Onsdagsbilden

Van Gogh såg någonting
________________________

Två rader (upplyftande)

M: Vi ses snart. Snart får vi vara tillsammans. Snart!

A: Ja, snart är vi tillsammans. På fredag. Jag längtar.
________________________

Blästerkungen

Och gruset på marken på vägen till tåget som tar mig till
Och allting som upprepar sig som återkommer och dagarna som
Och inte längre går att urskilja i den dimma som kallas
Det förflutna och
Och det där
Och bilarna där på vägen och traskande fotsteg och håglösa
Och ansikten och gråmulen
Och dagarna tankarna som jag inte minns och detaljerna
Som blandades och allt
Och jag minns inte

Och sorgen som drog sig undan i benet skelettet och känslorna
Som inte känns och

Och lyktstolparna budskapen och meningslösheten
Och tröttheten som genererar tröttheten som
Och när allt kommer till en punkt där ingenting längre bär
Men bär av i en riktning jag inte vill
Och jag vill inte

Och allt det oavslutade och det nya som ändå måste påbörjas

Och rädslan som alltid finns där som jag aldrig riktigt vågar möta
För jag är rädd
Och jag är rädd

Och utsikterna som grumlar perspektiven som krymper
När verkligheten är det verkligheten? hinner ifatt en

Och vidare fotstegen morgonsolen grådiset gruset firmabilen veckodagarna väckarklockan pulverkaffet tröttheten rutinerna tröttheten molnen

Och jag har ett surrande moln i mitt huvud ett möjlighetsmoln? nej
Eller ja kanske ett moln av aldrig utnyttjade möjligheter inte nu
Eller sedan men aldrig

Och i det surrande dånet av storstadstrafiken morgonruschen jäkten tomhetsblickirrandet och vilsenheten förlorade tankar och uttömda själar


Och där – gränslöst distanserad,
men i samma stund mycket nära –
sitter jag
och tänker

noterar allt
________________________

Raderna– till Anna

För morgondag|en, -arna

Se,
bortom det uppenbara


Vägen leder alltid hem

Det är nu

Mamma tyckte alltid att


Jämlika barn leka bäst

Livet, en lek

Leka, leka, leka


Olika, lika, leka, läka

– leva


Du, vi är väl bästa vänner nu?


Och alla "vännerna"

Facebook is a utility for social anxiety


I skogens mörker kan ingen se dig dansa

Vem vill inte vara med?


För dina ögon endast


Budskapet lyser med sin närvaro


Läs mellan raderna
Du är – och har alltid varit – värd att älska
mellan raderna


För henne var fullmånen alltid magisk

I morgon är det också nu

Regnbågen bekräftar existensen


TACK

JA


Alla dessa dagar, tankar, fotsteg


Dina drömmar är verkligare än du tror

Morgondagen är den framtida gårdagen

I morgon börjar det

Jag minns

Träd,
tråd,
trådlek,
trådled,
led tråd,
lektråd:
(läs: ctrl+a)


Gunnar grunnar:

Grubbel, grubbel, grubbel
tills du har grubblat dig dubbel

–

Dröm (verklig)

Verklighet (drömd)

–

Kategorisk natt
Kategorisk horisont


Ständigt detta nu

Tystnaden är full av ljud

Regentropfen

Ach, wie seltsam schön wenn der Regen fällt


Jag vill ha dig

Kanske i morgon

Du och jag, baby


Vi förärar våra barn med det vi tror är möjligt


Därför att jag vill

Jo, jag älskar även detta

Jag tycker mycket om min bror och syster
mina vänner
mamma, pappa

dig


Dina ögon
hur du tittar
hur du ser
ser ut

över världen
världens ljus

dina ögon
och din tankevärld

– ditt ögonljus


Vågar du, vågar jag


Men även om det inte är så,
tror vi,
och ur tron
spirar hoppet

– Hoppet för oss långt


Någonstans bortom orden
bortom dessa rader


Möt mig här i natt

Vi ses på Kilimanjaro

Nej,
men okej
och hur som helst ett stort tack
för att du frågade


Jag tycker också mycket om att dansa
men jag vet inte hur man gör

på riktigt

riktigt, riktigt


(Allting är på riktigt)


Vi förfärar våra barn med den rädsla som vi ändå bär på


Men


I tomrummet vilar eftertanken
i tankepausen reflektion

Att vila är att handla i tid


(Så simmar vi i sömnens hav)


***


Finns det något vackrare ändå?
Än sorg?
Än saknad?

Om skönheten är smärtsam, nej
annars tvivlar jag
nog inte alls


Och
Trots allt:


Livet fortgår


trots allt

trots
trots allt
allt, allt, allt


__∞
________________________