Kejsarens nya skrivbordslåda

Att skriva så här är att göra sina tankar tillgängliga för hela världen. Eller åtminstone för de få som hittar hit. Mängden läsare är inte avgörande, det är snarare vetskapen om att det kan finnas läsare, som utgör hela skillnaden gentemot det privata dagboksantecknandet. Man skärper till sig helt enkelt, upprättar en balans mellan det personliga och utlämnande å ena sidan och instinkten att värna sin integritet å den andra. Jag ser skrivandet främst som ett pågående arbete, en utveckling; mina inlägg ser jag som utkast, försök, övningar, som inom sig bär frön till både misslyckanden och fullfjädrade stycken. Texternas syfte ska vara av utforskande natur: jag vill göra upptäckter, bryta ny mark (jag avser här på ett personligt plan), överraska mig själv.

Det är mödosamt. Jag redigerar konstant; ända upp till tre-fyra dagar efter att jag publicerat texten går jag på den igen och flyttar kommatecken, lägger till semikolon, byter ut bokstäver, byter plats på ord, förbättrar, förändrar, putsar och filar – jag blir aldrig nöjd. Jo, till sist ger jag mig och låter det skrivna stå, och jag har som tumregel att aldrig ändra den egentliga innebörden, andemeningen i en text.

När jag började skriva för knappt två veckor sedan bubblade jag av inspiration: jag skrev långa listor med möjliga ämnen och rubriker – bara att bocka av. Men det fungerar ju inte så. Skrivlusten föds i stunden och vad man än skriver om måste få tränga sig på av sig självt, inte vara som en punkt på en att-göra-lista. Min naiva ambition när jag gick in i det här projektet var att skriva något varje dag, eller minst varannan dag. De kraven har jag gett upp. Nu är min målsättning att skriva så ofta jag har tid och lust. Skrivkramp har jag redan drabbats av, men det är förlösande att se hur lätt det går att lösa upp knutarna när publiceringsformen tillåter texten att vara hur lång eller kort som helst och där innehållet kan avhandla precis vad som helst och ingenting om man så vill.

Att formulera sina tankar i skrift är ofta en givande sysselsättning, men en sysselsättning som bjuder motstånd – att finna de rätta orden, att uttrycka det man egentligen menar, att ge tankarna tyngd, att fästa dem på papper (eller skärm) kräver ansträngning. Jag har kommit underfund med att jag genom att skriva i stor utsträckning definierar mig själv, även om det inte sker avsiktligt. Det är så lätt hänt: man hävdar en åsikt, ett tycke, en smak – man bygger en identitet. Vem är jag? Vem vill jag vara? Hur vill jag framstå? Medveten om detta kan det kännas avskräckande när möjligheten att bli föremål för andras bedömningar går upp för en. Den gamla vanliga skrivbordslådan hade i alla fall en inneboende trygghet som den nya inte har. Men det är en falsk osårbarhet att aldrig utsätta sig för kritik, och fascinationen över att någon trots allt läser detta överträffar allt. Det är väl ändå därför man skriver, när allt kommer kring. Så: här, nu och i framtiden, till detta genomskinliga gömställe sänder jag mina tankar i förhoppning om en mottagare någonstans där ute.
________________________