Yeah ...

I wanna love someone special, and I want to be special to that someone too ...

– Doug Pinnick, King's X
________________________

Dagboksdikter i oktober

2/10

Jag kan leva med ensamheten,

men jag kan inte leva utan kärlek.

Det är en paradox, antar jag. Iallafall om man utgår från att kärlek måste komma från andra, utifrån.

Kan man leva ensam — med ensamheten — och klara sig på den kärlek man kan ge sig själv? Eller måste man lära sig att leva utan? Kan man klara sig utan kärlek? Jag antar det. Jag skulle vilja säga: Det är fullt möjligt. Om man inte har några val. Ändå är det så: Jag kan inte leva utan kärlek.

Men jag kan leva med ensamheten.

Ensamheten skrämmer mig inte för den försvinner inte; och den finns där alltid när jag behöver den.

Kärleken skrämmer mig, för den försvinner alltid; och jag vet inte var jag ska söka den, för att finna den igen — och det gör mig så sårbar att veta att jag behöver den.

4/10

Jag skriver igen, reflekterande rader, poesi, filosofi. Vänder blicken inåt, funderar och ser ut över vemodets vidsträckta hav.

Se, där vid horisonten: Morgonrodnaden randas. En sol, röd som skimrande rubin, är på väg att stiga upp på den azurblå himlen.

________________________

orden

Orden

 

Jag älskar dig

Det är tre ord.

Det finns bara tre ord som kärnfullt kan beskriva vad jag känner för dig.

Det finns ett ord som kan beskriva vad jag känner just nu.

Det finns etthundrasjuttioniotusensexhundrasextioåtta ord som skulle kunna beskriva, men inte förklara.

Det går att förklara, men jag skulle behöva redigera. Och om det tog mig nio år att avsluta en roman, hur lång tid skulle det då inte ta att skriva detta brev? Som jag måste eller inte måste skriva.

(jag kanske bara inbillar mig att det är nödvändigt)

Det är nödvändigt. Att skriva är nödvändigt. Om jag inte kan skriva kan jag inte leva. När jag inte längre lever kan jag inte längre skriva. Och kanske är det gott så. Att en gång dö. Det ska vi alla. En dag. Men alla andra dagar ska vi leva.

Således: Jag lever. Och jag vill leva. Jag vill leva med dig. För dig. Bara dig. Always.

________________________

Tiljas sång

För länge sen en ensam man,
som alltid sökt en vän,
som alltid velat finna någon,
att dela sina tankar med

Som i sin ensamhet sig samlat,
att ge sig ut i natten,
att långsamt vandra bort,
ut över snötäckt mark,
ut över frusna sjöar,
genom mörka skogar,
högt upp över bergen

Där stod han ensam under vinternattens mörka fäll,
och stjärnorna de lyste och tändes upp i hopp,
Han tog ett steg rakt ut i rymden,
och lämnade sin hemvists himlakropp

Genom Universums omätbara djup,
tidens banor av kristaller, evighetssekunder,
ögonblick och glimtar av oändligt ljus

Hundra år passerade och åter hundra år,
Han vandrade och vandrade,
förvissad om att någon gång nå fram,
att slutligen få finna
den vän han alltid önskat få

Där vandrar han, han vandrar outtröttligt fram,
och långt där borta någonstans i rymdens mörka djup,
en ljuspunkt som sig närmar,
en människa som vandrar,
en ensam man som han

De möttes så till sist, betraktade varandra
och bägge kunde se, djupt inne i den andre
att de var en och samma själ
och alltid sökt den själarnas förening
som stundade i detta ögonblick

I det att deras blickar möttes,
öppnades en värld,
att skåda genom Evigheten,
att se den andres liv och strävan,
drömmar, längtan och förhoppning

Så smälte de ihop till en och samma kropp,
de uppfylldes av ljus och kärlek, tröst och hopp
För en sekund i Evighetens marmor, ett korn, en kärna,
att aldrig upphöra att existera,
de andades och såg,
att Ensamheten var den vän de sökt

Så släppte ögonblicket och försvann,
de lösgjordes från insikten de erfarit,
och deras kroppar fortfor röra sig,
i samma riktning som de kommit

De lämnade bakom sig, allt som de burit med sig,
och detta korta möte var snart ett minne blott
Två själar förenade i en och samma man,
att vandra genom rymden,
att aldrig stanna upp,
i ensamhet betrakta sitt väsens inre djup

För alltid skall de söka det möte som de haft
För alltid skall de söka den andres blick,
den tröst som blott den andre kunde ge
och stjärnorna de lysa och tändas upp i hopp
förtröstan om att aldrig ensam vara mer

Ljudfil (mp3)

________________________

Viktoria

och Bonnie

________________________

Dagens solskensögonblink

Dagens solskensögonblink: Hon sade något som fick mig att le.
Dagens solskensögonblink 2: Vi gjorde slag i saken.

