Att skriva vykort är en konst, en avvägningens konst, ett balansstycke i termer av lakoniskt uttryck, originella hälsningsfraser och förmedlande av väder (ack, du ljuva konvention). Vykortsskrivandet förhåller sig till brevprosan som haikun till sonettkransen, som fanzinet till den glättiga, fullspäckade och färgglada månadstidskriften, som den gistna ekan i en försurad insjö i Småland till atlantångaren etc.
Jag skriver vykort från Tyskland till nära och kära, vänner och bekanta, konstnärskolleger och kritiker (ömsom ris, ömsom ros). I Tyskland finns det inga Europamärken, man måste kombinera små och stora valörer för att exakt uppnå föreskriven portosats. Eller med knapp marginal överskrida, aldrig underskrida. (Deutsche Postamt är en myndighet utrustad med argusögon och knappast känt för milt överseende.) Och ja, de många frimärkena kräver också sitt utrymme, varvid det där med avvägning kommer till sin spets (vilken del av meddelandet ska jag täcka över, så att den gamla ångmaskinen trots allt inte behöver hämtas ner från vinden? – Jag har aldrig varit särskilt förutseende och skriver alltså först och klistrar sedan).
Jag hämtar mina motiv från konstens värld. Bremen är en stad med möjligheter, i musealt hänseende: Kunsthaus och Weserburg (ett Moderna i mindre format) samt inte långt från staden: Fischerhude och Worpswede – Modersohn, Modersohn-Becker, Vogeler m.fl. Dessutom en och annan stadsmusikant och den högst imposante herr riddare Roland – turistattraktionerna är oslagbara och helt och hållet oumbärliga i dessa sammanhang!
– Entschuldigen Sie, bitte. Wo finde ich hier irgendwo in der Nähe einen Postkasten?
[...]
– Ach so, um die Ecke? Vielen Dank!
________________________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar