Andra sidan horisonten

Härifrån till dit och därifrån till hit:
en regnbåge, ett molntåg, horisonten
ståltrådsfåglar, papperssparvar,
ett tankfullt litet moln,
silvermåsar, sidenslipsar, solskensregn
och tiotusen gula rosor ...
________________________

Ett citat

Inne i människan lever den verkliga människan.
I ensamheten kan den verkliga människan
träda fram och bekanta sig med sig själv.

– Eyvind Johnson

Tack till Halvar.
________________________

Äntligen torsdag!

Idag är dagen som jag väntat på länge. Med strålande solskenslängtan i blick och ett fång färgglada blommor ska jag invänta din bedårande ankomst.
________________________

Min bokhylla

Alla dessa läsupplevelser – de redan upplevda, och de som återstår ...
________________________

En yta, bit för bit

Projektet som underkastar sig tidens långsamt elastiska utsträckning i rummet.
________________________

Som melankoli

Som melankoli, en tunn gardin mot regnvått fönster.
Som nakna grenar mot ljusgrå himmel,
en strävan, och som snön på marken.
Som en insikt om att något måste företas.
Som ett skuggspel, blå tapeter, sovrum.
Som en undanflykt, ett stilla duggregn.
Som en promenad om hösten.
________________________

... men mest av allt frustration

Så vacker en stilla vintermorgon. Så vacker man kan känna sig inombords, så stilla.

Det ser bra ut på många sätt, kursen är lagd. Och om allt sammantaget kunde man kanske säga: det har aldrig varit bättre. Men om allt ändå inte är bra, om det faktiskt inte är det, ska jag förneka det för den vackra vintermorgonutsiktens skull? Jag ser, registrerar – men ibland känner jag inte något förrän långt efteråt.



Jag känner så mycket, mycket känner jag. Harmonin finns där, tror jag; och jag känner någon form av lycka. Men mycket annat går inte att bortse från. Mitt psyke är en labyrint.

Ur fokus och i rörelse, baklänges och i sidled. När jag vill att det ska klarna helt, att varje morgon ska vara så, just så, förändras det och övergår till något ogripbart. Splittring, var ordet.

Splittra, splittrad. Frustration var ordet. Frustrerad över att trots goda föresatser inte nå ända fram. Jag har fastnat i en tankeloop.


________________________

Björken

Klar kylig luft, regndroppar på trädstammarna, ett sista löv vägrar falla. En stilla novemberdag, det tysta, det grå, och nästan som en närvaro – den stundande vintervilan.
________________________

Ett höstlandskap. Ett frostlandskap. En utsuddad horisont.

Elegi över sakernas tillstånd, klockspelskonserter och snön på marken



Som fotspår på frusen lövbädd och cykelspår på gnistrande asfalt. Som illusioner, förhoppningar och kanske drömmar (med mera). Jag drömmer ut mina känslor i natten, som genomsynligt blod, en transparent livssubstans i omlopp som en cykel, som ett cykelspår mellan nattens vila och dagens plikter.

I natt vred jag mig av och an och kastades hit och dit i rummets fuktiga värme (elementets reglage: millimeter av förskjutning), drömmandes meningslösheter och värre ändå: jag var uppfylld av undergångskänslan igen.

Jag drömde en gång en annan dröm och i drömmen fanns musik, ett klockspel vars toner färdades i vinden. Då: harmoni och en självklar förståelse, som kristall ungefär. Jag såg musiken, alla tonerna; jag hörde ljuset, alla färgerna.

Att vrida sig i såväl sovande som vaket tillstånd – jag vrider mig som livshållning. Vidare vrider jag mig i sökandet efter öppningar, de självklara, de intuitiva. Som en tråd av skört självförtroende runt en spole av hård verklighet.

I min vardagliga existens saknar jag framförallt samtalen.



Jag önskar att jag kunde höra en röst som sade:
Detta ska du ägna dig åt!
eller
Detta är du bra på!
Jag önskar mig en klart utstakad trygghetsbana att glida fram längs. Jag menar ingen plan transportsträcka genom gråtråkigheten med destination Intigheten (den slutgiltiga ändhållplatsen), utan en varierat veckad kurva genom tillvarorymden, regnbågsspektrat, den kalejdoskopiska vardagen – eller underjordshimlen om du vill.

Det måste få gå upp och ner, det är ofrånkomligt, det är vad man kunde kalla livets upplevelsetopografi eller lagen om motpolernas växelverkan. Alltså, vi avskyr det statiska, men vi behöver någon typ av kontinuitet, någon typ av förutsägbarhet, någon typ av visshet när egentligen inget annat finns än ovisshet.

För övrigt tycker jag att stiltje är ett vackert ord.



