Jag bläddrar i en bok med Werner Aspenströms samlade dikter. I diktsamlingen
Om dagen om natten (1961) hittar jag en dikt som heter
Stoft och innebörd. Jag tycker mycket om den, särskilt inledningen och titeln.
Den börjar så här:
Om själva trädet kan vi inte tala.
På den stora vidsträckthetens gren
hänger runda lövs oändligheter.
Nyss såg jag i vattendroppen
de flimmerkransade klockdjuren
vaggas hän mot varandra.
Jag läste högt ur den boken en gång och läste då bland annat denna dikt. Mannen som jag läste för var sjuk och sängliggande. Han hade svårt att tala, så den tid vi tillbringade tillsammans bestod mest av tystnad. Ibland försökte jag småprata litet men påmindes varje gång om att han inte orkade svara. Jag vet inte vad han tyckte om högläsningen, han hade även nedsatt hörsel, och kanske var det mest rösten, inte orden han lyssnade till. Ögonen var gamla, uppgivna och sorgsna. Jag kom att tänka på honom häromdagen då jag kom att tänka på Aspenström.
Jag satt i ett rum med en grupp människor runt ett stort bord och lyssnade till deras röster. Samtidigt betraktade jag spelet mellan ljus och skugga som uppstod när solen lyste in genom ett spröjsat fönster med handblåst glas. Trädens grenar vajandes i vinden utanför avtecknade sig som diffusa föränderliga former på bordsskivan. Jag tänkte att jag vaggade, att jag var stilla, att jag fanns till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar