Telefon (om Vänskap)

Jag talade med en fin vän i telefon igår. Vi har inte hörts på ett år och innan dess inte på fyra år; det känns som igår.
Hennes röst har förändrats lite, men det är samma skratt. Rösten låter lite mörkare, mer mogen, vuxen. Hon har ju åldrats fem år liksom jag.
Vi var en gång älskare och älskarinna. Men det är länge sedan. Nu är vi vänner igen. Som på den gamla goda tiden. Innan den Ödesdigra Kyssen. Numera glömd. (Nej, kanske inte, men jo...) Hon har träffat en ny.

Och jag är så glad för det. Äntligen en snäll kille som nästan har samma namn som jag. Fan, vad vackert! Inte just det. Men att hon är lycklig med någon som är snäll mot henne!

Jag känner mig ljusisjälenlyckligglad för hennes skull. Full av medunnsamhet, Bra så. Allt gott. (:

________________________

Sommarens önskningar en lördag eftermiddag

Med ljumma vindar i mitt ansikte,

som fläktar som små vänner,

som små vänner som tycker om en,

Som ens små vänner ju gör,

i stort sett allihopa.

Hela högen vet jag inte

Om jag vill ha med att göra

Men de små vännerna

De, med stora hjärtan

Vilda själar, starka viljor

Okränkbara, oslagbara,
storslagna,

Underbara drömmar

Fina, fina människor

Med önskningar, förhoppningar

Om soliga dagar att njuta utomhus,

Och regniga, mörka eftermiddagar

att kura och mysa inomhus,

med tända ljus

och tysta ljud

Och en trygg känsla som 

vilar i deras vackra hjärtan

och skänker trygghet —

En ljuv röst som viskar:

Du är så himla fin, det ska du veta

Och det är en ynnest för oss andra

Att just du finns till

 

Ja, du är vacker och du duger

precis som du är och du är

mer än tillräcklig i dig själv

Du är en gåva till oss andra och

vi är tacksamma för livet

och för att få ha just dig som vän

Så går mina tankar, och Orden, orden

Var kommer de ifrån?

Har jag hört dem förut?

Från någon annan?

Förmodligen, tänker jag

Är det så

Det brukar vara så

Och jag lutar mig tillbaka,

sluter ögonen,

smuttar på pipan,

den trösterika sköna,

blåser ut röken,

inandas doften

Och njuter

Av att vara människa

och finnas till

 

 

 

 

 

 

Till

Emil, Jesper, Thede, Rune, Jonte, Giorgios, Anna, Eva, Emma, Emilia, Elise, Lionardo, Melina, Gabriella, Vilda, Vilja, Hilma, Vimla, Vilmer, Hannelore, Jacob, Linus, Linnea, Juna, Adrian, Ian, Jeremiah, Tobbe, Sebastian, Robin, Matilda, Tina, Lina, Vincent, Damir, Javi, Pax, Xerxes, Saga, Aïona, Nikki, Kristina, Linda, Teo, Leo, Vera, Unica, Harry, Henry, Bjarne, Marcus, Matteus, Morgan …
🌻🌻🌻

________________________

februari den 1:e 2023

 I dag skulle min vän John Andersson ha fyllt 63 år. Han dog för sex dagar sedan. Högst oväntat.

Det kom som en stor chock för oss alla. Alldeles för tidigt. Och utan möjlighet att ta ett riktigt farväl.

John, var än du är. Hos dina föräldrar Gunnar och Agnes, bland molnen och stjärnorna i filosofins och tankarnas drömrymder och bland lekande delfiner i konstens bassängocean med Platon, Max Ernst, de Chirico, David Bowie och alla andra: 

 

Vi glömmer dig aldrig

 

Din vän på jorden, Matti

M.S. Lundmark,
Göteborg-Högsbobacke 1.2.2023

 

 

Brev till Regnbågskvinnan

Stockholm, 26/5, 2006

Älskade vän,

Det finns stunder av plötslig klarhet när allting drabbar en.
Oväntat, obönhörligt.
Som när rummet man sitter i en mulen aprildag utan förvarning lyses upp, av att solen brutit igenom molnmassorna och sökt sig in genom ett fönster.
En överrumplande förändring, en överraskande glädje.
Så betraktar jag dig nu – i ett annat ljus.

För mig var du alltid mod och klokhet, idel positiva egenskaper värda att beundra.
Lyhördhet, respekt, tillit, kärlek – av dig har man kunnat lära. Och allt det jag en gång såg i dig ser jag fortfarande, men jag ser dig skarpare nu.
Solen skiner i ditt hår.
Du gnistrar som en diamant.

Det finns långa dagar av väntan, längtan och stilla förhoppningar. Det finns drömmar som aldrig uppfylls, men som dröms ändå. Det finns oceaner av tid att uthärda eller fylla sitt liv med, att göra något stort av – det finns tusentals ting att uträtta. Det finns miljoner val att göra, beslut att fatta, vägar att gå. Jag vill inte hysa några illusioner, men i mitt hjärta har jag en känsla som är överväldigande. Möjligheterna är oändliga och oändligheterna är möjliga. Vi är stora och små på samma gång, till och med världen är liten ibland, trots att den tycks sakna slut.

När vi möttes den gången, när våra blickar sökte sig in i varandra visste jag.
Att väntan är något jag inte fruktar. Att det som är riktigt gott är värt att vänta på.
Därför väntar jag.

Du finner mig vid horisonten.
När du kommit fram och ställt dig vid min sida, ska jag fatta din hand. Och om du vill, ska vi gå tillsammans – mot äventyret, stillheten, glädjen, framtiden.
________________________

________________________

42

... the meaning of Life.
________________________

januaripromenad

Jag tar en promenad i januari. Det är kyligt i luften idag.
Jag tänker så här: Allt börjar någonstans och i begynnelsen är en stig
och det är du
och stigen slutar ingenstans
ty den är du
och du sluter dig
och inom dig
leder stigen både bort och hem
som i en sång

Jag går upp på höjden och vidare in bland träden, längs intrampade spår
och ser
att någon har hängt en regnkappa på en gren
där den vilar i väntan på
att den som äger den kommer tillbaka

Vidare så mot bebyggelsen
nedför en slänt
mor ringer
kort samtal följer

På torget sitter Petrusj, min vän
utan dragspel idag och han fryser
"Hej kompis!" Han är alltid trevlig och snäll
Vi delar på en kopp kaffe och byter några ord

Jag går åter hem, uppför slingriga backen
tar ett foto i motljus och ler
Det känns som höst vinter vår
i luften

________________________

Utställning: Konstnärens själ (29/10, 2013)

 

________________________

Vännerna, del 1

Mina vänner.
___Jag börjar i Stockholm, där bodde jag i elva år; många människor lärde jag känna där. Detta är inte på något sätt tänkt att vara ett uttömmande blogginlägg. Det är inte heller menat som ett värderande av vänskap på något sätt, men jag vill skriva några rader om några människor som betytt mycket för mig; deras ord och handlingar har varit mycket värdefulla för mig i vissa skeenden under min personliga utvecklingsresa genom livet.
___I det här inlägget tänkte jag berätta om några människor som jag lärde känna mellan 2006 och 2008, som jag har fortsatt att ha kontakt med. En del vänner tappar man av olika anledningar kontakten med, men den vänskap som varit har ju ändå betytt en del; ibland är det ju möjligt att ta upp en gammal vänskap efter att lång tid förflutit.
___Jag börjar med David, min vän på linan. Vi hörs oftast per telefon, annars syftar linan både på livlinan och lindansen; vi har lärt varandra mycket om livet och om hur man gör för att behålla jämvikten i kritiska lägen; om det svåra och underbara i att vara både en trädgårdsmästare och en balanskonstnär...
___Jag minns särskilt Davids projekt att inkognito uppträda som turist i sin egen hemstad i en vecka, jag har för mig att han låtsades vara från Storbritannien, men med tysk accent. ;-) (Eller hur det var?)
___Det bästa med vissa vänner som man inte känt i så många år är att man vet att det finns så mycket kvar att upptäcka. Det ser jag fram emot.

David dyker upp i folkvimlet i Gamla Stan, hösten 2011

Veronica är kvinnan jag lärde känna när hon läste till präst, bara en sådan grej. Vi har emellertid hittills haft för vana att avhålla oss från att diskutera trosfrågor, ibland finns det viktigare saker i livet än teologi, fan tro't men det är sant, t.ex. att dricka ett glas rödvin ihop. ;-) Jag minns särskilt ett biobesök på Kvartersbion i Hornstull och en efterföljande kaffe på SevenEleven, med ett långt samtal om relationer. Jag älskar att diskutera relationer och är så pass privilegierad att jag har haft möjligheten att göra detta både med kvinnor och män. Men Veronica is one of a kind. Att Veronica är en god lyssnare behöver väl inte nämnas.
___Ett mycket fint minne jag har är från när jag inviterades till hennes prästvigning. Det var en vacker sommardag och jag och mina två vänner, Maria och Sanna, hade otroligt svårt att hitta ingången, men in i kyrkan kom vi; vilset orienterade vi oss efter de mässande rösterna som studsade runt i rummet. Efterfesten var ute på Värmdö i Veronicas nya stift, där hon skulle börja jobba redan nästa dag. Ett underbart minne.

Veronica lyssnar.
(Bilderna är från Indian Garden, Hornstull, med sparsmakad belysning, därav suddigheten.)

Sanna är en frisk fläkt som muntrat upp mig otaliga gånger; nästan alltid lockar hon till skratt. Hon har en bubblande livsglädje och ett rättframt sätt, en orädd person är intrycket. Hon har också en fantastiskt sambo, en "årstabroder", Johan.
___Jag har för mig att jag och Sanna och Ulrika en gång bestämde oss för att ge oss ut på en tält- och cykeltur tillsammans. Under förutsättning att alla var kärnfriska och symtomfria från både förkylningsvirus och infektioner i kroppen – det kan ju vara både ruggigt kallt och fuktigt ute i skogen, och det är lätt att få hosta...

Sanna begrundar.

Maria minns jag som optikerassistenten som sadlade om, och som älskar att dansa tango. Jag har för mig att hon har lovat mig en dans någon gång. Det ser jag fram emot, liksom den där turen på skärgårdsbåten vi pratade så mycket om.
___När jag skriver detta är det som om jag börjar sakna Stockholm igen, det är trots allt svårt att få till en träff med alla man vill träffa när man så sällan gör ett besök i huvudstaden. Jag saknar verkligen Marias skratt, det är enastående och får alla som hör det att skratta med.

Maria strålar.

Ulrika är kvinnan som döpte sin dotter till Matilda, det var helt säkert bara en slump, men jag känner mig ändå ärad på något sätt. Matilda är en fin liten krabat, sin mammas ögonsten, som bor ihop med sina mysiga föräldrar i Sundbyberg, vilka, om jag inte blev alldeles vilseledd den gången det quizades om saken, friade till varandra i en park i Prag – och blev attackerade av vilda gäss (!).
___Ulrika är också en person som kan konsten att lyssna, många telefonsamtal har det blivit och en ständigt pågående, utvecklande dialog kring livets villkor – och konsten att balansera, att stå stadigt, att bry sig om varandra och ta hand om sig själv.

Ulrika

Jag vill i sammanhanget också nämna Tommy, Sharon och Jenny som betydde mycket för mig de åren som vi i gruppen träffades. Tommy är en väldigt sympatisk och stabil kille, en person som både kan konsten att ge och ta emot stöd med realistiska synvinklar på det mesta, dessutom är han både konst- och bilintresserad, företrädesvis Picasso och SAAB, om jag minns rätt. ;-) Sharon är en både språk- och konstnärligt begåvad kvinna, som alltid har kloka synpunkter och en imponerande ödmjuk inställning till livet som gjort intryck på mig. Jenny har också genom sitt kloka och livserfarna perspektiv gett mig många nya insikter i våra samtal.
___Tack till er alla.

________________________

Raderna– till Anna

För morgondag|en, -arna

Se,
bortom det uppenbara


Vägen leder alltid hem

Det är nu

Mamma tyckte alltid att


Jämlika barn leka bäst

Livet, en lek

Leka, leka, leka


Olika, lika, leka, läka

– leva


Du, vi är väl bästa vänner nu?


Och alla "vännerna"

Facebook is a utility for social anxiety


I skogens mörker kan ingen se dig dansa

Vem vill inte vara med?


För dina ögon endast


Budskapet lyser med sin närvaro


Läs mellan raderna
Du är – och har alltid varit – värd att älska
mellan raderna


För henne var fullmånen alltid magisk

I morgon är det också nu

Regnbågen bekräftar existensen


TACK

JA


Alla dessa dagar, tankar, fotsteg


Dina drömmar är verkligare än du tror

Morgondagen är den framtida gårdagen

I morgon börjar det

Jag minns

Träd,
tråd,
trådlek,
trådled,
led tråd,
lektråd:
(läs: ctrl+a)


Gunnar grunnar:

Grubbel, grubbel, grubbel
tills du har grubblat dig dubbel

–

Dröm (verklig)

Verklighet (drömd)

–

Kategorisk natt
Kategorisk horisont


Ständigt detta nu

Tystnaden är full av ljud

Regentropfen

Ach, wie seltsam schön wenn der Regen fällt


Jag vill ha dig

Kanske i morgon

Du och jag, baby


Vi förärar våra barn med det vi tror är möjligt


Därför att jag vill

Jo, jag älskar även detta

Jag tycker mycket om min bror och syster
mina vänner
mamma, pappa

dig


Dina ögon
hur du tittar
hur du ser
ser ut

över världen
världens ljus

dina ögon
och din tankevärld

– ditt ögonljus


Vågar du, vågar jag


Men även om det inte är så,
tror vi,
och ur tron
spirar hoppet

– Hoppet för oss långt


Någonstans bortom orden
bortom dessa rader


Möt mig här i natt

Vi ses på Kilimanjaro

Nej,
men okej
och hur som helst ett stort tack
för att du frågade


Jag tycker också mycket om att dansa
men jag vet inte hur man gör

på riktigt

riktigt, riktigt


(Allting är på riktigt)


Vi förfärar våra barn med den rädsla som vi ändå bär på


Men


I tomrummet vilar eftertanken
i tankepausen reflektion

Att vila är att handla i tid


(Så simmar vi i sömnens hav)


***


Finns det något vackrare ändå?
Än sorg?
Än saknad?

Om skönheten är smärtsam, nej
annars tvivlar jag
nog inte alls


Och
Trots allt:


Livet fortgår


trots allt

trots
trots allt
allt, allt, allt


__∞
________________________

Till Etermannen

Jag tror framför allt att människan är ett socialt djur, socialt för att råda bot på ensamheten – för av alla djur är människan det mest ensamma.

I sin iver att socialisera gör sig människan allt som oftast dummare än hon är (för hon är också, dessvärre, ett dumt djur), och vad man med mänskliga termer kan benämna som ett "klavertramp" är i själva verket bara ett primitivt snedsteg, ty människan är också, som redan konstaterats, ett primitivt djur.

Men till yttermera visso: Människan trotsar Gud (d.v.s. Evolutionen)! och höjer sig över djuren. Människan är inte ett poetiskt djur, men ett poetiskt väsen!!!

Som poetiskt väsen bland andra väsen är människan okränkbar, oantastlig och evigt upphöjd, ty den människa som någon gång, vid någon given punkt, i sin levnadsbana skrivit poesi har också trotsat GUD!!!

Och det som skrivits står för alltid inskrivet i stjärnorna, i ett överskådligt (och oöverskådligt) tidsrymdsperspektiv!

Skål! För Etermannen, den forne och den framtide och den nu verksamme, som sträcker ut sina händer mot Bortom.
Skål för Mannen av Kartong, den labyrintiske, med ett hjärta utav purpurpapp och en själ av snövit silke!
Skål för Upprivandet av himlars jord och jordars himmel av skäl som stavas: i n g e n t i n g!
Skål för Dödars katt och utrop hämtade ur sjöbjörnbuses bistra wiskystrupe!
Skål för Kosmisk Solmans dans och starka längtan efter en med Livmodergudinnan explosionsartad förening!
Skål för stillsamt vegeterande små sjöäppelgestalters skönhetsslummer!
Skål för ordstävssprak okk bokkroppsbrygd – en språkmartianism från yttre rymden där bokstävlar dinglar och danglar som himlakroppar utan fotfäste men med leviterande högmod!
Skål för högmodet och dess kusiner!
Skål för Ödmjukheten, alla högmoddingars högmoder!

Skål för ooooooooooooooo (utan e och i),
för alltid skål och skålars skål:
Skål för Mats!

Och skål för människan, som djur och väsen!
________________________