Min dagliga cykelstig är smal och korsar endast här och där farleder för större fordon. Jag har lärt mig göra honnör, att smälta in och flyta med – att bli en del av ett maskineri. Jag trodde jag hade ett kall, men utan att egentligen förstå innebörden; det handlar nog mest om anpassning ändå. En form, en roll, en mall – man förkortar ambitioner till oigenkännlighet.

*

I poetiska metaforer tänker jag och tankarna blir till tecken (att svepa in situationerna med – som täcken):

Ett isande frostlandskap har dragits över höstlandskapet och suddat ut dess färger och dess horisont.

Jag tänker att till viss del förändrade omständigheter skulle gynna en kreativ själ och öka uppblomningspotentialen avsevärt.


________________________

Ovanmolnenkänslan

Att vara höstmörkeromfamnad men samtidigt ljusisjälenlycklig och helt av ovanmolnenkänslan genomströmmad – Livet i sin bästa skepnad (alla svårigheter futtigheter småsår och problem till trots).

På fredag kommer det ett tåg. Genom molnen, från en annan stad. Ett tåg fullt av människor, förhoppningar och stillsam glädje
– bland människorna en särskilt underbar bland underbara.

En lätt lätt, djup djup känsla.
Att vara ovanmolnenkänslan genomströmmad.
________________________

Till Etermannen

Jag tror framför allt att människan är ett socialt djur, socialt för att råda bot på ensamheten – för av alla djur är människan det mest ensamma.

I sin iver att socialisera gör sig människan allt som oftast dummare än hon är (för hon är också, dessvärre, ett dumt djur), och vad man med mänskliga termer kan benämna som ett "klavertramp" är i själva verket bara ett primitivt snedsteg, ty människan är också, som redan konstaterats, ett primitivt djur.

Men till yttermera visso: Människan trotsar Gud (d.v.s. Evolutionen)! och höjer sig över djuren. Människan är inte ett poetiskt djur, men ett poetiskt väsen!!!

Som poetiskt väsen bland andra väsen är människan okränkbar, oantastlig och evigt upphöjd, ty den människa som någon gång, vid någon given punkt, i sin levnadsbana skrivit poesi har också trotsat GUD!!!

Och det som skrivits står för alltid inskrivet i stjärnorna, i ett överskådligt (och oöverskådligt) tidsrymdsperspektiv!

Skål! För Etermannen, den forne och den framtide och den nu verksamme, som sträcker ut sina händer mot Bortom.
Skål för Mannen av Kartong, den labyrintiske, med ett hjärta utav purpurpapp och en själ av snövit silke!
Skål för Upprivandet av himlars jord och jordars himmel av skäl som stavas: i n g e n t i n g!
Skål för Dödars katt och utrop hämtade ur sjöbjörnbuses bistra wiskystrupe!
Skål för Kosmisk Solmans dans och starka längtan efter en med Livmodergudinnan explosionsartad förening!
Skål för stillsamt vegeterande små sjöäppelgestalters skönhetsslummer!
Skål för ordstävssprak okk bokkroppsbrygd – en språkmartianism från yttre rymden där bokstävlar dinglar och danglar som himlakroppar utan fotfäste men med leviterande högmod!
Skål för högmodet och dess kusiner!
Skål för Ödmjukheten, alla högmoddingars högmoder!

Skål för ooooooooooooooo (utan e och i),
för alltid skål och skålars skål:
Skål för Mats!

Och skål för människan, som djur och väsen!
________________________

Att skriva är att segla

Att leva är inte nödvändigt,
att skriva är nödvändigt.
________________________

ett litet ord

... och efter mycken vånda man säger så: "förlåt!"
– men som uppmaning eller som vädjan?
(blott stryka hartass över bucklig plåt ...?)
________________________

Wittgensteinskt bryderi

En pleonasm är en tautologi; en tautologi är en pleonasm. En pleonastisk tautologi å andra sidan, är och förblir en pleonastisk tautologi (är och förblir en pleonastisk tautologi [är och förblir en pleonastisk tautologi {..} ] ) 0 0,1 0,01 0,001 usw.

ich will wissen oder sterben
________________________

Skapa

Säger Konstnären Optimisten Övervinner Alla Kval Och Hinder:

"Jag är min egen skaparhimmel,
min palett och pensel – min pannå!"

________________________

Ord på pe

Pedant, -isk, -eri
Pejorativ
Pekoral, -ist, -istisk
Pekpinne
Pelarhelgon
Perfektion, -ism, -ist
Perifras, -tisk
Perpetuell
Petimäter
Petitess
Petnoga
________________________

Existentiellt bagage

Även om man aldrig riktigt vet vem man är,
så har man alltid och ofrånkomligen sig själv att släpa på.
________________________

Synkronicitetsurval

Om man blickar bakåt och tänker efter, är det slående hur ens liv kan te sig som summan av en mängd oväntade händelser, och en lång rad av märkliga sammanträffanden. Hur det ena lett till det andra, till synes av en slump (eller kanske något annat?) – allt det osannolika som ändå inträffat.

