Existerar lycka?

Naturligtvis existerar lycka.
Lycka kan till exempel vara att känna att man har allt man behöver.
Att vara nöjd med det man har.
Kanske kan man säga att tillfredsställelse och tacksamhet är lycka.

Jag är nöjd med min tillvaro eftersom jag har lugn, harmoni, trygghet, vänskap och kärlek i mitt liv. Jag har tillgång till mina inre resurser: kreativiteten, tänkandet, initiativförmågan.
Jag är inte rädd.
Om jag var rädd för att förlora allt jag ägde skulle rädslan prägla min upplevelse av nuet.
Jag är inte rädd för rädslan.
När den kommer tar jag hand om den,
när den kommer tar jag hand om mig.
Jag bemöter rädslan med tillit.

Jag säger till mig själv:
Vad är lycka?  Att ha allt man behöver?
Och om jag faktiskt har allt jag behöver. Behöver jag då "lycka"?

*

Eftertanke:

Man måste nog inbegripa själen för att lyckan ska bli meningsfull.
Sällhet är ett annat ord för lycka, från tyskans Seeligkeit (se även salighet). Seele=själ.

En annan "översättning" av lycka finner jag i min synonymordbok: "stor och djup glädje". Kanske kan man tänka vidare och säga:
Stilla men stor, lugn men djup glädje. Som en brunn full av ljus som mattas av och släcks och tänds igen, i ett harmoniskt skiftande vågmönster. Lycka är också att sova, lycka är en god natts sömn.
En ostsmörgås och en kopp kaffe till frukost, och hela världen utanför. Full av regn. Av solsken. Färger på himlen. Ett välgörande vatten och en grönskande jord.
________________________

A Train of Thought

Ibland när jag sitter på tåget och funderar, glömmer jag bort vad det var jag skulle tänka. Men jag är tryggt förvissad om att tanken återvänder. För som vi säger i Norrbotten:
Det kommer tillbaka – allra senast i Bastuträsk.
________________________

En tanke i förbifarten

När man väl kommer sig för att sig för något, går det oftast undan.
________________________

Att färdas

Att färdas mellan punkt och punkt längs en ändlös rad av punkter.

Snötäckta landskap

I morgontimmens bleka ljus har jag suttit i en restaurangvagn och skådat ut över det förbipasserande landskapet. Ett tunt lager snö hade lagt sig över skog och mark, som en vit hinna, gnistrande i morgonsolen, som en föraning om den annalkande vintern. Jag satt där i tåget och betraktade landskapet genom fönstret, med en kopp kaffe och en bok framför mig. Det slog mig att naturen, trots ödsligheten, föreföll mig så inbjudande, så välkomnande. Det här är ju vad jag är van vid att omge mig med vid den här tiden på året. Här har jag mina rötter.

Tåg är det bästa sättet att resa på: den relativa långsamheten, markbundenheten; det fysiskt påtagliga i vagnarnas krängande, det suggestiva dunkandet från hjulen; man sjunker in i stämningen, känslan av att vara en resenär, att befinna sig som en rörlig punkt mellan punkterna här och där, hemma och borta. Man kontemplerar tid, rörelse och förändring. Min färd har dennna gång tagit mig hundratals kilometer norrut, tillbaka till mina hemtrakter – en återkomst sent i november.
________________________

Jag minns, alltså var jag

Ibland får jag en känsla av att min existens i nuet endast kan bekräftas i det att jag kan erinra mig alla de ögonblick som föregick det innevarande. Jag menar samtliga. Från födseln till nu. Att vilja minnas kan lätt bli en besatthet. Det mesta undflyr en dessvärre. Inte ens när man anstränger sig för att komma ihåg undgår man att glömma bort. Eller gör man? Ibland får jag en känsla av att allting – alla sinnesintryck, känslor, tankar, upplevelser, lagras i minnesbanken. Jag menar verkligen allting. Även de mest efemära varseblivningar, perifera ögonkast, felhörningar, obetydligheter, nonsens, fragment. De finns där. Men de är oåtkomliga för medvetandet. Kanske bäst så. Men det gäller också sådant vi verkligen vill minnas: de betydelsefulla ögonblicken, detaljerna, färgerna, dofterna, ljuden. Alltför ofta är det suddigt, oklart, förvanskat. Ja, det är nog det värsta. Den mänskliga hjärnan är i sanning kreativ. Det vi inte riktigt kommer ihåg skapar vi och skapar på nytt tills vi tror att vi kommer ihåg det precis som det var. Det är inte sällan som meningar går isär om vad som egentligen hände. Det är lätt att vara tvärsäker, det är svårt att minnas rätt.

Jag har naturligtvis inga vetenskapliga belägg för mina teorier om att allt man upplever lagras; min föreställning baseras blott på en känsla i maggropen, möjligen ett slags önsketänkande. För alla de ögonblick som jag var, var också jag. Vart och ett av dem. Det är en del av mig själv som går förlorad när jag glömmer, min identitet är med andra ord i upplösning. Eller kanske bara i omvandling. Förmodligen fyller glömskan en funktion. Den enorma mängd information som överöser våra hjärnor i varje givet ögonblick måste sållas och filtreras för att inte bli en belastning för tankeapparaten. Oblivion is bliss.

Jag erinrar mig här en novell av Borges vid namn Funes med det goda minnet. Handlingen (som jag minns den) kretsar kring en man (Funes) som efter en olycka blir förlamad och sängbunden, men på kuppen har han utvecklat en fenomenal minneskapacitet. Han minns allt, han kan inte glömma något, han kan redogöra i detalj för varje möte som han haft med en annan människa. Frågan som väcks är hur en människa som inte kan glömma något egentligen kan fungera. Det jag minns bäst från berättelsen är när han vid ett tillfälle ägnar en hel dag åt att i minnet rekonstruera en hel dag ur det förflutna. Filmvisning i realtid i minnets biomörker.
________________________