my way is the highway

Yep. Som en liten vit bil av ljus per autostrada genom tankerymden
________________________

Länge

Det var länge sedan jag skrev något.
Skrev något på riktigt.
Det var länge sedan jag formulerade mina tankar och känslor i klara ord. Länge sedan texten fick växa fram, tränga fram och lysa. Det är så mycket jag tänker på, så mycket som finns inom mig ...
Om jag kunde fånga känslan och förmedla den –
inte till andra, till mig själv
Tala till mig själv
och lyssna

Ibland känner jag mig som den ensammaste människan i världen;
men det är inget sorgesamt i det, det är en visshet och någonstans en klarhet –

Visst önskade jag att det fanns någon som kunde lyssna, verkligen lyssna
och förstå!
Inte behöver det väl vara så svårt att förstå?

(Men jag lyssnar, jag finns här – tar hand om mig själv.)

Jag läser. Läser mig tillbaka och jag
ja, jag förstår. Ser det hela klarare, nyktrare – och känslan
ett slags lugn ...

Det lägger sig, jag känner det, det klingar av, tonar bort
som mjuka vågor upplöses

Jag räknar tid och kryssar dagar
läser av tabeller
Det är mitt sätt att överleva –

(När man ingenting kan veta om hur någonting ska bli)

Jag tror på den jag är, tror på strävan, att sträva aldrig stanna av
att lära känna mig själv
att veta
att
trots allt

Det är en styrka och förvissning
en stråle och kärna

En kringgående rörelse;
tassande fotsteg
och en omfamning

*

Jag vilar nu, jag drömmer
ja, du är här nu – det är du
och jag lyssnar till dig också

________________________

Tankarna vandrar

Det är inte alltid sant att man tänker som bäst när man promenerar.
Det är snarare som om tankarna går i takt med fotstegen.
Som om tankarna går och kroppen följer efter.
Som om den inte hinner med.

Då kan man sakta in.
Stanna upp.
Se sig omkring — och lyssna.

En stilla vind som blåser genom skogen.
En bofink som sjunger någonstans.
...

Så går man vidare,
(utan mål)
finner nya stigar,
(leder bort)
upptäcker nya höjder,
(orörda)
och en utsikt
 (som aldrig nånsin någon sett)

 *

När man befriat sig från tankarna är det bara tiden som går;
kroppen svävar och själen vilar
 ________________________

Tanke

"Om ödmjukhet och respekt vore människans sanna väsen,
och människorna i den bemärkelsen tilläts vara sig själva,
skulle världen bli till en sällsynt vacker plats att vistas på."
________________________

Ett önskemoln, en tankepaus

________________________

Anteckning (filosofisk tanke i förbifarten), 16/1

Kan jaget jaga sig själv?
________________________

Tankar om ensamheten

Ensamhet är ett ord med många betydelser. Det kan vara ett ord som skrämmer, och det är sant att ensamhet kan vara fruktansvärt. Ingen vill känna sig ensam. För mig är det ändå ett ord som i de flesta avseenden väcker positiva associationer. Jag antar att man väljer själv.
___Jag tror att ensamheten kan vara nödvändig ibland. Jag anser att det är en människas förbannade rättighet att få umgås med, ja vårda sin ensamhet. Det är en rättighet att få ha tillgång till ett privat rum. Endast genom att gå in i ett slutet rum med sig själv och ingen annan kan ett avgörande möte uppstå, en inre dialog, där det man sökt efter visar sig så som det verkligen är. För det är du som finns där. Där inne. Det är du. Du som är jag.
___Varje människa bär med sig sin ensamhet vart hon än går. Man kan nog säga att det är synd om den människa som inte har tillgång till sin ensamhet, den som aldrig kan vila i sig själv. Ensamheten har förmågan att berika, den har potential att låta människan växa. Ensamheten ger tröst, den läker.
___Det är så jag ser på den. Ensamheten, min vän.



För övrigt borde jag ta och möta mig själv igen, snart.
___Tala. Lyssna.
________________________

Tankar om läsning

Jag parallelläser ofta böcker. Det kan vara riktigt inspirerande ibland. När det blir som bäst blir det en ovanligt lyckad hypertextläsning, en sådan där det öppnas upp oanade möjligheter, där fantastiska tankehybrider uppstår, där texterna korsbefruktar varandra; en läsning som leder till hisnande upptäckter och någon gång även till insikter. Sådana där intensiva stunder av rus och lycka.

Men det finns alltid en risk att flödet avtar efter ett tag, att det hela övergår i ett famlande, ett fruktlöst försök till hopsamlande och omfamnande av allt det stora; en ansträngning som ofta slutar i ren frustration. Då blir det i stället till ett hopplöst tafatt hattande mellan olika böcker, olika texter, olika tankevärldar – något som bara skapar oreda och splittring. Jag hamnar då i ett fullständigt outhärdligt tillstånd av rastlöshet, en känsla som helt strider mot något som finns djupt rotat i mig: mitt behov av sinnesro.

I denna dragkamp mellan det som jag själv förvandlat från ett nyfiket sökande till plikt och tvång återstår till sist endast en möjlighet: flykten! En flykt in i något annat – distraktionen som befrielse – att uppslukas av vad som helst (bara något annat) som må komma i min väg.

Det är att ge upp i positiv bemärkelse – att ge upp det inbillade – och förhoppningsvis kunna finna åtminstone ett uns av just sinnesro och stillhet. För om det sker, sker det alltid någon annanstans.
(Någon annanstans än där man först började söka).



Ibland tänker jag på Borges Biblioteket i Babel.
________________________

Skogstankar

Ibland – särskilt när jag promenerar i skogen och betraktar mångfalden av kottar, barr, pinnar, stenar – slås jag av tankar som den här:

"Minnet av en händelse är som miljontals partiklar (eller pusselbitar) som man efter bästa förmåga försöker foga samman till en någorlunda sammanhängande bild. Problemet är dock att bilden med alla dess partiklar, hur bra den än hänger ihop, skingras så fort vi slutar fixera den i vårt medvetande, och måste därför skapas på nytt varje gång vi försöker återkalla den – med resultatet att en och samma bild aldrig kan återuppstå, då byggstenarna är oräkneliga och kombinationerna nästintill oändliga. Vår mänskliga hjärna är kreativ och i de allra flesta fall alltför kreativ för att oförändrat låta minnet bestå. Dessutom tillkommer miljontals nya partiklar för varje gång vi försöker erinra oss något – nya minnen har adderats, dels ur nya upplevelser, dels ur nya rekonstruktioner av gamla minnen. Lägg därtill att den mänskliga 2000-talshjärnan, enligt de senaste forskarrönen, har väsentligt sämre förmåga att memorera saker i jämförelse med äldre cerebrala upplagor.

Vi kan med andra ord inte vara säkra på någonting – särskilt inte det vi tror oss minnas."

Och jag traskar hemåt genom skogen, finner de rätta stigarna.
Jag minns alla mina promenader, men jag ser inte längre vad som hände eller hur, för alla träden.


________________________

Söndagsbilden II

Min röda stjärna lyser än

tänker
tänker på dig

(var du än är)

fridfull natt
________________________

Skapa

Säger Konstnären Optimisten Övervinner Alla Kval Och Hinder:

"Jag är min egen skaparhimmel,
min palett och pensel – min pannå!"

________________________

A Train of Thought

Ibland när jag sitter på tåget och funderar, glömmer jag bort vad det var jag skulle tänka. Men jag är tryggt förvissad om att tanken återvänder. För som vi säger i Norrbotten:
Det kommer tillbaka – allra senast i Bastuträsk.
________________________

En tanke i förbifarten

När man väl kommer sig för att sig för något, går det oftast undan.
________________________

Ordförståelse

Det är inte själva orden som är av betydelse,
utan innebörden av det man vill säga.
Ändå stirrar man sig blind på bokstäver,
hakar upp sig på ljud.

Min önskan:
att få förståelse,
inte att få rätt i sak.
________________________

Depression

Jag har vistats ensam i isolerade rum. Övergiven. Utan hopp, utan förhoppningar, utan den minsta gnista. Jag vet hur det är när man inte vill vara någon annanstans än "någon annanstans". När man längtar bort från allt och allting. När ingenting längre betyder något. När döden känns som en möjlig befrielse. Som en sista utväg.

Gudskelov överlevde jag. Jag lever. Jag är levande. Det gick att ta sig igenom depressionens nattsvarta mörker. Livet självt vände tillbaka, tog hand om mig och hjälpte mig att åter se möjligheterna.

Jag önskar ingen annan människa att uppleva det jag genomled, men jag önskar inte heller, hur smärtsamt det än var, att själv vara utan erfarenheten. För den har skänkt mig en ökad förståelse för vad det innebär att finnas till som människa i den här världen, och den har hjälpt mig att värdesätta det jag har. Livet är när allt kommer kring underbart, både i sina himmelska och sina jordiska aspekter – och trots de helvetiska! Och är därför, om inte i varje ögonblick, så i det långa loppet, alltid värt att leva.
________________________