste man lära sig att leva utan? Kan man klara sig utan kärlek? Jag antar det. Jag skulle vilja säga: Det är fullt möjligt. Om man inte har några val. Ändå är det så: Jag kan inte leva utan kärlek.

Men jag kan leva med ensamheten.
Ensamheten skrämmer mig inte för den försvinner inte; och den finns där alltid när jag behöver den.
Kärleken skrämmer mig, för den försvinner alltid; och jag vet inte var jag ska söka den, för att finna den igen — och det gör mig så sårbar att veta att jag behöver den.

4/10
Jag skriver igen, reflekterande rader, poesi, filosofi. Vänder blicken inåt, funderar och ser ut över vemodets vidsträckta hav.
Se, där vid horisonten: Morgonrodnaden randas. En sol, röd som skimrande rubin, är på väg att stiga upp på den azurblå himlen.

________________________

torsdag, oktober 01, 2020

orden

Orden

 

Jag älskar dig

Det är tre ord.

Det finns bara tre ord som kärnfullt kan beskriva vad jag känner för dig.

Det finns ett ord som kan beskriva vad jag känner just nu.

Det finns etthundrasjuttioniotusensexhundrasextioåtta ord som skulle kunna beskriva, men inte förklara.

Det går att förklara, men jag skulle behöva redigera. Och om det tog mig nio år att avsluta en roman, hur lång tid skulle det då inte ta att skriva detta brev? Som jag måste eller inte måste skriva.

(jag kanske bara inbillar mig att det är nödvändigt)

Det är nödvändigt. Att skriva är nödvändigt. Om jag inte kan skriva kan jag inte leva. När jag inte längre lever kan jag inte längre skriva. Och kanske är det gott så. Att en gång dö. Det ska vi alla. En dag. Men alla andra dagar ska vi leva.

Således: Jag lever. Och jag vill leva. Jag vill leva med dig. För dig. Bara dig. Always.


________________________

onsdag, maj 20, 2020

Tiljas sång

För länge sen en ensam man,
som alltid sökt en vän,
som alltid velat finna någon,
att dela sina tankar med

Som i sin ensamhet sig samlat,
att ge sig ut i natten,
att långsamt vandra bort,
ut över snötäckt mark,
ut över frusna sjöar,
genom mörka skogar,
högt upp över bergen

Där stod han ensam under vinternattens mörka fäll,
och stjärnorna de lyste och tändes upp i hopp,
Han tog ett steg rakt ut i rymden,
och lämnade sin hemvists himlakropp

Genom Universums omätbara djup,
tidens banor av kristaller, evighetssekunder,
ögonblick och glimtar av oändligt ljus

Hundra år passerade och åter hundra år,
Han vandrade och vandrade,
förvissad om att någon gång nå fram,
att slutligen få finna
den vän han alltid önskat få

Där vandrar han, han vandrar outtröttligt fram,
och långt där borta någonstans i rymdens mörka djup,
en ljuspunkt som sig närmar,
en människa som vandrar,
en ensam man som han

De möttes så till sist, betraktade varandra
och bägge kunde se, djupt inne i den andre
att de var en och samma själ
och alltid sökt den själarnas förening
som stundade i detta ögonblick

I det att deras blickar möttes,
öppnades en värld,
att skåda genom Evigheten,
att se den andres liv och strävan,
drömmar, längtan och förhoppning

Så smälte de ihop till en och samma kropp,
de uppfylldes av ljus och kärlek, tröst och hopp
För en sekund i Evighetens marmor, ett korn, en kärna,
att aldrig upphöra att existera,
de andades och såg,
att Ensamheten var den vän de sökt

Så släppte ögonblicket och försvann,
de lösgjordes från insikten de erfarit,
och deras kroppar fortfor röra sig,
i samma riktning som de kommit

De lämnade bakom sig, allt som de burit med sig,
och detta korta möte var snart ett minne blott
Två själar förenade i en och samma man,
att vandra genom rymden,
att aldrig stanna upp,
i ensamhet betrakta sitt väsens inre djup

För alltid skall de söka det möte som de haft
För alltid skall de söka den andres blick,
den tröst som blott den andre kunde ge
och stjärnorna de lysa och tändas upp i hopp
förtröstan om att aldrig ensam vara mer



________________________

tisdag, maj 12, 2020

Viktoria


och Bonnie

________________________

torsdag, april 02, 2020

Dagens solskensögonblink

Dagens solskensögonblink: Hon sade något som fick mig att le.
Dagens solskensögonblink 2: Vi gjorde slag i saken.

