Utan riktning, utan mål – det planlösa strövandet som distraktion. Tankarna pareras skingras studsar mot kullerstenen likt fotstegen, fotstegen, fotstegen ...
En svart katt spärrar vägen och tvingar mig till en kringgående båge för att finna väg förbi. Mellan husen, aldrig förr, en återvändsgränd, ett av murgröna övervuxet hus.
Jag är här nu men vi kommer inte längre.
Nere vid floden är himlen grå, vattnet grått; ditt hår är vitt som snö.
I gräset en kråka eller en korp. Jag har aldrig lärt mig att se skillnad på svarta fåglar. Omen bryr jag mig inte om.
Gick vi hit en gång eller färdades vi med cykel? Vägen fram och hjärtat slår: fotsteg, fotsteg, fotsteg ...
Genom tunneln under vägen hörs en ambulans sirener: TA-TÜ, TA-TÜ, TA-TÜ. Det blåa ljuset, alltför tydligt, en signal. (Som om påminnelserna inte fanns där hur som helst.)
Bland träden skymtar Paula med de stora ögonen, den djupa blicken, det blekt orange ansiktet. Plakatet bjuder in till konstutställning.
*
Julmarknad i stadens kärna. Musik. Bjällerklang för dragspel och saxofon. Ur kylan in i värmen och ljuset: Christmas Coffee – äppelkanellikör med kaffe och grädde samt en liten bit choklad. Ett par minuters andrum, djupa andetag, låta intrycken sjunka in och så samla ihop sig.
*
Ut igen och hem tillbaka, klapprande klackar över kullersten: fotstegen, fotstegen, fotstegen ...
(Mitt hjärta slår djupt under mina fötter)
________________________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar