En vandring bland molnen

Jag lägger mig ner i gräset. Den välvda himlen över mig. Blickar rakt ut i den blå tomheten.

Någon lär ha sagt: "En man som finner nöje i att betrakta molnen saknar helt bekymmer". Jag är benägen att hålla med. Jag känner mig avslappnad. Ovanför mig ser jag vad som kanske är den märkligaste molnformation jag någonsin skådat. Med en nästan rak överkant och två välvda sidor som slutar i en spets påminner den om en vapensköld. Molnet är uppbyggt av hundratals små, små tussar. När jag fixerar blicken blir jag varse den nästan omärkliga rörelsen, förändringen. Jag förnimmer hur det stora sjoket mycket långsamt sveper fram och hur dess olika skikt, i varierande grad av upplösning, roterar, virvlar, omformas. Allt går så oändligt långsamt bara och jag känner hur hela mitt väsen och min kropp anpassar sig till tempot; andhämtningen blir lugnare, hjärtat slår saktare, pulsen sjunker, hjärnan varvar ner och liksom spinner av tillfredsställelse - tankarna blir till stigande luftballonger på tänkandets himmel. Eller varför inte till trögflytande moln.

Jag låter blicken sakta vandra, som den vill, bland de vita molnens obeständiga former. Att betrakta molnen är att förlora sig i stillhet. Ordlösa tankegångar utan mål. Man glömmer tid och rum och vaknar plötsligt upp och inser att hela molnet har passerat förbi. Återstår att resa sig och gå eller att dröja kvar och invänta ett nytt moln under uppsegling. En ny värld, en myriad av metamorfoser, en tyngdlöshetens triumf.

Jag känner den varma jorden under mig. Jag ligger kvar.