Jag minns, alltså var jag

Ibland får jag en känsla av att min existens i nuet endast kan bekräftas i det att jag kan erinra mig alla de ögonblick som föregick det innevarande. Jag menar samtliga. Från födseln till nu. Att vilja minnas kan lätt bli en besatthet. Det mesta undflyr en dessvärre. Inte ens när man anstränger sig för att komma ihåg undgår man att glömma bort. Eller gör man? Ibland får jag en känsla av att allting – alla sinnesintryck, känslor, tankar, upplevelser, lagras i minnesbanken. Jag menar verkligen allting. Även de mest efemära varseblivningar, perifera ögonkast, felhörningar, obetydligheter, nonsens, fragment. De finns där. Men de är oåtkomliga för medvetandet. Kanske bäst så. Men det gäller också sådant vi verkligen vill minnas: de betydelsefulla ögonblicken, detaljerna, färgerna, dofterna, ljuden. Alltför ofta är det suddigt, oklart, förvanskat. Ja, det är nog det värsta. Den mänskliga hjärnan är i sanning kreativ. Det vi inte riktigt kommer ihåg skapar vi och skapar på nytt tills vi tror att vi kommer ihåg det precis som det var. Det är inte sällan som meningar går isär om vad som egentligen hände. Det är lätt att vara tvärsäker, det är svårt att minnas rätt.

Jag har naturligtvis inga vetenskapliga belägg för mina teorier om att allt man upplever lagras; min föreställning baseras blott på en känsla i maggropen, möjligen ett slags önsketänkande. För alla de ögonblick som jag var, var också jag. Vart och ett av dem. Det är en del av mig själv som går förlorad när jag glömmer, min identitet är med andra ord i upplösning. Eller kanske bara i omvandling. Förmodligen fyller glömskan en funktion. Den enorma mängd information som överöser våra hjärnor i varje givet ögonblick måste sållas och filtreras för att inte bli en belastning för tankeapparaten. Oblivion is bliss.

Jag erinrar mig här en novell av Borges vid namn Funes med det goda minnet. Handlingen (som jag minns den) kretsar kring en man (Funes) som efter en olycka blir förlamad och sängbunden, men på kuppen har han utvecklat en fenomenal minneskapacitet. Han minns allt, han kan inte glömma något, han kan redogöra i detalj för varje möte som han haft med en annan människa. Frågan som väcks är hur en människa som inte kan glömma något egentligen kan fungera. Det jag minns bäst från berättelsen är när han vid ett tillfälle ägnar en hel dag åt att i minnet rekonstruera en hel dag ur det förflutna. Filmvisning i realtid i minnets biomörker.
________________________

Tvivel

Det finns stunder av tvivel, då allting känns fel. Besluten man fattade, handlingarna man utförde, tankarna man tänkte, vad man sa och vad man inte sa. Man önskar ha allt ogjort och bara få börja om, som en ny punkt någon helt annanstans.

Kejsarens nya skrivbordslåda

Att skriva så här är att göra sina tankar tillgängliga för hela världen. Eller åtminstone för de få som hittar hit. Mängden läsare är inte avgörande, det är snarare vetskapen om att det kan finnas läsare, som utgör hela skillnaden gentemot det privata dagboksantecknandet. Man skärper till sig helt enkelt, upprättar en balans mellan det personliga och utlämnande å ena sidan och instinkten att värna sin integritet å den andra. Jag ser skrivandet främst som ett pågående arbete, en utveckling; mina inlägg ser jag som utkast, försök, övningar, som inom sig bär frön till både misslyckanden och fullfjädrade stycken. Texternas syfte ska vara av utforskande natur: jag vill göra upptäckter, bryta ny mark (jag avser här på ett personligt plan), överraska mig själv.

Det är mödosamt. Jag redigerar konstant; ända upp till tre-fyra dagar efter att jag publicerat texten går jag på den igen och flyttar kommatecken, lägger till semikolon, byter ut bokstäver, byter plats på ord, förbättrar, förändrar, putsar och filar – jag blir aldrig nöjd. Jo, till sist ger jag mig och låter det skrivna stå, och jag har som tumregel att aldrig ändra den egentliga innebörden, andemeningen i en text.

