onsdag, augusti 17, 2005

Cykeltur


I går kom jag hem efter tre dagar ute med cykeln. Det blev en liten tur genom Sörmland till sist. Inte att jämföra med fjolårets färd till Mora fram och tillbaka (ca 80 mil), men helt lagom ändå.

Jag startade i söndags och tog ångbåten till Mariefred. Det var ganska blåsigt och inte så kul att sitta ute på överdäck, så jag sökte mig ner i båten. Resan tog tre och en halv timme, vilket gav mig tillfälle att börja läsa Idéernas grotta av José Carlos Somoza. Jag blev genast som uppslukad av den och såg fram emot kvällen då jag kunde fortsätta.

Mariefred är en mycket fin stad, jag hade bara varit där en gång förut, men nu fanns ingen tid att spilla. Jag var tvungen att ge mig ut på vägarna. Det tog ett tag att vänja sig vid känslan att rulla fram med tungt bagage, och att inte riktigt veta vart man är på väg. Jag räknade med att nå Gnesta redan samma dag, att döma av kartan var det inte mer än 4-5 mil.

Själva cyklandet är nästan meditativt i sin enkelhet, de monotona rörelserna sitter i ryggmärgen och hjälper huvudet att liksom tömmas på tankar. Det makliga tempot gör det lätt att ta till sig det man ser, intrycken hinner lägga sig och begrundas och smältas. Man insuper det förbipasserande landskapet; varje skiftning, varje form, varje vägkrök fastnar som en tunn slöja på näthinnan och återuppstår som tydliga bilder senare på kvällen när man lagt sig.

Strax utanför Gnesta hade jag turen att finna en sagolik lägerplats. På krönet av en tuff uppförsbacke (där jag till min nesa blev omsprungen av en storflinande joggare) upptäckte jag en lovande liten skogsväg som var mer eller mindre övervuxen. Klockan var strax efter fem, en perfekt tidpunkt att hitta en lägerplats. Efter något tiotal meter delade sig vägen och en ännu mer övervuxen stig ledde in till höger. Jag följde den tills den mer eller mindre upphörde, då gick jag upp för en kulle och där, undanskymd, låg en liten glänta. Det var nog den bästa lägerplatsen jag någonsin skådat, och då fann jag ändå en hel del riktigt fina lägerplatser i fjol. Men det var framför allt den vackra vita mossan som växte överallt och det undanskymda läget som gjorde den så speciell. Jag slog upp tältet och lagade mat. Åt under andakt och låg sedan i mossan och läste tills det började skymma.

Dagen efter cyklade jag de ynka tre milen till Trosa och Öbolandets camping. Jag var framme redan halv två, så det blev gott om tid att fördriva inne i samhället. Trosa har en pittoresk liten stadskärna med trähus, kullersten och trånga gränder. Jag satt i tre timmar och drack kaffe på en liten uteservering med min roman som gott sällskap.

Campingplatser är en tveeggad uppfinning. Bekvämlighet i all ära, jag duschade och lagade mat på spisplatta (vilket var nödvändigt då det blåste alltför mycket för mitt stackars spritkök). Men det är inte alls samma frihetskänsla som att övernatta i skogen. Och så kommer man så nära andra turister, tältets väggar är ju tunna ... Icke heller att förglömma är de förskräckliga husbilar och husvagnar som förfular naturupplevelsen.

Tisdagsförmiddagen gick i långsamhetens tecken, först vid tvåtiden hade jag packat färdigt allt och var redo att börja cykla sista biten hem till Stockholm (knappt 8 mil). Och då! Kedjan hoppar. Till synes utan förklaring men ofrånkomligen ett högst påtagligt faktum. Okej, lugn, tänker jag. Jag blir tvungen att packa av allting igen och vända cykeln upp och ned. Jag har ju så klart med mig verktyg. Men ... Det visar sig att en av muttrarna som jag ska lossa sitter så illa till att jag inte kommer åt med min "multinyckel" med sitt stora huvud. Okej, jag frågar i receptionen om jag kan få låna en skiftnyckel. Det går bra. Jag behåller lugnet. Zen och konsten att sköta en svart oväxlad herrcykel. Vilken tur att det här hände medan jag ännu var kvar på campingen! Nu är problemet snabbt avhjälpt och jag kan checka ut och börja trampa tillbaka till Stockholm.

Det tog mig exakt sex timmar (inklusive en timmes rast med boken i handen) att tillryggalägga sträckan, som ju var mig väl bekant efter att ha cyklat där i fjol - jag klarade mig helt utan karta. Den absolut vackraste plats jag har skådat under mina cykelturer (inräknat det bildsköna Dalarna) är ändå det område som ligger mellan Grödinge och Lida friluftsgård. En till synes helt oansenlig grusväg som slingrar sig fram mellan gulgröna ängar och sädesfält kantade av skog. När solen börjar ligga lågt på himlen, förstärks det magiska med denna plats - en obeskrivlig poetisk skönhet. Det är någonting med öppenheten, hur vinden kan svepa in och få ängarna att bölja, men också avskildheten, för skogen skymmer alla tecken på civilisation; motorvägar, järnvägsspår, bebyggelse etc. Det är lite som att komma till en alldeles egen värld, en värld som väcker associationer till Tarkovskij och Sokurov, de ryska filmregissörerna. En ordlös plats, som en mångtydig målning. För första gången på hela resan önskar jag att jag hade min kamera med, men en tröst är att det inte är alltför långt att cykla dit igen, om andan faller på och vädret är det rätta någon dag.
________________________

Inga kommentarer: