Bremen i november, anteckningar från en resa

ÅTERKOMSTEN



(Fotstegen lätta nu)

Ytterst medveten om omvärlden i novemberregnet, vandrar längs spegelblanka, våta kullerstensgator och där: kulörta paraplyer!
___Ett par i femtioårsåldern går förbi med en regenbogenregenschirm – ett regnbågsparaply. Mannen och kvinnan lyser så som lyckliga människor mitt-i-livet gör, en glädje över livet, över att ha levt och att fortfarande ha många goda dagar och år framför sig.
___Jag tänker tankar; dessa inre bilder kretsar kring en byggnad vars delar – en efter en – byts ut och därmed ständigt förnyas, men ändå förblir intakt – en och densamma. Efter en viss tid, säg ett par år, är alltså samtliga byggstenar utbytta och byggnaden därmed helt ny, men den kommer ändå förefalla vara samma byggnad som den var från början.
___Kanske är den också det.

Dricker en Christmas Coffe i centrum, Stadtmitte, enligt gammal tradition, inte alls oangenämt men jag fylls av ett visst vemod.

Vad heter de svarta fåglarna?
Så tänkte jag då. Nu vet jag:

kaja
kråka
råka
stare
koltrast
– korp

(Dohle, Krähe, Saatkrähe, Star, Amsel, Kolkrabe)

Bremen i november, godsjärnvägen, väntan, lång väntan vid övergången. Bland alla de grå husen, kontorsbyggnaderna, lagerhallarna: en lysande gul banan.
___En banan i Bremen i november.


________________________

Abschied– Worte für die letzte Fahrt

Jag är här nu. Här hos Dig. Och jag säger som Du alltid sagt till mig:

Jag tänker på dig; du finns alltid i mina tankar.

Jag tänker på Dig. I mina tankar är Du alltid hos mig, jag alltid hos Dig. Jag bär Dig med mig överallt. Jag bär Dig i mitt hjärta. I mitt hjärta finns Du alltid. Alltid finns Du där.
________________________

Was ist der Tod

För de kvarlämnade, de efterlevande,
de allra närmaste, de sörjande:

En total, fullkomlig, slutgiltig,
oåterkallelig och absolut
frånvaro
av en människa
en över allt annat älskad
människa
som tidigare
alltid
alltid
fanns där
________________________

Donnerstag Morgen

Vaknar i Vargtimmen, så som jag gjort varje morgon dessa dagar. Slit mig i stycken, hacka mig fint i små bitar, mal mig till färs – och kasta mig till korparna!

Riv mig på ångestens rivjärn,
så att min smärta övergår till smärta
av annan art
________________________

Zu Fuß, zu Fuß

Vidare så genom stadens gatnät och infrastruktur, den inre kompassen, jag följer hjärtats stig – det slår i underjorden.

Träd och grenar, rötter, sten och mull – hjärtat slår i underjorden!

Mitt tredje öga fångar och förevigar den gråa stadens stenfasader, tomma ögon stirrar blankt.

– Och överallt denna kullersten.

Vidare så längs rader av skyltfönster: prålande, glittrande julkommers.

– Och människorna, de levande – de står och går, de andas – med okänd drivkraft.

Jag besöker Paula, med de stora ögonen – en vacker, känslig konstnärssjäl. Stillleben med tre l, stavas det verkligen så? Oerhört vacker konst, värmer mitt frusna hjärta som alltjämt slår.

(Om du hade varit här nu skulle vi ha varit här båda två.)

Vidare så för mina fotsteg mig bort, inåt, mot centrum, mot kärnans mitt. Jag upprepar mig, faller in i nya vanor, skaffar mig rutiner:

– Einen Christmas Coffee, bitte schön!

Andrum. Djupt andetag. Tankepaus. Låta hjärtat vila.

*

Och vidare hemåt till sist.
En lysande stjärna mot nattens mörker,
att stråla hopp mot allt det andra
som tränger sig på


Ljuset. Musiken. Och vår närvaro.


(Fly me to the moon)
________________________

Der Weg nach...