När jag började skriva för knappt två veckor sedan bubblade jag av inspiration: jag skrev långa listor med möjliga ämnen och rubriker – bara att bocka av. Men det fungerar ju inte så. Skrivlusten föds i stunden och vad man än skriver om måste få tränga sig på av sig självt, inte vara som en punkt på en att-göra-lista. Min naiva ambition när jag gick in i det här projektet var att skriva något varje dag, eller minst varannan dag. De kraven har jag gett upp. Nu är min målsättning att skriva så ofta jag har tid och lust. Skrivkramp har jag redan drabbats av, men det är förlösande att se hur lätt det går att lösa upp knutarna när publiceringsformen tillåter texten att vara hur lång eller kort som helst och där innehållet kan avhandla precis vad som helst och ingenting om man så vill.

Att formulera sina tankar i skrift är ofta en givande sysselsättning, men en sysselsättning som bjuder motstånd – att finna de rätta orden, att uttrycka det man egentligen menar, att ge tankarna tyngd, att fästa dem på papper (eller skärm) kräver ansträngning. Jag har kommit underfund med att jag genom att skriva i stor utsträckning definierar mig själv, även om det inte sker avsiktligt. Det är så lätt hänt: man hävdar en åsikt, ett tycke, en smak – man bygger en identitet. Vem är jag? Vem vill jag vara? Hur vill jag framstå? Medveten om detta kan det kännas avskräckande när möjligheten att bli föremål för andras bedömningar går upp för en. Den gamla vanliga skrivbordslådan hade i alla fall en inneboende trygghet som den nya inte har. Men det är en falsk osårbarhet att aldrig utsätta sig för kritik, och fascinationen över att någon trots allt läser detta överträffar allt. Det är väl ändå därför man skriver, när allt kommer kring. Så: här, nu och i framtiden, till detta genomskinliga gömställe sänder jag mina tankar i förhoppning om en mottagare någonstans där ute.
________________________

Huskur

För att få bukt med min förkylning tar jag till en inom familjen beprövad metod:
Jag skivar färsk ingefära i tunna skivor, pressar några vitlöksklyftor och en halv citron, häller ner allt i kokhett vatten och låter det dra i drygt tjugo minuter. Silar över vätskan i en kopp och tillsätter honung och en tepåse, för smakens skull. Det känns genast mycket bättre, vet inte om det är faktisk verkan, inbillning, placebo eller vad du vill. Kanske är det den kraftiga smaken som, trots att den lindras av honungen och teet, dominerar och gör att det känns så hälsosamt och uppfriskande. Att bli frisk handlar väl till viss del om vilja och tro, även när det gäller en blygsam förkylning. Jag vill bli frisk! Men om det kostar mig en sjukdag i sängen med en god bok och besk dryck så är det ett pris jag gärna betalar ...

Ett litet knytt som bor i skogen

Livet är inte alltid harmoni. Jag förnimmer ett vagt obehag. Det regnar ute i dag. En kopp kaffe skänker tillfällig tröst. Vemod och melankoli. Jag längtar efter skogen, efter mossan, att sitta med en kniv och tälja på en pinne. Mitt armbandsur är trasigt, jag måste köpa ett nytt. Jag har sovit dåligt tre nätter på rad. Ögonen är trötta. Det kliar i nacken av myggbett. Tankarna släpar sig fram som långsamma djur. Jag glömde bort vad jag tänkte bara för en stund sedan. Det var kanske inte så viktigt. Jag känner mig inåtvänd. Mitt själs väsen är nog ett litet knytt som bor i skogen. Under en gran. Eller en omkullvält tall. I ett gryt i marken. Där sitter jag och skriver brev till mig själv som jag gömmer i ihåliga stubbar och sedan glömmer bort. När våren kommer och allt har blivit nytt är det med stor förvåning jag upptäcker ett fuktigt och skrynkligt kuvert med påskriften "Till mig själv". Jag läser om ett litet knytts elände en regnig sensommardag för mycket länge sedan. Jag blir rörd och författar omgående ett svarsbrev, till nästa gång det känns sådär, fyllt av glada teckningar, uppmuntran och goda råd.

En vandring bland molnen

Jag lägger mig ner i gräset. Den välvda himlen över mig. Blickar rakt ut i den blå tomheten.

Någon lär ha sagt: "En man som finner nöje i att betrakta molnen saknar helt bekymmer". Jag är benägen att hålla med. Jag känner mig avslappnad. Ovanför mig ser jag vad som kanske är den märkligaste molnformation jag någonsin skådat. Med en nästan rak överkant och två välvda sidor som slutar i en spets påminner den om en vapensköld. Molnet är uppbyggt av hundratals små, små tussar. När jag fixerar blicken blir jag varse den nästan omärkliga rörelsen, förändringen. Jag förnimmer hur det stora sjoket mycket långsamt sveper fram och hur dess olika skikt, i varierande grad av upplösning, roterar, virvlar, omformas. Allt går så oändligt långsamt bara och jag känner hur hela mitt väsen och min kropp anpassar sig till tempot; andhämtningen blir lugnare, hjärtat slår saktare, pulsen sjunker, hjärnan varvar ner och liksom spinner av tillfredsställelse - tankarna blir till stigande luftballonger på tänkandets himmel. Eller varför inte till trögflytande moln.

Jag låter blicken sakta vandra, som den vill, bland de vita molnens obeständiga former. Att betrakta molnen är att förlora sig i stillhet. Ordlösa tankegångar utan mål. Man glömmer tid och rum och vaknar plötsligt upp och inser att hela molnet har passerat förbi. Återstår att resa sig och gå eller att dröja kvar och invänta ett nytt moln under uppsegling. En ny värld, en myriad av metamorfoser, en tyngdlöshetens triumf.

Jag känner den varma jorden under mig. Jag ligger kvar.

Gryningsbåt

Förutom att vara titel på den här bloggen är det också titeln på ett konstverk. Klicka på bilden för att se den i en större version. Besök min hemsida för att se fler bilder.

Om att finna försvunna ting

I förtvivlan river jag mitt hår, svetten rinner nerför pannan och tårarna är inte långt borta. Blicken irrar över de uppfläkta kartongerna i det skarpt belysta källarförrådet. Var? Var? Var?

Fram till i maj i år bodde jag i en tvåa av medelstorlek, d.v.s. med litet kök och sovrum, men i övrigt en ganska rymlig lägenhet. Dock inte tillräckligt rymlig; min problematik kunde sammanfattas med frasen "för mycket grejer, för lite plats". Organisationen kom således att bli lidande på grund av den besvärande bristen på avställningsytor och förvaringsställen. Samtliga garderober och byrålådor var knökfulla med allsköns bråte, och skrivbord och hyllor dignade under ständigt växande pappershögar. Det hände med andra ord att jag förlade saker. Det hände faktiskt ganska ofta om sanningen ska fram.

Har ni hört talas om Feng shui, den nyandliga inredningstrenden med rötter i kinesisk folktro som kommit stort de senaste åren? Rensa i röran? Inte det? Nå väl, det går i alla fall ut på att öppna upp för andekrafterna i ditt hem, att låta energierna färdas fritt och skapa gynnsamma förutsättningar. Städa, släng och möblera enligt vissa fastställda mönster och du belönas med framgång, rikedom, hälsa, kärlek, lycka och allt vad en spågumma kan se i sin kristallkula. Jag tillåter mig naturligtvis att vara skeptisk, ändå var det faktiskt en bok om Feng shui (någon stack den under näsan på mig) som fick mig att inse att min motvilja mot att slänga saker faktiskt inte var helt sund. Under några månaders tid gjorde jag mig därför av med onödiga prylar en masse, men på något sätt tycktes det ändå som om jag hela tiden hade för mycket grejer.

Så blev det maj och flyttlasset skulle gå till min flickväns lägenhet, där vi skulle pröva på att vara sambor. Att packa ner alla mina grejer i flyttkartonger var ett svettigt företag och jag blev tvungen att göra en ny utrensning först, ändå var det ju en helt omöjlig ekvation att lösa detta med hur hela mitt bohag skulle gå in i hennes lägenhet. På något sätt har vi till sist lyckats, men tvingats leva bland ouppackade flyttkartonger en längre tid, medan själva grundstrukturen sakta har fått ta form (sånt tar tid!). De senaste veckorna har jag gjort stora framstötar och antingen slängt eller burit ner i källaren det jag inte behöver. Allt annat har funnit sin plats. Trodde jag.

I morse påbörjade jag nämligen en intensiv jakt efter ett kvitto som är, om inte livsviktigt, så åtminstone helt avgörande för att jag ska kunna hävda min rätt som konsument i en mindre tvist jag inte tänker gå närmare in på här. Detta kvitto stod inte att finna någonstans.

Som barn var jag mycket dålig på att leta. Jag letade helt enkelt väldigt snabbt och slarvigt och ropade sedan på mamma, som med en enkel fråga, t.ex. "Har du letat på skrivbordet?" fann det jag sökte åt mig. Det har blivit bättre med åren, tiden i ungkarlslyan medförde att jag utvecklade ett slags system för oordningen. En algoritm med vilken jag kunde dechiffrera det budskap som dolts i avlagringarna. Men flytten hade på något sätt ruckat på själva fundamentet för mitt system, jag hade tvingats bygga upp allt på nytt och i den processen hade jag förlagt mina gamla kvitton. Jag visste följande: kvittona hade suttit uppe på anslagstavlan i hallen tillsammans med diverse foton och vykort. Jag hade tagit ner dem och samlat dem i någon form av plastficka. Det hade jag en tydlig minnesbild av. Men sedan? Det hade gått tre månader och de flesta andra minnesbilderna kring flytten var liksom upplösta, skingrade. Nu fick jag gå systematiskt till väga. Jag betade av varenda byrålåda, varenda tidskriftssamlare, varenda förvaringsbox. Jag kammade helt och hållet noll i vardagsrummet. Okej, tänkte jag, då ligger de kvar i någon kartong i källaren. Jag begav mig ner. Vårt källarförråd är ett litet och trångt utrymme helt och hållet fyllt med flyttkartonger och diverse lösa prylar och skrymmande objekt som behäftats med eufemismen "scenografi". För att ta sig in måste man lyfta ut grejer och mina kartonger var naturligtvis längst in.

Jag ska inte trötta ut er mer än jag förmodligen redan gjort genom att återge alla resterande detaljer i händelseförloppet, men jag kan avslöja att jag inte hittade det jag sökte så jag satte mig vid datorn (med gråten i halsen) och knappade iväg ett litet mail till min flickvän som satt på sitt jobb. Jag fick omgående ett brev tillbaka med tillräckligt mycket tröst och uppmuntran för att jag skulle återuppta arbetet med nya friska tag. Jag gick igenom allt en gång till – noggrant! Jag genomsökte vardagsrummet och letade ånyo i källaren, men inga kvitton. Då plingade det till i datorn. Min flickvän hade skickat ett nytt mail: "Kan du titta nertill i den lagerhyllan som står till vänster mot fönsterväggen i vardagsrummet?"

Men där har jag redan tittat, tänkte jag. Fast jag gick ändå dit och satte mig i soffan, uppgivet. Min ena fot stötte mot något under soffbordet – en hög med papper. Jag ryckte till. Det var den högen jag letade efter, den med kvittona! Till sist återfunna, min glädje visste inga gränser.

Nu sitter jag här med en kopp kaffe och reflekterar över hur det var att leta efter saker som barn och hur det är nu, och vari skillnaden egentligen består.
________________________

Tanke

Jag tänkte:

Oro, stress, vanmakt, sorg, rädsla, ångest, vrede, förtvivlan. Hur starka dessa tillstånd än är, hur hårt de än håller oss i sitt grepp är de inget annat än övergående tillstånd, och märk väl: så gott som alltid övergår de till något bättre. Allt förändras - endast förändringen är bestående. Ingen anledning att misströsta.

I dag skiner solen.

Cykeltur

I går kom jag hem efter tre dagar ute med cykeln. Det blev en liten tur genom Sörmland till sist. Inte att jämföra med fjolårets färd till Mora fram och tillbaka (ca 80 mil), men helt lagom ändå.

Jag startade i söndags och tog ångbåten till Mariefred. Det var ganska blåsigt och inte så kul att sitta ute på överdäck, så jag sökte mig ner i båten. Resan tog tre och en halv timme, vilket gav mig tillfälle att börja läsa Idéernas grotta av José Carlos Somoza. Jag blev genast som uppslukad av den och såg fram emot kvällen då jag kunde fortsätta.

Mariefred är en mycket fin stad, jag hade bara varit där en gång förut, men nu fanns ingen tid att spilla. Jag var tvungen att ge mig ut på vägarna. Det tog ett tag att vänja sig vid känslan att rulla fram med tungt bagage, och att inte riktigt veta vart man är på väg. Jag räknade med att nå Gnesta redan samma dag, att döma av kartan var det inte mer än 4-5 mil.

Själva cyklandet är nästan meditativt i sin enkelhet, de monotona rörelserna sitter i ryggmärgen och hjälper huvudet att liksom tömmas på tankar. Det makliga tempot gör det lätt att ta till sig det man ser, intrycken hinner lägga sig och begrundas och smältas. Man insuper det förbipasserande landskapet; varje skiftning, varje form, varje vägkrök fastnar som en tunn slöja på näthinnan och återuppstår som tydliga bilder senare på kvällen när man lagt sig.

