Den inlärda irritationen

För övrigt tycker jag nog att särskrivningsidiosynkraterna i sig själva är betydligt mer enerverande än det fenomen de ondgör sig över.
________________________

Till Etermannen

Jag tror framför allt att människan är ett socialt djur, socialt för att råda bot på ensamheten – för av alla djur är människan det mest ensamma.

I sin iver att socialisera gör sig människan allt som oftast dummare än hon är (för hon är också, dessvärre, ett dumt djur), och vad man med mänskliga termer kan benämna som ett "klavertramp" är i själva verket bara ett primitivt snedsteg, ty människan är också, som redan konstaterats, ett primitivt djur.

Men till yttermera visso: Människan trotsar Gud (d.v.s. Evolutionen)! och höjer sig över djuren. Människan är inte ett poetiskt djur, men ett poetiskt väsen!!!

Som poetiskt väsen bland andra väsen är människan okränkbar, oantastlig och evigt upphöjd, ty den människa som någon gång, vid någon given punkt, i sin levnadsbana skrivit poesi har också trotsat GUD!!!

Och det som skrivits står för alltid inskrivet i stjärnorna, i ett överskådligt (och oöverskådligt) tidsrymdsperspektiv!

Skål! För Etermannen, den forne och den framtide och den nu verksamme, som sträcker ut sina händer mot Bortom.
Skål för Mannen av Kartong, den labyrintiske, med ett hjärta utav purpurpapp och en själ av snövit silke!
Skål för Upprivandet av himlars jord och jordars himmel av skäl som stavas: i n g e n t i n g!
Skål för Dödars katt och utrop hämtade ur sjöbjörnbuses bistra wiskystrupe!
Skål för Kosmisk Solmans dans och starka längtan efter en med Livmodergudinnan explosionsartad förening!
Skål för stillsamt vegeterande små sjöäppelgestalters skönhetsslummer!
Skål för ordstävssprak okk bokkroppsbrygd – en språkmartianism från yttre rymden där bokstävlar dinglar och danglar som himlakroppar utan fotfäste men med leviterande högmod!
Skål för högmodet och dess kusiner!
Skål för Ödmjukheten, alla högmoddingars högmoder!

Skål för ooooooooooooooo (utan e och i),
för alltid skål och skålars skål:
Skål för Mats!

Och skål för människan, som djur och väsen!
________________________

Att skriva är att segla

Att leva är inte nödvändigt,
att skriva är nödvändigt.
________________________

Förebilder

Jag tänker på James Joyce.
________________________

Hur många gånger kan man skriva om en text?

Frågan är retorisk. Om vi ändå ger oss på att svara skulle svaret med all sannolikhet bli något som gränsar till ett oändligt stort tal, men som aldrig är tillräckligt många gånger.

Kejsarens nya skrivbordslåda

Att skriva så här är att göra sina tankar tillgängliga för hela världen. Eller åtminstone för de få som hittar hit. Mängden läsare är inte avgörande, det är snarare vetskapen om att det kan finnas läsare, som utgör hela skillnaden gentemot det privata dagboksantecknandet. Man skärper till sig helt enkelt, upprättar en balans mellan det personliga och utlämnande å ena sidan och instinkten att värna sin integritet å den andra. Jag ser skrivandet främst som ett pågående arbete, en utveckling; mina inlägg ser jag som utkast, försök, övningar, som inom sig bär frön till både misslyckanden och fullfjädrade stycken. Texternas syfte ska vara av utforskande natur: jag vill göra upptäckter, bryta ny mark (jag avser här på ett personligt plan), överraska mig själv.

Det är mödosamt. Jag redigerar konstant; ända upp till tre-fyra dagar efter att jag publicerat texten går jag på den igen och flyttar kommatecken, lägger till semikolon, byter ut bokstäver, byter plats på ord, förbättrar, förändrar, putsar och filar – jag blir aldrig nöjd. Jo, till sist ger jag mig och låter det skrivna stå, och jag har som tumregel att aldrig ändra den egentliga innebörden, andemeningen i en text.

När jag började skriva för knappt två veckor sedan bubblade jag av inspiration: jag skrev långa listor med möjliga ämnen och rubriker – bara att bocka av. Men det fungerar ju inte så. Skrivlusten föds i stunden och vad man än skriver om måste få tränga sig på av sig självt, inte vara som en punkt på en att-göra-lista. Min naiva ambition när jag gick in i det här projektet var att skriva något varje dag, eller minst varannan dag. De kraven har jag gett upp. Nu är min målsättning att skriva så ofta jag har tid och lust. Skrivkramp har jag redan drabbats av, men det är förlösande att se hur lätt det går att lösa upp knutarna när publiceringsformen tillåter texten att vara hur lång eller kort som helst och där innehållet kan avhandla precis vad som helst och ingenting om man så vill.

Att formulera sina tankar i skrift är ofta en givande sysselsättning, men en sysselsättning som bjuder motstånd – att finna de rätta orden, att uttrycka det man egentligen menar, att ge tankarna tyngd, att fästa dem på papper (eller skärm) kräver ansträngning. Jag har kommit underfund med att jag genom att skriva i stor utsträckning definierar mig själv, även om det inte sker avsiktligt. Det är så lätt hänt: man hävdar en åsikt, ett tycke, en smak – man bygger en identitet. Vem är jag? Vem vill jag vara? Hur vill jag framstå? Medveten om detta kan det kännas avskräckande när möjligheten att bli föremål för andras bedömningar går upp för en. Den gamla vanliga skrivbordslådan hade i alla fall en inneboende trygghet som den nya inte har. Men det är en falsk osårbarhet att aldrig utsätta sig för kritik, och fascinationen över att någon trots allt läser detta överträffar allt. Det är väl ändå därför man skriver, när allt kommer kring. Så: här, nu och i framtiden, till detta genomskinliga gömställe sänder jag mina tankar i förhoppning om en mottagare någonstans där ute.
________________________