Dagens malör modell mindre: Vi tappade ett hjul. Men det löste sig.
________________________

Korrläsning i fyra dagar.

________________________

Jag är nog inte den som aldrig faller

Jag är väl inte direkt den friskaste
människan i världen
Jag antar att jag saknar
en del av allt det där det talas om
att man ska ha

Ändå kämpar jag,
försöker dag för dag,
bit för bit,
bygga upp mig själv,
bli igen -- den jag en gång var

Jag är nog inte den som aldrig faller,
som aldrig gör sig illa
Osårbar är ingen
Ingen ensam stark
Men vem är den
som saknar tillit,
som inte vågar lita på -- någon alls
Vem är man då
inför de andra,
inför sig själv?

Det enda jag vet är att sätta mig i
rörelse,
att aldrig stanna upp
(All strävan är en strävan framåt)


Jag tänker därför att strävan är riktning,
att natten är ljus,
att hjärtat är himlen
________________________

Novemberpromenad i skogen

________________________

Tystnad

Tystnad är den feges maktstrategi; en härskarteknik vars innebörd är bestraffning och tillika ett förringande av någons angelägenhet om att få ett svar. Den som tiger är i själva verket maktlös och förtjänar därför vartenda uns av förakt. Från sig själv liksom från andra.

Ziu-Wen, Gao-pin – den inre krigaren

(Ibland kan ett citat vara ett citat vara ett citat)
________________________

Rötter ii

*


När Återuppståndelsens dag är här skall Försoningens grönska spira.
________________________

Rötter

Jag grävde djupt, djupt, djupt
i mina förfäders jord

(Vreden bor i underjorden)

Marken var svart och hård
Historiska dåd – och missdåd – pulvriserade till aska och intighetens stoft
– komprimerade till ett berg av tystnad




Källarkultur, Kulturnatta fredagen den tjugofemte oktober 2019
________________________

Novemberljus

11/11, 2004, Årsta, Stockholm

________________________

Februariljus

2/2, 2014, Högsbo, Göteborg

________________________

Att våga

Att våga är att förlora fotfästet för en stund –
att inte våga är att förlora sig själv.

Søren Kirkegaard
________________________

Vågår

Ett vågår är den sträcka som vågen färdas på ett år.

Vad är en våg, vad är att våga?

Hur många vågor vågar havet slå?

Ett sårår är den sträcka som smärtan färdas på ett år.

Vad är ett sår, hur långt?

Hur länge varar såret?

Ett tårår är den sträcka som tåren faller på ett år.

Vad är en tår, vad rymmer den?

En värld av världar, av längtan, lycka, glädje, sorg?

*

Ett vågår är den sträcka som vågen färdas på ett år.

En våg som aldrig stannar, som aldrig upphör, som alltid fortsätter att slå.

________________________

Långsamheten

"Die schönsten Gedanken, sind die langsammen Gedanken. Denn Schönheit ist Langsamkeit, und Langsamkeit ist Schönheit.

Alle gute Dinge brauchen Zeit.

Und die Zeit ist weder kurz noch lang. Die Zeit ist ewig."

"The most beautiful thoughts, are the slow thoughts. Then Beauty is Slowness, and Slowness is Beauty.

All the good things take time.
And Time is neither short nor long. Time is eternal."

"De vackraste tankarna, är de långsamma tankarna. Ty skönhet är långsamhet, och långsamhet är skönhet.

Bra saker tar tid.

Och tiden är varken kort eller lång. Tiden är evig."

Filosofens jakt på gåtans lösning

________________________

156 dagar

Dag 2:2 (13/11, 2017)

Dag 2 (13/11, 2017)

Dag 1 (12/11, 2017)

Utmaning 156 dagar
Utmaningen går ut på att publicera samma svartvita bild (med små eller stora variationer) i 156 dagar (fram till den 17 april) för att gestalta hur olidligt hemsk vintern är och hur många aspekter och nyanser av hemskhet den har.
Den som vill kan låta sig utmanas.
________________________

Mini-intervju med Louise Halvardsson på temat romanskrivande

Efter Poesiwerkens arrangemang Klubb Läsbar på Bengans igår kväll fick jag tillfälle att göra en liten intervju med Louise Halvardsson, 35, poet, romanförfattare, estradör och, inte minst, storslagen interpretatör av andras texter. Louise är mitt inne i ett hemligt skrivprojekt, så hemligt att nästan ingen vet om det.

 

Varför är det viktigt att, för att använda ett uttryck av Stephen King, ”skriva med dörren stängd”?