Strax utanför Gnesta hade jag turen att finna en sagolik lägerplats. På krönet av en tuff uppförsbacke (där jag till min nesa blev omsprungen av en storflinande joggare) upptäckte jag en lovande liten skogsväg som var mer eller mindre övervuxen. Klockan var strax efter fem, en perfekt tidpunkt att hitta en lägerplats. Efter något tiotal meter delade sig vägen och en ännu mer övervuxen stig ledde in till höger. Jag följde den tills den mer eller mindre upphörde, då gick jag upp för en kulle och där, undanskymd, låg en liten glänta. Det var nog den bästa lägerplatsen jag någonsin skådat, och då fann jag ändå en hel del riktigt fina lägerplatser i fjol. Men det var framför allt den vackra vita mossan som växte överallt och det undanskymda läget som gjorde den så speciell. Jag slog upp tältet och lagade mat. Åt under andakt och låg sedan i mossan och läste tills det började skymma.

Dagen efter cyklade jag de ynka tre milen till Trosa och Öbolandets camping. Jag var framme redan halv två, så det blev gott om tid att fördriva inne i samhället. Trosa har en pittoresk liten stadskärna med trähus, kullersten och trånga gränder. Jag satt i tre timmar och drack kaffe på en liten uteservering med min roman som gott sällskap.

Campingplatser är en tveeggad uppfinning. Bekvämlighet i all ära, jag duschade och lagade mat på spisplatta (vilket var nödvändigt då det blåste alltför mycket för mitt stackars spritkök). Men det är inte alls samma frihetskänsla som att övernatta i skogen. Och så kommer man så nära andra turister, tältets väggar är ju tunna ... Icke heller att förglömma är de förskräckliga husbilar och husvagnar som förfular naturupplevelsen.

Tisdagsförmiddagen gick i långsamhetens tecken, först vid tvåtiden hade jag packat färdigt allt och var redo att börja cykla sista biten hem till Stockholm (knappt 8 mil). Och då! Kedjan hoppar. Till synes utan förklaring men ofrånkomligen ett högst påtagligt faktum. Okej, lugn, tänker jag. Jag blir tvungen att packa av allting igen och vända cykeln upp och ned. Jag har ju så klart med mig verktyg. Men ... Det visar sig att en av muttrarna som jag ska lossa sitter så illa till att jag inte kommer åt med min "multinyckel" med sitt stora huvud. Okej, jag frågar i receptionen om jag kan få låna en skiftnyckel. Det går bra. Jag behåller lugnet. Zen och konsten att sköta en svart oväxlad herrcykel. Vilken tur att det här hände medan jag ännu var kvar på campingen! Nu är problemet snabbt avhjälpt och jag kan checka ut och börja trampa tillbaka till Stockholm.

Det tog mig exakt sex timmar (inklusive en timmes rast med boken i handen) att tillryggalägga sträckan, som ju var mig väl bekant efter att ha cyklat där i fjol - jag klarade mig helt utan karta. Den absolut vackraste plats jag har skådat under mina cykelturer (inräknat det bildsköna Dalarna) är ändå det område som ligger mellan Grödinge och Lida friluftsgård. En till synes helt oansenlig grusväg som slingrar sig fram mellan gulgröna ängar och sädesfält kantade av skog. När solen börjar ligga lågt på himlen, förstärks det magiska med denna plats - en obeskrivlig poetisk skönhet. Det är någonting med öppenheten, hur vinden kan svepa in och få ängarna att bölja, men också avskildheten, för skogen skymmer alla tecken på civilisation; motorvägar, järnvägsspår, bebyggelse etc. Det är lite som att komma till en alldeles egen värld, en värld som väcker associationer till Tarkovskij och Sokurov, de ryska filmregissörerna. En ordlös plats, som en mångtydig målning. För första gången på hela resan önskar jag att jag hade min kamera med, men en tröst är att det inte är alltför långt att cykla dit igen, om andan faller på och vädret är det rätta någon dag.
________________________

Ett experiment

Jag har beslutat mig för att pröva på denna moderna företeelse - att "blogga". Dagboksskrivande i sig är väl inget nytt under solen, men att göra det så här i offentlighetens ljus är förstås speciellt och vittnar ju någonstans om en önskan om att bli läst. Utmaningen ligger som jag ser det främst i att åstadkomma något varje dag, och om inte dagligen så näst intill. Helst ska det ju vara intressant också.

Ett experiment som sagt, vi får se vad det blir av det ...