Vårbilder

________________________

Länge

Det var länge sedan jag skrev något.
Skrev något på riktigt.
Det var länge sedan jag formulerade mina tankar och känslor i klara ord. Länge sedan texten fick växa fram, tränga fram och lysa. Det är så mycket jag tänker på, så mycket som finns inom mig ...
Om jag kunde fånga känslan och förmedla den –
inte till andra, till mig själv
Tala till mig själv
och lyssna

Ibland känner jag mig som den ensammaste människan i världen;
men det är inget sorgesamt i det, det är en visshet och någonstans en klarhet –

Visst önskade jag att det fanns någon som kunde lyssna, verkligen lyssna
och förstå!
Inte behöver det väl vara så svårt att förstå?

(Men jag lyssnar, jag finns här – tar hand om mig själv.)

Jag läser. Läser mig tillbaka och jag
ja, jag förstår. Ser det hela klarare, nyktrare – och känslan
ett slags lugn ...

Det lägger sig, jag känner det, det klingar av, tonar bort
som mjuka vågor upplöses

Jag räknar tid och kryssar dagar
läser av tabeller
Det är mitt sätt att överleva –

(När man ingenting kan veta om hur någonting ska bli)

Jag tror på den jag är, tror på strävan, att sträva aldrig stanna av
att lära känna mig själv
att veta
att
trots allt

Det är en styrka och förvissning
en stråle och kärna

En kringgående rörelse;
tassande fotsteg
och en omfamning

*

Jag vilar nu, jag drömmer
ja, du är här nu – det är du
och jag lyssnar till dig också

________________________

Citat

Att bli arg är lätt, det kan vem som helst. Men att bli arg på rätt person, till rätt nivå, vid rätt tillfälle, av rätt orsak och på rätt sätt – det är inte lätt.

Aristoteles
________________________

... men mest av allt frustration

Så vacker en stilla vintermorgon. Så vacker man kan känna sig inombords, så stilla.

Det ser bra ut på många sätt, kursen är lagd. Och om allt sammantaget kunde man kanske säga: det har aldrig varit bättre. Men om allt ändå inte är bra, om det faktiskt inte är det, ska jag förneka det för den vackra vintermorgonutsiktens skull? Jag ser, registrerar – men ibland känner jag inte något förrän långt efteråt.



Jag känner så mycket, mycket känner jag. Harmonin finns där, tror jag; och jag känner någon form av lycka. Men mycket annat går inte att bortse från. Mitt psyke är en labyrint.

Ur fokus och i rörelse, baklänges och i sidled. När jag vill att det ska klarna helt, att varje morgon ska vara så, just så, förändras det och övergår till något ogripbart. Splittring, var ordet.

Splittra, splittrad. Frustration var ordet. Frustrerad över att trots goda föresatser inte nå ända fram. Jag har fastnat i en tankeloop.


________________________

Ovanmolnenkänslan

Att vara höstmörkeromfamnad men samtidigt ljusisjälenlycklig och helt av ovanmolnenkänslan genomströmmad – Livet i sin bästa skepnad (alla svårigheter futtigheter småsår och problem till trots).

På fredag kommer det ett tåg. Genom molnen, från en annan stad. Ett tåg fullt av människor, förhoppningar och stillsam glädje
– bland människorna en särskilt underbar bland underbara.

En lätt lätt, djup djup känsla.
Att vara ovanmolnenkänslan genomströmmad.
________________________

Känslan

En våg av insikter sköljer över mig. Jag kan omöjligt sätta ord på dem alla. Jag låter dem strömma igenom mig och vet att i denna stund vet jag. Det låter sig inte förklaras. Det är en visshet, ett tillstånd, en känsla.
________________________

Bångstyriga energier

Det spritter och sprätter och sprudlar. Tankarna rör sig uppåt i spiral. Idéerna poppar upp som svampar ur jorden. Jag är full av rörelseriktningar. Det är mycket som vill ut. Möjlighetshorisonten vidgas. Allt är potential och nya öppningar. Krumbukter i kroppen och inre kullerbyttor. Tusentals planer att sätta i verket. Oändligt med tid, men allt hinner jag ändå inte med att göra. Inga måsten, inga skan. Jag vill bara leva och flyta med i det kreativa livsflödet. Vara lycklig och finnas till. Solen i magen och moln i blick. Fötterna i jorden och armarna utåt som vingar.