lördag, november 21, 2009

Att betrakta en vacker tavla en lördagseftermiddag, alltmedan novembersolen drar sig undan

Jag sitter i stillheten, i tystnaden; hör köksklockans taktfasta tickande medan jag dväljs i lugna rum. Timmarna drar sig långsamt fram, men jag har inte långtråkigt; jag har ett rikt inre liv.

Tavlan föreställer ett fjällandskap och tankarna leder långt norrut, till Lapporten. Men den här bilden föreställer förmodligen en annan plats.

Ett djup öppnar sig inåt. En bäck porlar fram. Skickligt pålagda färglager i allt ljusare nyanser, som mjölkvita hinnor av tilltagande tunnhet, täcker bergstopparna och låter dem försvinna in i avståndets dis. Tavlan liksom ramen går i beige, grått och brunt; där finns stänk av blått och ljusgrönt. Det vildvuxna gräset kring bäcken flammar modest; när man tittar nära: gyllene gult, slingrande apelsinskalsfärgade penseldrag med fläckar av rosarött och ljust lila. På avstånd blir bilden ännu mer levande, detaljerna tätnar till ett hisnande realistiskt landskap; man hör bäcken, man ser molnmassiven glida fram i fjärran. En fläckvis spotlightbelysning skapar högdagrar på marken och i vattnet.

Jag kontemplerar. Insuper lugnet och blir varse ljuset som sakta drar sig ut ur rummet genom fönstret i väst. Som av en skuggslöja draperas tavlan och jag sluter mina ögon.

Jag öppnar ett fönster och vädrar i rummet.
Släpper in frisk kylig höstluft.
Tillåter mig själv att ligga ner,
känner min kropp, känner min egen tyngd.
Jag förnimmer mitt hjärtas slag, hör mina lungors andetag.

En fjärran fjällbäck som porlar.
________________________

1 kommentar:

David sa...

Jag kan se tavlan i den inre fjärran via din beskrivning. En vacker reflektion som luktar mjuk färgsensation.

Du skriver fint, målande och känslofullt.

Ta hand om dig!
David