Om hösten då löven fäller sina träd
En man i tågpersonalen på ett X2000-tåg mellan Göteborg och Stockholm uttryckte sig precis så, en gång förra hösten, för att förklara varför tåget åkte så långsamt – det kallades lövhalka – och då halkade visst även tungan, och med ens blev alla i vagnen muntra, trots förseningar, för det är roligt med felsägningar, det är det ju. Och till och med han som ropade ut det måste ha lett, i alla fall lite grann.
Nu far jag inte längre av och an mellan hit och dit. Nu är jag här. På andra sidan Sverige. I Göteborg. Och jag trivs bra. Det känns fint att vara här: en ny utsikt, ett nytt utgångsläge, ett nytt liv, med förnyad kraft: Det börjar nu.
Om morgnarna, när jag vaknat tidigt, har jag smugit mig upp, och då har jag kunnat se hur horisonten välver sig i en djärv båge upp mot himlavalvet, ett överväldigande perspektiv: en öppning, ett möjlighetspanorama, en spänd framtidsbåge.
Det börjar nu: (det är nu det börjar).
Jag saknar inte idéer. Jag saknar inte möjligheter. Jag har ett och annat påbörjat. Jag skyndar långsamt. Jag njuter av varje sekund. (Det börjar – ja, det börjar – nu.)
Jag blickar inte tillbaka mer än nödvändigt, men det som har varit lyser upp och ljuset kastar också glimtar framåt – framtidssken. Ett ljus att orientera sig efter, en riktning – upplyst. En väg att vandra, mot ett mål – en randande gryning i sikte: ett nytt ljus, en ny dag. Nu.
...
Och jag kontemplerar över dött och levande. Över vinterns kala svarta träd och blygrå tunga himmel, över frosttäcken och vargtimmar. Husen tysta, stumma byggnader, absorberande; fönstren tomma, blinda ögon, slutna – allt var slut! Fasaderna var kalla, inga reflektioner, ingenting reflekterade de; de reflekterade ingenting, inget ljus – men kyla.
Jag minns mina ord av förtivlan i dessa svarta anteckningsböcker jag bar med mig. Jag skrev! – allt för att skingra tankarna på döden ...
Långa dagar av mörker, kyla, sorg. Men sedan tog vintern slut. Våren innebar ett uppbrott. Mer behövligt, mer definitivt än något annat uppbrott förut.
Skutan Gryningsbåten har, likt ett luftskepp svävande, ankrat på cirka tretton och en halv famnars höjd. Med utsikt, vilken utsikt. Och utsikterna – lysande!
Sommaren var fin. Cykeltur på Gotland. Picknickfilt och matsäck i trädens skugga, den fina miniradion – oftast med täckning (med en och annan finjustering) – P1, sommar, sommar, sommar ...
Och fina stränder, teater i lada, små stugor till modesta priser, och mil efter mil på lättrampade cyklar. Oväntade ögonblick: konst av en mycket speciell och begåvad människa. På ett loft. Det var fint.
Och så glass ibland, som belöning efter i förhand uppgjord sträcka tillryggalagd.
Fint var att komma varandra närmare, att kunna slappna av och alla dessa fantastiska bilder av landskap och hus, kor och väderkvarnar som fastnade på både näthinna och minneskort. Fortfarande kvar, fortfarande levande faktiskt. Alla dessa bilder.
Sedan: Hösten. Samarbeta. Motarbeta. Väntan. Frustration. Ingenting. Och ingenting. Nej, ingenting.
Men utsikterna? De är lysande.
På den mörkaste himmel lyser om inte annat en måne. En ensam måne – en himlakropp, ett slags satellit, en solitär i egen omloppsbana.
Tillståndet pendlar mellan trötthet och sprudlande energi. Som vanligt, men hanterbart. Tröttheten är jobbig, det är svårt att vila när man är för trött.
Helst av allt vill jag arbeta. Skapa. Göra stora saker.
Och vila på riktigt mellan varven.
...
Jag söker och söker. Jag söker fortfarande tror jag.
(Men mest efter saker som jag har förlagt.)
...
Hösten är vacker, så otroligt vacker. När vindarna är ljumma och trädens löv skiftar färg. Men träden fäller sina löv till sist (eller var det tvärtom?) och det blir kallt och mörkt. Och kallt. Vackert kanske, om det snöar. Men kallt.
Om vintern betraktar jag talgoxen.
...
Jag har mycket att ta tag i. Kanske fördelar jag min energi ogenomtänkt, lägger den på fel saker? Jag får den känslan ibland när ingenting någonsin tycks bli färdigt. Men det där är nog en chimär. Ett godtyckligt urval, en selektiv uppspaltning av mitt minne, av det jag minns av sådant som jag faktiskt har gjort och det som återstår – det som är så förtvivlat svårt att glömma. Jag har egentligen fått mycket gjort på sistone. Det har jag.
Jag samlar böcker, vill ha läsupplevelser igen. Upplevelser, alltså. Men det är svårt ibland, att få ro till att läsa, att tillräckligt sjunka in, att verkligen kunna upprätta det där förhållandet man önskar få till texten, till författaren av texten, som gör att man vill läsa vidare. Den här hösten har jag påbörjat betydligt fler böcker än jag förmått avsluta. Det känns sådär. Men jag har i alla fall slutat köpa böcker. Jag kan inte härbärgera fler, det går inte, de får helt enkelt inte plats. Dessutom hinner jag inte läsa dem alla.
...
Enda nackdelen med att bo i en stad är att stjärnhimlen nästan aldrig syns. Jag skulle vilja se stjärnhimlen. Jag drömmer om den ibland. Härom natten drömde jag att jag och en vän svävade fram över ett svenskt landskap. Osynliga, utan kroppar. I själva verket satt vi i ett tåg och färdades genom samma landskap. Vi var uppkopplade mot ett datorprogram som vi inte längre kunde ta oss ur. Men det gjorde egentligen ingenting: Att sväva så där var fantastiskt.
...
Nattens mörka fäll, som ett täcke, eller ett djur, en björn rentav, som omfamnar, sveper in en liten människa på jorden, i behov av djup och varm sömn. Och drömmar. Drömmar, förstås.
De små, små hålen i det djupblåsvarta skynket är som oändligt tunna nålstick, men ändå tillräckligt stora för att släppa igenom ljuset. Ett ljus som tränger ner från universums andra sida, den oändligt ljusa sidan, och färdas vidare mot jorden, letar sig igenom persienner och rullgardiner och lyser på de sovande.
Det är det ljuset som alstrar drömmarna.
________________________