Dagens malör modell mindre: Vi tappade ett hjul. Men det löste sig.
________________________

tisdag, mars 24, 2020

Korrläsning i fyra dagar.


________________________

fredag, december 06, 2019

Jag är nog inte den som aldrig faller

Jag är väl inte direkt den friskaste
människan i världen
Jag antar att jag saknar
en del av allt det där det talas om
att man ska ha

Ändå kämpar jag,
försöker dag för dag,
bit för bit,
bygga upp mig själv,
bli igen -- den jag en gång var

Jag är nog inte den som aldrig faller,
som aldrig gör sig illa
Osårbar är ingen
Ingen ensam stark
Men vem är den
som saknar tillit,
som inte vågar lita på -- någon alls
Vem är man då
inför de andra,
inför sig själv?

Det enda jag vet är att sätta mig i
rörelse,
att aldrig stanna upp
(All strävan är en strävan framåt)


Jag tänker därför att strävan är riktning,
att natten är ljus,
att hjärtat är himlen
________________________

måndag, december 02, 2019

Novemberpromenad i skogen







________________________

lördag, november 16, 2019

Tystnad

Tystnad är den feges maktstrategi; en härskarteknik vars innebörd är bestraffning och tillika ett förringande av någons angelägenhet om att få ett svar. Den som tiger är i själva verket maktlös och förtjänar därför vartenda uns av förakt. Från sig själv liksom från andra.

Ziu-Wen, Gao-pin – den inre krigaren

(Ibland kan ett citat vara ett citat vara ett citat)
________________________

torsdag, oktober 31, 2019

Rötter ii

*


När Återuppståndelsens dag är här skall Försoningens grönska spira.
________________________

måndag, oktober 28, 2019

Rötter

Jag grävde djupt, djupt, djupt
i mina förfäders jord

(Vreden bor i underjorden)

Marken var svart och hård
Historiska dåd – och missdåd – pulvriserade till aska och intighetens stoft
– komprimerade till ett berg av tystnad




Källarkultur, Kulturnatta fredagen den tjugofemte oktober 2019
________________________

söndag, oktober 27, 2019

Novemberljus

11/11, 2004, Årsta, Stockholm

________________________

Februariljus

2/2, 2014, Högsbo, Göteborg

________________________

lördag, oktober 26, 2019

Att våga

Att våga är att förlora fotfästet för en stund –
att inte våga är att förlora sig själv.

Søren Kirkegaard
________________________

fredag, oktober 25, 2019

Vågår



Ett vågår är den sträcka som vågen färdas på ett år.

Vad är en våg, vad är att våga?
Hur många vågor vågar havet slå?

Ett sårår är den sträcka som smärtan färdas på ett år.

Vad är ett sår, hur långt?
Hur länge varar såret?

Ett tårår är den sträcka som tåren faller på ett år.

Vad är en tår, vad rymmer den?
En värld av världar, av längtan, lycka, glädje, sorg?

*

Ett vågår är den sträcka som vågen färdas på ett år.

En våg som aldrig stannar, som aldrig upphör, som alltid fortsätter att slå.
________________________

tisdag, september 25, 2018

Långsamheten

"Die schönsten Gedanken, sind die langsammen Gedanken. Denn Schönheit ist Langsamkeit, und Langsamkeit ist Schönheit.
Alle gute Dinge brauchen Zeit.
Und die Zeit ist weder kurz noch lang. Die Zeit ist ewig."

"The most beautiful thoughts, are the slow thoughts. Then Beauty is Slowness, and Slowness is Beauty.
All the good things take time.
And Time is neither short nor long. Time is eternal."

"De vackraste tankarna, är de långsamma tankarna. Ty skönhet är långsamhet, och långsamhet är skönhet.
Bra saker tar tid.
Och tiden är varken kort eller lång. Tiden är evig."

Filosofens jakt på gåtans lösning


________________________