Höstvinter –ett tillstånd, en betraktelse

TILLBAKABLICK OCH BLICKAR FRAMÅT:

Om hösten då löven fäller sina träd



En man i tågpersonalen på ett X2000-tåg mellan Göteborg och Stockholm uttryckte sig precis så, en gång förra hösten, för att förklara varför tåget åkte så långsamt – det kallades lövhalka – och då halkade visst även tungan, och med ens blev alla i vagnen muntra, trots förseningar, för det är roligt med felsägningar, det är det ju. Och till och med han som ropade ut det måste ha lett, i alla fall lite grann.



Nu far jag inte längre av och an mellan hit och dit. Nu är jag här. På andra sidan Sverige. I Göteborg. Och jag trivs bra. Det känns fint att vara här: en ny utsikt, ett nytt utgångsläge, ett nytt liv, med förnyad kraft: Det börjar nu.

Om morgnarna, när jag vaknat tidigt, har jag smugit mig upp, och då har jag kunnat se hur horisonten välver sig i en djärv båge upp mot himlavalvet, ett överväldigande perspektiv: en öppning, ett möjlighetspanorama, en spänd framtidsbåge.
Det börjar nu: (det är nu det börjar).



Jag saknar inte idéer. Jag saknar inte möjligheter. Jag har ett och annat påbörjat. Jag skyndar långsamt. Jag njuter av varje sekund. (Det börjar – ja, det börjar – nu.)

Jag blickar inte tillbaka mer än nödvändigt, men det som har varit lyser upp och ljuset kastar också glimtar framåt – framtidssken. Ett ljus att orientera sig efter, en riktning – upplyst. En väg att vandra, mot ett mål – en randande gryning i sikte: ett nytt ljus, en ny dag. Nu.

...









Och jag kontemplerar över dött och levande. Över vinterns kala svarta träd och blygrå tunga himmel, över frosttäcken och vargtimmar. Husen tysta, stumma byggnader, absorberande; fönstren tomma, blinda ögon, slutna – allt var slut! Fasaderna var kalla, inga reflektioner, ingenting reflekterade de; de reflekterade ingenting, inget ljus – men kyla.

Jag minns mina ord av förtivlan i dessa svarta anteckningsböcker jag bar med mig. Jag skrev! – allt för att skingra tankarna på döden ...



Långa dagar av mörker, kyla, sorg. Men sedan tog vintern slut. Våren innebar ett uppbrott. Mer behövligt, mer definitivt än något annat uppbrott förut.

Skutan Gryningsbåten har, likt ett luftskepp svävande, ankrat på cirka tretton och en halv famnars höjd. Med utsikt, vilken utsikt. Och utsikterna – lysande!



Sommaren var fin. Cykeltur på Gotland. Picknickfilt och matsäck i trädens skugga, den fina miniradion – oftast med täckning (med en och annan finjustering) – P1, sommar, sommar, sommar ...

Och fina stränder, teater i lada, små stugor till modesta priser, och mil efter mil på lättrampade cyklar. Oväntade ögonblick: konst av en mycket speciell och begåvad människa. På ett loft. Det var fint.

Och så glass ibland, som belöning efter i förhand uppgjord sträcka tillryggalagd.

Fint var att komma varandra närmare, att kunna slappna av och alla dessa fantastiska bilder av landskap och hus, kor och väderkvarnar som fastnade på både näthinna och minneskort. Fortfarande kvar, fortfarande levande faktiskt. Alla dessa bilder.













Sedan: Hösten. Samarbeta. Motarbeta. Väntan. Frustration. Ingenting. Och ingenting. Nej, ingenting.

Men utsikterna? De är lysande.

På den mörkaste himmel lyser om inte annat en måne. En ensam måne – en himlakropp, ett slags satellit, en solitär i egen omloppsbana.



Tillståndet pendlar mellan trötthet och sprudlande energi. Som vanligt, men hanterbart. Tröttheten är jobbig, det är svårt att vila när man är för trött.
Helst av allt vill jag arbeta. Skapa. Göra stora saker.
Och vila på riktigt mellan varven.

...

Jag söker och söker. Jag söker fortfarande tror jag.
(Men mest efter saker som jag har förlagt.)

...



Hösten är vacker, så otroligt vacker. När vindarna är ljumma och trädens löv skiftar färg. Men träden fäller sina löv till sist (eller var det tvärtom?) och det blir kallt och mörkt. Och kallt. Vackert kanske, om det snöar. Men kallt.



Om vintern betraktar jag talgoxen.













...

Jag har mycket att ta tag i. Kanske fördelar jag min energi ogenomtänkt, lägger den på fel saker? Jag får den känslan ibland när ingenting någonsin tycks bli färdigt. Men det där är nog en chimär. Ett godtyckligt urval, en selektiv uppspaltning av mitt minne, av det jag minns av sådant som jag faktiskt har gjort och det som återstår – det som är så förtvivlat svårt att glömma. Jag har egentligen fått mycket gjort på sistone. Det har jag.

Jag samlar böcker, vill ha läsupplevelser igen. Upplevelser, alltså. Men det är svårt ibland, att få ro till att läsa, att tillräckligt sjunka in, att verkligen kunna upprätta det där förhållandet man önskar få till texten, till författaren av texten, som gör att man vill läsa vidare. Den här hösten har jag påbörjat betydligt fler böcker än jag förmått avsluta. Det känns sådär. Men jag har i alla fall slutat köpa böcker. Jag kan inte härbärgera fler, det går inte, de får helt enkelt inte plats. Dessutom hinner jag inte läsa dem alla.



...

Enda nackdelen med att bo i en stad är att stjärnhimlen nästan aldrig syns. Jag skulle vilja se stjärnhimlen. Jag drömmer om den ibland. Härom natten drömde jag att jag och en vän svävade fram över ett svenskt landskap. Osynliga, utan kroppar. I själva verket satt vi i ett tåg och färdades genom samma landskap. Vi var uppkopplade mot ett datorprogram som vi inte längre kunde ta oss ur. Men det gjorde egentligen ingenting: Att sväva så där var fantastiskt.



...

Nattens mörka fäll, som ett täcke, eller ett djur, en björn rentav, som omfamnar, sveper in en liten människa på jorden, i behov av djup och varm sömn. Och drömmar. Drömmar, förstås.

De små, små hålen i det djupblåsvarta skynket är som oändligt tunna nålstick, men ändå tillräckligt stora för att släppa igenom ljuset. Ett ljus som tränger ner från universums andra sida, den oändligt ljusa sidan, och färdas vidare mot jorden, letar sig igenom persienner och rullgardiner och lyser på de sovande.

Det är det ljuset som alstrar drömmarna.
________________________

Ett citat

Inne i människan lever den verkliga människan.
I ensamheten kan den verkliga människan
träda fram och bekanta sig med sig själv.

– Eyvind Johnson

Tack till Halvar.
________________________

Om att finna försvunna ting

I förtvivlan river jag mitt hår, svetten rinner nerför pannan och tårarna är inte långt borta. Blicken irrar över de uppfläkta kartongerna i det skarpt belysta källarförrådet. Var? Var? Var?

Fram till i maj i år bodde jag i en tvåa av medelstorlek, d.v.s. med litet kök och sovrum, men i övrigt en ganska rymlig lägenhet. Dock inte tillräckligt rymlig; min problematik kunde sammanfattas med frasen "för mycket grejer, för lite plats". Organisationen kom således att bli lidande på grund av den besvärande bristen på avställningsytor och förvaringsställen. Samtliga garderober och byrålådor var knökfulla med allsköns bråte, och skrivbord och hyllor dignade under ständigt växande pappershögar. Det hände med andra ord att jag förlade saker. Det hände faktiskt ganska ofta om sanningen ska fram.

Har ni hört talas om Feng shui, den nyandliga inredningstrenden med rötter i kinesisk folktro som kommit stort de senaste åren? Rensa i röran? Inte det? Nå väl, det går i alla fall ut på att öppna upp för andekrafterna i ditt hem, att låta energierna färdas fritt och skapa gynnsamma förutsättningar. Städa, släng och möblera enligt vissa fastställda mönster och du belönas med framgång, rikedom, hälsa, kärlek, lycka och allt vad en spågumma kan se i sin kristallkula. Jag tillåter mig naturligtvis att vara skeptisk, ändå var det faktiskt en bok om Feng shui (någon stack den under näsan på mig) som fick mig att inse att min motvilja mot att slänga saker faktiskt inte var helt sund. Under några månaders tid gjorde jag mig därför av med onödiga prylar en masse, men på något sätt tycktes det ändå som om jag hela tiden hade för mycket grejer.