Men när det kommer till kritan (statistiskt/kritiskt) kan man konstatera: för det mesta händer faktiskt ingenting.
________________________

Min längtan (en dröm i blått)

Om kvällen färgas globen utanför mitt fönster blå. Eller röd.
Eller grön. (Det varierar uppenbarligen.) I kväll färgas den blå.
Så, i nattens mörker upplyst, påminner den mig om min dröm,
min strävan. Och min längtan.

En gång var min längtan ljusgul, svagt. Det var om vintern när ljuset föll lågt, i snäv vinkel, genom spröjsade fönster. Ljusspel på vita väggar. Det rörde mitt inre. Jag tänkte filmisk poesi och evighetsmagi. Evighet – vilket vackert ord (som föreställning). Och att älska. Denn ich liebe Dich, O Ewigkeit.

Och hopplöst förlorad i vansinnets dimma kan ändå anblicken av en blommas skönhet röra till tårar.

To see a World in a Grain of Sand
And a Heaven in a Wild Flower

...

*

Jag hade en dröm i blått. Som en vandring genom outgrundliga labyrinter i en undervattensrymd. Blå – som färgen, nyansen, i Kleins svampreliefmonokrom (vilket underligt ord, knappt uttydbart men ändå vackert). Där, i drömmen, befann jag mig på andra sidan. Jag visste då var jag befann mig: i ett energiskt vilsamt, stillsamt vibrerande, bortomjordiskt evighetstillstånd. (Ständigt denna evighet.)

Jag vet ingenting om andra sidan. Ingenting. Inte ens om jag gjorde mig tröstlöst tung och sjönk mot alltings botten, eller om jag så höll andan i etthundratjugoniotusensexhundra sekunder visste jag.

Jag vet ingenting.

*

Om min längtan var en fågel...

Så tänkte jag för länge sedan. Innan det ljusgula, innan den blå drömmen. Långt innan jag funnit ett språk, då när mina tankar endast kretsade kring hur – att finna någon form av utväg. En väg ut ur mitt transparenta hölje, mitt oändligt tunna skal (och ogenomträngliga pansar). Då, liksom nu, längtade jag.

Jag tänker att jag alltid kommer att längta. Att längtan är min drivkraft.
Och sökandet, förstås.

Jag längtar efter kärlek, ömhet, närhet. Liksom alla andra.
Ja, jag menar alla.

Om min längtan har en färg – så varierar den. Oupphörligen. I jämförelse ter sig mina drömmar bleka, färglösa och grå. Odistinkta. Jag glömmer dem i samma stund jag vaknar.

Men den blå drömmen glömmer jag aldrig.

*

(Jag är vilse nu.)

*

Jag har varit stark. Jag kan i efterhand inte begripa var all denna styrka kommit ifrån. Etthundrasextionio dagar sedan jag vaknade upp. Jag drömde ingenting den natten. Och inget fanns att minnas.

*

Min längtan handlar nog om sinnesro, vad mer kan jag begära? Vad begär ni av mig? Jag är lycklig när jag saknar bekymmer, jag har knappt några materiella anspråk alls, jag tycker att man gott kan laga trasiga kläder.

I min dröm, den blå drömmen, fann jag kanske en liten stuga. Eller ett tabernakel, vad det nu är. Skulle jag kunna få leva där, få vara ifred, få ha min sinnesro. Så underbart. I evighet?

Jag skulle ändå längta efter Henne. Jag kommer alltid att längta efter Henne.

*

I varje ögonblick ett sandkorn,
I varje sandkorn finns en värld,
Så outsägligt vackert, så skönt – när sandkorn faller

*

Min längtan tar aldrig slut. Tar aldrig slut.
(och just därför)

*

(paus)

jag söker efter orden ...

andas
in
ut
blundar
och tar ett steg

ut i tomma rymden

Så skrev jag då. Men jag menade det inte. Jag menade det inte så.

*

Allting förändrades när vintern avtog och försvann. Om våren. När ljuset kom. Kan det vara så? Kanske kan det vara så.

*

Ett vackert ljus.
(ditt ögonljus)

*

Bortom ljus är natten mörk och en vit glob färgas blå. På himlen syns det inga stjärnor och fyrtiosju mil härifrån ligger någon i sin säng och drömmer. Drömmars färger varierar. Liksom ljuset (som lyser upp objekten), liksom längtan (som tränger fram ur bröstet). Liksom ordens innebörd, liksom tolkningarnas klarhet (eller brist på klarhet), liksom modet, styrkan, kraften, viljan – att streta vidare. Trots vilsenhet, trots tvivel. Trots förtvivlad längtan (och just därför).

I natt är alla drömmar blå och ingenting förgäves.

...



________________________

Fönster

Reflektioner. Nya öppningar.
________________________