Fönster

Ett rum, en soffa, en trött människa. Ett fönster.
Min kropp vilar tungt i soffan. Jag låter blicken vandra ut genom fönstret. Utanför vilar snön tungt på trädens grenar. Jag har flytt undan larmet, sökt mig en plats i avskildhet. Här är det stilla.
Det som avtecknar sig genom fönsterrutan dämpar oron och stressen. Vinterlandskap, stilla min själ! Allting är ovisst och blankt som ett oskrivet blad.
Trycket mot bröstet lättar. Fönster mot yttervärlden. Jag andas lugnt. I rummet vilar jag, utanför hörs ett dämpat sorl.

Min kropp har fortfarande tyngd, men känns inte längre lika tung.

Andedräkt

Utandningsluften blir till ett rökmoln. Mörkret har sänkt sig över staden. Jag vandrar längs min barndoms gator, allting är förändrat, ingenting är sig likt. Jo, det mesta är ändå så som det en gång var, det har bara antagit ny form, bytt skepnad lite grann. Gäckar och väcker minnet på en och samma gång. Det mesta är sig nog likt trots allt, ränderna går aldrig ur. Dialekten kommer sakta tillbaka. Jag andas norrbottnisk vinterluft. Spegelblank nyfrusen is i Norra hamn. Stadens ljus och tystnad.

Ett kort besök på hemmaplan, snart dags att vända åter. Bort. Hem. Till ett annat slags hem.

Snötäckta landskap

I morgontimmens bleka ljus har jag suttit i en restaurangvagn och skådat ut över det förbipasserande landskapet. Ett tunt lager snö hade lagt sig över skog och mark, som en vit hinna, gnistrande i morgonsolen, som en föraning om den annalkande vintern. Jag satt där i tåget och betraktade landskapet genom fönstret, med en kopp kaffe och en bok framför mig. Det slog mig att naturen, trots ödsligheten, föreföll mig så inbjudande, så välkomnande. Det här är ju vad jag är van vid att omge mig med vid den här tiden på året. Här har jag mina rötter.

Tåg är det bästa sättet att resa på: den relativa långsamheten, markbundenheten; det fysiskt påtagliga i vagnarnas krängande, det suggestiva dunkandet från hjulen; man sjunker in i stämningen, känslan av att vara en resenär, att befinna sig som en rörlig punkt mellan punkterna här och där, hemma och borta. Man kontemplerar tid, rörelse och förändring. Min färd har dennna gång tagit mig hundratals kilometer norrut, tillbaka till mina hemtrakter – en återkomst sent i november.
________________________

Verkligheten

Verkligheten är en tolkningsfråga. Av alla signaler som omger oss, av all information vi tar emot formar vi en helhet av objekt, händelser och sammanhang. Det är den subjektiva verkligheten. Det är så vi känner världen. Bortom subjektens verklighet kan vi föreställa oss den objektiva verkligheten eller sanningen. Som ett icke närvarande ljus på väg att bryta fram. Som en svag vibration, knappt förnimbar. Som något hägrande, flyktigt, transcendent; något som endast kan anas.

Vägarna till kunskap om den sanna verkligheten är otaliga. Det finns metoder, tillvägagångssätt, system, teorier, discipliner. Att bara finnas till är en väg. Ty att existera i sin egen verklighet är också att vara dömd till att utforska världen.

Vår upplevelse av verkligheten är i mångt och mycket beroende av vart vi väljer att rikta uppmärksamheten. När vi befinner oss mitt i det ständiga signalflöde som sköljer över oss är det som om verkligheten blir till ett brus som döljer sanningen. Om man föreställer sig den kärna – jaget, kring vilken ens identitet kretsar – som en radiomottagare, inträffar det emellanåt att man får in en frekvens som är tydligare än andra frekvenser. Stunder av klarhet. När man skönjer konturerna av något större.
Bortom bruset, bortom illusionen.
________________________