Så blev det maj och flyttlasset skulle gå till min flickväns lägenhet, där vi skulle pröva på att vara sambor. Att packa ner alla mina grejer i flyttkartonger var ett svettigt företag och jag blev tvungen att göra en ny utrensning först, ändå var det ju en helt omöjlig ekvation att lösa detta med hur hela mitt bohag skulle gå in i hennes lägenhet. På något sätt har vi till sist lyckats, men tvingats leva bland ouppackade flyttkartonger en längre tid, medan själva grundstrukturen sakta har fått ta form (sånt tar tid!). De senaste veckorna har jag gjort stora framstötar och antingen slängt eller burit ner i källaren det jag inte behöver. Allt annat har funnit sin plats. Trodde jag.

I morse påbörjade jag nämligen en intensiv jakt efter ett kvitto som är, om inte livsviktigt, så åtminstone helt avgörande för att jag ska kunna hävda min rätt som konsument i en mindre tvist jag inte tänker gå närmare in på här. Detta kvitto stod inte att finna någonstans.

Som barn var jag mycket dålig på att leta. Jag letade helt enkelt väldigt snabbt och slarvigt och ropade sedan på mamma, som med en enkel fråga, t.ex. "Har du letat på skrivbordet?" fann det jag sökte åt mig. Det har blivit bättre med åren, tiden i ungkarlslyan medförde att jag utvecklade ett slags system för oordningen. En algoritm med vilken jag kunde dechiffrera det budskap som dolts i avlagringarna. Men flytten hade på något sätt ruckat på själva fundamentet för mitt system, jag hade tvingats bygga upp allt på nytt och i den processen hade jag förlagt mina gamla kvitton. Jag visste följande: kvittona hade suttit uppe på anslagstavlan i hallen tillsammans med diverse foton och vykort. Jag hade tagit ner dem och samlat dem i någon form av plastficka. Det hade jag en tydlig minnesbild av. Men sedan? Det hade gått tre månader och de flesta andra minnesbilderna kring flytten var liksom upplösta, skingrade. Nu fick jag gå systematiskt till väga. Jag betade av varenda byrålåda, varenda tidskriftssamlare, varenda förvaringsbox. Jag kammade helt och hållet noll i vardagsrummet. Okej, tänkte jag, då ligger de kvar i någon kartong i källaren. Jag begav mig ner. Vårt källarförråd är ett litet och trångt utrymme helt och hållet fyllt med flyttkartonger och diverse lösa prylar och skrymmande objekt som behäftats med eufemismen "scenografi". För att ta sig in måste man lyfta ut grejer och mina kartonger var naturligtvis längst in.

Jag ska inte trötta ut er mer än jag förmodligen redan gjort genom att återge alla resterande detaljer i händelseförloppet, men jag kan avslöja att jag inte hittade det jag sökte så jag satte mig vid datorn (med gråten i halsen) och knappade iväg ett litet mail till min flickvän som satt på sitt jobb. Jag fick omgående ett brev tillbaka med tillräckligt mycket tröst och uppmuntran för att jag skulle återuppta arbetet med nya friska tag. Jag gick igenom allt en gång till – noggrant! Jag genomsökte vardagsrummet och letade ånyo i källaren, men inga kvitton. Då plingade det till i datorn. Min flickvän hade skickat ett nytt mail: "Kan du titta nertill i den lagerhyllan som står till vänster mot fönsterväggen i vardagsrummet?"

Men där har jag redan tittat, tänkte jag. Fast jag gick ändå dit och satte mig i soffan, uppgivet. Min ena fot stötte mot något under soffbordet – en hög med papper. Jag ryckte till. Det var den högen jag letade efter, den med kvittona! Till sist återfunna, min glädje visste inga gränser.

Nu sitter jag här med en kopp kaffe och reflekterar över hur det var att leta efter saker som barn och hur det är nu, och vari skillnaden egentligen består.
________________________