I detta nu

Eftersom jag har ett jobb som kräver en del av mig rent mentalt måste jag hitta vägar att finna ro mellan varven. Tecknandet har ofta fungerat bra, men det blir ändå en ansträngning och är aldrig heller helt kravlöst trots att det är dit jag försöker föra det.

Just nu finner jag mycket mer tillfredsställelse i att söka stillheten och den lugna andningen, att betrakta tankarna i stället för att låta mig föras med i förföriskt virvlande uppåtrörelser och aldrig sinande flöden.

Skogen är lugn, men den är inte alltid tillgänglig – eller det kanske är precis vad den är? Jag har ju tur att bo nära den fysiska skogen, endast trehundra meter bort reser sig tallarna.

Apropå skogen lånade jag nyligen Thoreaus Fågeldagbok från Walden. Han fann något där i naturen, långt bortom civilisationen. Tystnaden i skogen – skogens ljud, skogens stillhet.



I den inre skogen finns en stor lugn sjö och ett berg, en måne; en rofylld väntan på just ingenting – frid.

Människor som ägnar sig åt meditation i många år brukar ofta förlänas ett vackert stoiskt lugn. De har aldrig svårt att somna, sägs det. Sömnen är någonting som varit problematiskt; jag har haft min beskärda del av sömnproblem. Nu är det emellertid länge sedan jag hade svårt att somna. Även om jag ibland upplever att det tar lång tid att sjunka ner i drömmarna kan min fru intyga att jag varje kväll somnar på två-tre minuter.

I datorns tidevarv skapas stress och det gäller att tömma cacheminnet/medvetandet ibland; på sista tiden har jag rent bokstavligt blivit bättre på att stänga ner flikar i Firefox (förut kunde jag ha 25-30 flikar öppna i flera veckor).

Kanske en vecka offline vore en idé? Jag minns en tid för länge sedan när jag kunde starta webbläsaren, kolla e-posten och därefter sitta helt tom i skallen och inte veta vart jag skulle ta vägen. "Du var redan där", som en zenbuddhist skulle ha sagt.




Det som verkligen är viktigt glömmer man inte. Jag förlägger allt färre saker. Det är intressant.

Någon nämnde Konrad Lorentz. I en text i boken Djuriskt och mänskligt beskriver den berömde österrikiske etologen kajornas liv; han skriver att de har det mest organiserade och fulländade djursamhället bland ryggradsdjuren. Trots sin kärlek till fåglarna blev Lorentz, enligt surrealisten och forskaren Mattias Forshage, faktiskt en gång attackerad av kajor.

Kajans latinska namn Corvus monedula betyder för övrigt "myntätande korp". Här på Friskväderstorget kan på hösten stora flockar kajor beskådas.


________________________

Vinterland

Bilden ovan av en krispigt klar vintereftermiddag är drygt en månad gammal. I dag är det strax över noll, slaskigt och blött. En tjock vinterdimma har lagt sig över hustaken och skymmer skogen längre bort. En och annan måssiluett svävar förbi utanför fönstret.

Jag samlar fåglar nu för tiden; nya arter, nya läten. Läser om kajornas avancerade samhällen och flyttfåglarnas häckningsområden. Det är spännande med nya intressen och att upptäcka hur man helt plötsligt får syn på det man intresserar sig för vart man än går. I går på väg till jobbet såg jag en domherre, senare en stare. Jag läser: "Liksom så många andra fåglar med välkända läten ansågs också staren vara en pålitlig väderspåman. När han lät höra sin mjuka flöjtvissling var man säker på att det skulle bli regn."
Och i dag är fönsterrutorna blöta av regndroppar.

Snö, fåglar och inre lugn. Jag dricker yogi-te: citron och ingefära. Läser Kabat-Zinn. Njuter av min ledighet.

En text på dn.se
________________________

Fågelträdet

Idag betraktade jag andäktigt det stora trädet utanför fönstret. Jag såg på samma gång en björktrast, tre gulsparvar och två talgoxar. På marken skuttade en skata.
________________________

Anteckning (filosofisk tanke i förbifarten), 16/1

Kan jaget jaga sig själv?
________________________

Bloggförbannelsen

Varför skjuta upp till i morgon, det du kan skjuta ut idag?
________________________

Tankar om ensamheten

Ensamhet är ett ord med många betydelser. Det kan vara ett ord som skrämmer, och det är sant att ensamhet kan vara fruktansvärt. Ingen vill känna sig ensam. För mig är det ändå ett ord som i de flesta avseenden väcker positiva associationer. Jag antar att man väljer själv.
___Jag tror att ensamheten kan vara nödvändig ibland. Jag anser att det är en människas förbannade rättighet att få umgås med, ja vårda sin ensamhet. Det är en rättighet att få ha tillgång till ett privat rum. Endast genom att gå in i ett slutet rum med sig själv och ingen annan kan ett avgörande möte uppstå, en inre dialog, där det man sökt efter visar sig så som det verkligen är. För det är du som finns där. Där inne. Det är du. Du som är jag.
___Varje människa bär med sig sin ensamhet vart hon än går. Man kan nog säga att det är synd om den människa som inte har tillgång till sin ensamhet, den som aldrig kan vila i sig själv. Ensamheten har förmågan att berika, den har potential att låta människan växa. Ensamheten ger tröst, den läker.
___Det är så jag ser på den. Ensamheten, min vän.



För övrigt borde jag ta och möta mig själv igen, snart.
___Tala. Lyssna.
________________________

Tankar om läsning

Jag parallelläser ofta böcker. Det kan vara riktigt inspirerande ibland. När det blir som bäst blir det en ovanligt lyckad hypertextläsning, en sådan där det öppnas upp oanade möjligheter, där fantastiska tankehybrider uppstår, där texterna korsbefruktar varandra; en läsning som leder till hisnande upptäckter och någon gång även till insikter. Sådana där intensiva stunder av rus och lycka.

Men det finns alltid en risk att flödet avtar efter ett tag, att det hela övergår i ett famlande, ett fruktlöst försök till hopsamlande och omfamnande av allt det stora; en ansträngning som ofta slutar i ren frustration. Då blir det i stället till ett hopplöst tafatt hattande mellan olika böcker, olika texter, olika tankevärldar – något som bara skapar oreda och splittring. Jag hamnar då i ett fullständigt outhärdligt tillstånd av rastlöshet, en känsla som helt strider mot något som finns djupt rotat i mig: mitt behov av sinnesro.

I denna dragkamp mellan det som jag själv förvandlat från ett nyfiket sökande till plikt och tvång återstår till sist endast en möjlighet: flykten! En flykt in i något annat – distraktionen som befrielse – att uppslukas av vad som helst (bara något annat) som må komma i min väg.

Det är att ge upp i positiv bemärkelse – att ge upp det inbillade – och förhoppningsvis kunna finna åtminstone ett uns av just sinnesro och stillhet. För om det sker, sker det alltid någon annanstans.
(Någon annanstans än där man först började söka).



Ibland tänker jag på Borges Biblioteket i Babel.
________________________