Jag minns, alltså var jag

Ibland får jag en känsla av att min existens i nuet endast kan bekräftas i det att jag kan erinra mig alla de ögonblick som föregick det innevarande. Jag menar samtliga. Från födseln till nu. Att vilja minnas kan lätt bli en besatthet. Det mesta undflyr en dessvärre. Inte ens när man anstränger sig för att komma ihåg undgår man att glömma bort. Eller gör man? Ibland får jag en känsla av att allting – alla sinnesintryck, känslor, tankar, upplevelser, lagras i minnesbanken. Jag menar verkligen allting. Även de mest efemära varseblivningar, perifera ögonkast, felhörningar, obetydligheter, nonsens, fragment. De finns där. Men de är oåtkomliga för medvetandet. Kanske bäst så. Men det gäller också sådant vi verkligen vill minnas: de betydelsefulla ögonblicken, detaljerna, färgerna, dofterna, ljuden. Alltför ofta är det suddigt, oklart, förvanskat. Ja, det är nog det värsta. Den mänskliga hjärnan är i sanning kreativ. Det vi inte riktigt kommer ihåg skapar vi och skapar på nytt tills vi tror att vi kommer ihåg det precis som det var. Det är inte sällan som meningar går isär om vad som egentligen hände. Det är lätt att vara tvärsäker, det är svårt att minnas rätt.

Jag har naturligtvis inga vetenskapliga belägg för mina teorier om att allt man upplever lagras; min föreställning baseras blott på en känsla i maggropen, möjligen ett slags önsketänkande. För alla de ögonblick som jag var, var också jag. Vart och ett av dem. Det är en del av mig själv som går förlorad när jag glömmer, min identitet är med andra ord i upplösning. Eller kanske bara i omvandling. Förmodligen fyller glömskan en funktion. Den enorma mängd information som överöser våra hjärnor i varje givet ögonblick måste sållas och filtreras för att inte bli en belastning för tankeapparaten. Oblivion is bliss.

Jag erinrar mig här en novell av Borges vid namn Funes med det goda minnet. Handlingen (som jag minns den) kretsar kring en man (Funes) som efter en olycka blir förlamad och sängbunden, men på kuppen har han utvecklat en fenomenal minneskapacitet. Han minns allt, han kan inte glömma något, han kan redogöra i detalj för varje möte som han haft med en annan människa. Frågan som väcks är hur en människa som inte kan glömma något egentligen kan fungera. Det jag minns bäst från berättelsen är när han vid ett tillfälle ägnar en hel dag åt att i minnet rekonstruera en hel dag ur det förflutna. Filmvisning i realtid i minnets biomörker.
________________________