– Det är för att man inte ska ta in så mycket andras röster och åsikter i huvudet. Att man själv måste ha historien klart för sig innan man kan börja ta in kritik. Det är ett känsligt skede, lite som när ett barn kommer till, de tolv första veckorna ska man inte berätta att man är gravid för det kan gå fel och så är det med manus också, att man behöver en period då man inte riktigt vet hur det ska gå.

Ditt nuvarande projekt är hemligt, inte många vet ens om att det finns – har du många hemligheter?

– Några stycken. (skratt)

Vad är din hemlighet med att skriva som du gör?

– Hemligheten är väl att jag är väldigt långsam. Men när det väl blir något så blir det bra, tycker jag i alla fall. Jag kan hålla på i flera år och inte prata om det. Så plötsligt släpper jag någonting.

Mitt motto är ”minst fyra meningar varje dag”.

– Fyra meningar? Mitt är väl snarare att sitta i tre timmar varje dag. Då kan jag sitta och bara skriva en mening eller flera.

Utan internet?

– Utan internet, ja!

Vad är skrivandet mest förknippat med för dig – glädje eller frustration?

– Oj! Det är nästan lite övervikt på frustration, men om inte glädjen fanns där skulle det ju aldrig gå.

Har det hänt att du har läst om dina egna böcker, om ja – hur upplevde du det?
– Ja, det har jag gjort och det har känts mycket märkligt när jag gjort det en så pass lång tid efteråt, så känns det verkligen som att läsa någon annans bok och så kan jag hitta sådana här små skönhetsfel överallt, så jag bara ... neeeeej! Plus att jag verkligen har misshandlat semikolon i min första bok. Jag skäms över det!

Vilket råd har hjälpt dig mest i ditt skrivande?

– Det var nog en förläggare som refuserade mig, som sa att jag ”borde skriva om någonting som jag kände till”. Och det behöver inte betyda att man skriver helt självbiografiskt. Man kan ju skriva fantasy, eller vad man nu vill skriva, men det måste vara äkta. Man måste utgå från känslor som berör en själv, det måste finnas någon slags äkthet i det. Jag försökte skriva en roman om några som bodde på ett vandrarhem i London och höll på en massa med droger, och jag hade aldrig bott i London, jag har aldrig hållit på med droger. Det blev ju inte en bra bok.

Vilket är det sämsta råd du har fått av en annan författare?

– Det är nog att man ska börja skriva en ny bok medan man är nästan klar med det nuvarande projektet. Jag har väldigt svårt för att hålla två projekt i huvudet samtidigt.

Vilket råd skulle du ge till andra som skriver?

– Att aldrig ge upp, att bara fortsätta. Att inte lyssna så mycket på andra, att bara köra på. Men sedan att vid rätt tillfälle be några utvalda personer om tips och råd.

Fler mini-intervjuer finns att läsa här.

________________________

Brev till Regnbågskvinnan

Stockholm, 26/5, 2006

Älskade vän,

Det finns stunder av plötslig klarhet när allting drabbar en.
Oväntat, obönhörligt.
Som när rummet man sitter i en mulen aprildag utan förvarning lyses upp, av att solen brutit igenom molnmassorna och sökt sig in genom ett fönster.
En överrumplande förändring, en överraskande glädje.
Så betraktar jag dig nu – i ett annat ljus.

För mig var du alltid mod och klokhet, idel positiva egenskaper värda att beundra.
Lyhördhet, respekt, tillit, kärlek – av dig har man kunnat lära. Och allt det jag en gång såg i dig ser jag fortfarande, men jag ser dig skarpare nu.
Solen skiner i ditt hår.
Du gnistrar som en diamant.

Det finns långa dagar av väntan, längtan och stilla förhoppningar. Det finns drömmar som aldrig uppfylls, men som dröms ändå. Det finns oceaner av tid att uthärda eller fylla sitt liv med, att göra något stort av – det finns tusentals ting att uträtta. Det finns miljoner val att göra, beslut att fatta, vägar att gå. Jag vill inte hysa några illusioner, men i mitt hjärta har jag en känsla som är överväldigande. Möjligheterna är oändliga och oändligheterna är möjliga. Vi är stora och små på samma gång, till och med världen är liten ibland, trots att den tycks sakna slut.

När vi möttes den gången, när våra blickar sökte sig in i varandra visste jag.
Att väntan är något jag inte fruktar. Att det som är riktigt gott är värt att vänta på.
Därför väntar jag.

Du finner mig vid horisonten.
När du kommit fram och ställt dig vid min sida, ska jag fatta din hand. Och om du vill, ska vi gå tillsammans – mot äventyret, stillheten, glädjen, framtiden.
________________________