Länge

Det var länge sedan jag skrev något.
Skrev något på riktigt.
Det var länge sedan jag formulerade mina tankar och känslor i klara ord. Länge sedan texten fick växa fram, tränga fram och lysa. Det är så mycket jag tänker på, så mycket som finns inom mig ...
Om jag kunde fånga känslan och förmedla den –
inte till andra, till mig själv
Tala till mig själv
och lyssna

Ibland känner jag mig som den ensammaste människan i världen;
men det är inget sorgesamt i det, det är en visshet och någonstans en klarhet –

Visst önskade jag att det fanns någon som kunde lyssna, verkligen lyssna
och förstå!
Inte behöver det väl vara så svårt att förstå?

(Men jag lyssnar, jag finns här – tar hand om mig själv.)

Jag läser. Läser mig tillbaka och jag
ja, jag förstår. Ser det hela klarare, nyktrare – och känslan
ett slags lugn ...

Det lägger sig, jag känner det, det klingar av, tonar bort
som mjuka vågor upplöses

Jag räknar tid och kryssar dagar
läser av tabeller
Det är mitt sätt att överleva –

(När man ingenting kan veta om hur någonting ska bli)

Jag tror på den jag är, tror på strävan, att sträva aldrig stanna av
att lära känna mig själv
att veta
att
trots allt

Det är en styrka och förvissning
en stråle och kärna

En kringgående rörelse;
tassande fotsteg
och en omfamning

*

Jag vilar nu, jag drömmer
ja, du är här nu – det är du
och jag lyssnar till dig också

________________________

Djup. Ensamhetens rum

Inuti mig finns ett djup av ensamhet dit ingen annan når.

Det är det absolut privata. Där endast jag kan träda in.

Jag är inte ensam i den här världen; jag känner mig inte ensam.
Jag ser dig i ögonen, du och de andra, alla människorna;
vi skrattar tillsammans.

I mötet med omvärlden, möter jag något; jag ser mig själv.

Jag är inte ensam, men inuti mig finns ett djup av ensamhet. Mina egna rum av bortomspråklig tillvaro, en tankeexistens i avsaknad av innehåll – det målande, det malande, aldrig upphörande; det cykliska.

Ett rum av rent varande och existens. Ett tillfinnande. En kärna.

Dit söker jag mig ibland. Till den plats dit ingen annan når.
________________________

Tankar om ensamheten

Ensamhet är ett ord med många betydelser. Det kan vara ett ord som skrämmer, och det är sant att ensamhet kan vara fruktansvärt. Ingen vill känna sig ensam. För mig är det ändå ett ord som i de flesta avseenden väcker positiva associationer. Jag antar att man väljer själv.
___Jag tror att ensamheten kan vara nödvändig ibland. Jag anser att det är en människas förbannade rättighet att få umgås med, ja vårda sin ensamhet. Det är en rättighet att få ha tillgång till ett privat rum. Endast genom att gå in i ett slutet rum med sig själv och ingen annan kan ett avgörande möte uppstå, en inre dialog, där det man sökt efter visar sig så som det verkligen är. För det är du som finns där. Där inne. Det är du. Du som är jag.
___Varje människa bär med sig sin ensamhet vart hon än går. Man kan nog säga att det är synd om den människa som inte har tillgång till sin ensamhet, den som aldrig kan vila i sig själv. Ensamheten har förmågan att berika, den har potential att låta människan växa. Ensamheten ger tröst, den läker.
___Det är så jag ser på den. Ensamheten, min vän.



För övrigt borde jag ta och möta mig själv igen, snart.
___Tala. Lyssna.
________________________