Gatan väntar. Kullerstensirrfärden. Tankegångarna. Fotstegen.
________________________

Schwarz

Fönstret lyser mörker. Det är svart ute. Tankeljuset absorberas.
________________________

Mittwoch Morgen

I drömmen går jag över ett mörkt förortstorg, möter tre svarta män, de ger mig hotfulla sidoblickar, jag börjar springa, vänder mig om, de springer efter, jag stannar, låter dem omringa mig ... med ett skrik kliver jag ut ur drömmen, stiger upp ur sömnen, ligger kvar med bultande hjärta ... ångesten, den jävla ångesten ...
________________________

Bibliothek und Arbeitszimmer

I ditt arbetsrum och bibliotek bågnar hyllorna av papper, damm och lärdom – böcker din passion.

Jag tar en på måfå ur högen: Oskar Lange, Ökonomische-theoretische Studien
________________________

Im Dunkeln

Genom fönstret: decembernattens mörker; släcker ljuset och lutar mitt huvud mot kudden så att det kommer att vila tätt intill ditt; lyssnar i rummets dunkel till hur du andas; dina andetag, din andhämtning – en närvaro.
________________________

Zu Fuß durch die Stadt

Utan riktning, utan mål – det planlösa strövandet som distraktion. Tankarna pareras skingras studsar mot kullerstenen likt fotstegen, fotstegen, fotstegen ...

En svart katt spärrar vägen och tvingar mig till en kringgående båge för att finna väg förbi. Mellan husen, aldrig förr, en återvändsgränd, ett av murgröna övervuxet hus.

Jag är här nu men vi kommer inte längre.

Nere vid floden är himlen grå, vattnet grått; ditt hår är vitt som snö.

I gräset en kråka eller en korp. Jag har aldrig lärt mig att se skillnad på svarta fåglar. Omen bryr jag mig inte om.

Gick vi hit en gång eller färdades vi med cykel? Vägen fram och hjärtat slår: fotsteg, fotsteg, fotsteg ...

Genom tunneln under vägen hörs en ambulans sirener: TA-TÜ, TA-TÜ, TA-TÜ. Det blåa ljuset, alltför tydligt, en signal. (Som om påminnelserna inte fanns där hur som helst.)

Bland träden skymtar Paula med de stora ögonen, den djupa blicken, det blekt orange ansiktet. Plakatet bjuder in till konstutställning.

*

Julmarknad i stadens kärna. Musik. Bjällerklang för dragspel och saxofon. Ur kylan in i värmen och ljuset: Christmas Coffee – äppelkanellikör med kaffe och grädde samt en liten bit choklad. Ett par minuters andrum, djupa andetag, låta intrycken sjunka in och så samla ihop sig.

*

Ut igen och hem tillbaka, klapprande klackar över kullersten: fotstegen, fotstegen, fotstegen ...

(Mitt hjärta slår djupt under mina fötter)

________________________

Wie ein Spielzeug werde ich aufgedreht

Varje morgon när jag stiger upp är det som om vreds jag upp av en osynlig hand, likt en mekanisk leksak rör jag sedan på mig automatiskt, och går och går och går och går tills sent på kvällen, då jag stupar i säng och faller isär.
________________________

Ab jetzt wird es keine Wunder mehr geben

Och ändå:
i natten fjärilens vingar slår:
milagro – milagro – milagro ...
________________________

Das Telefon klingelt

Jag svarar med din röst, med ditt namn.
Men det är inte du i andra änden.
________________________

Dienstag Morgen

Med den ena foten trevar jag i tomma intet, med den andra sjunker jag genom lager av kompakt materia. Jag famlar, ändå svävar jag.
________________________

.

________________________

Das Bild

Du och jag i trädet. Tryggheten vilar i dina armar, liksom jag som klamrar mig fast.

Jag ser hur du tar hand om mig.
________________________

Eine Kiste voller Erinnerungen

Om alla mina minnen
var som små filmer
kunde de för alltid
projiceras
i mitt inre
biomörker
– min privata biograf
________________________

In deinem Gesicht stille

Du är så fridfull
när du sover
________________________

Abends unterwegs

På bussen hem genom mörkret svischar förstadsfönster förbi med julbelysning och intetsägande interiörer, och det är då tröttheten infinner sig. I höjd med Muedener Straße somnar jag och vaknar – med ett ryck – först två hållplatser försent.
________________________