Egenprodukt : : – } Funegans Way

Prins H. och honorna – en anti-oidipedal uppgörelse

My deer femmily consistance of my M'm O' a-therbother and one fjoully sissybrewd and tzwau scissors and a paterglee abscensfadder with the meresmoukeleft (schhheeleft o'jo) and a schmell suchof anamorph Pieeire odd-on-sea grieetchk silenes puton mute and unhimspeccable, sinse nobodyououghttofighthim. That Basturdlonggone. Femmtyever. And in this hijord, O Motherplane, all daze galaxazellas dancing the savageannanas with tuttifrutti delecturelight and 'tweenbeeant's win-win zelliueze tigiris tenautaten browniesincuppkaykes ayemshore, oh, gipfts fooh 'em ahahieroaeroarenaahnoohohohahohohahahearahahoahohaahahnastronauts — : rubbahbarbellas flooting indiepinditly ungravidatittity – { mayhops jatex perhelpsor uh pessuoah (?) } – Mitraza. Jodjayn. Ay-fohndya! : — stunning in entlohs rauhs of schlangenmannlines wit simble gemblers and pokedemahplayhas intothe promisus queens annamused muscletears, as mhaisuitescissors oozing their geheimered secrets theire meire adextraction gems twoe allofyou buffalobills and tigerwoodsholeinones thirdmazerunners mordanwillington tsu gewaltsknollen und behtekken on sexmarkt hottzensplotz picknickfilzfreehdze fraucosti thegreenah off curse; and as amayh – O, hooemmayh (?) – in this Clunch Da Clana: a balasstabakakkalakkabalakkship poik omfuten; a toddleless pirate; (— O Quak! ey yess ;—), say-Lord-lilly-boi, solesailing on a Hafvaquaahl; a stiefmutherly tweeated, Godomotherchilltie; un wanondfourall abannedoned and morelessthannuffing sworthlos, prikkicanis; – a pingk ponghoo amengst bettie o'joy fuel longlegged mensalukin' schaamlost hun-dai douggieh's thails and Her-smellines? O cuts and puhyamas! A straywing loos ferhungerter peerayaha, diejest ferzerten. Dipdowned in morkretvater. Sultan. Wittanofoods. Greening wit milliards of lessofuse thiiits. Tshiiit. Bitterashell and roovering mah revendsche deep down in da dschungel of grief. A shelfbiographorologgalootzesaurus I shelt right yourass, in an eggzellent dun Juan Muehredahl-sigh!. Wan Thai. Joojuste weight. It is gonnabe heavieasmeddal. And withnoregrets eyeshell enter dar minthfader Königs throowhn. Eeve's Antannually.

________________________

Motsvariggörelseövningar

FINNEGANS WAKE (s. 238-239; 11.1)

----------------------------------------------------

 

Vi fynes ha varit annorfärdes ethoth våra läfkande kulfärspennor essåfferade härå lyfa.

...

Ni önskar icke presika men vare förpäpplade om ni ändå gör det. Måhäda.

...

Hur duell blir till trettegång! Hör vax för Sör Surdus, dong-dong-kullor för de iriska pipprövarna, lystensvulldst av purpurpupppumpst i deras spiror o prungkor för frökmjölk. Caro caressimus! Honungssvurrna eder kvarnhavsdammsnektar leder. Efter bidelt bidogsurrande varandra minominuietters älskebud kan konstateras även du en fuld produkt av pollen. Teomeo! Daurdour!

Vi känner oss obetalskrivligt tanklösa över allt detta här borta i Gizzygazzelle Tark's bimboowoodskogen så vädjansvärmt kommundiserande med arvsint fall och i så är vi blott satt i trängtan till ära begründande prakt.

 

*

 

We feem to have being elfewhere as tho' th' had pafs'd in our fufpens.

...

You don't want to peach but bejimboed if ye do! Perhelps.

...

How their duel makes their triel! Eer's wax for Sur Soord, dong-dong bollets for the iris riflers, queemswellth of coocome in their combs for the jennyjos. Caro caressimus! Honey swarns where mellisponds. Will bee all buzzy one another minnies for the mere effect that you are so fuld of pollen yourself. Teomeo! Daurdour!

We feel unspeechably thoughtless over it all here in Gizzygazelle Tark's bimboowood so pleasekindly communicake with the original sinse we are only yearning as yet how to burgeon.

________________________

B e y o n d

You : : — inspires confidence and builds depths inside, like a tunnel or entranceto ( -ing ) my inner void which is far from a void [voi] and must not be avoided, but trust and as long as — trust and security is all I can offer in the end — but, dear o dear, my darling my morning, you — yes you oh you — liddeli liddi-ayah, liddl o little and great hearted brave hearted :|: - WOMB-an — and firth and forth —;:/ )(:

B e y o n d :

yes yes yes ja

Ja Ja ja

Jag älskar dig

Jag beundrar dig

Och vill

Vill så mycket 

Med dig

Du min vackra

you my beautiful you

You

YOURS

Your

Mind

Mine

— as where miners and great dwarves go to dig and dag like that smaragd dagg stunk mountains :: in and <within> { with you eith me : inside of you id inside me ::/—(;:
the Woman in Me is The Man in You 

Oh Lydia,

My Anima — anim-ah!- — -

The Animus legended and blended

And me my Apparition, my armor and PRIDE and heritage; with shade and corona, conturas with bleak transparante white pale of a ful-moon, so ugly (i e owly)

And so beautiful inside that Animus Panzer, — horray! 

And Hail ¡—!

And Gai hai :: Hee-man

sorry Hee-tzar

<<{like a laijka balalaika Hi-tzu-arn tzling Adeler Adonis, the Mongol-Cjianees hair-dresser<>><~\|}

Oh, Anima my Anima, my lady you

My inner Sun and Moon and Star and Well and Mother Love Bone Milk Music Waterfall

Monolith in White

Thank you

I am so grateful, I am som fateful

And fully convinced that Love is

A GODESS & GOD is a womb-man

AND THAT THE UNIVERSE IS AN EVER EXPANDING

LIEBESMUTTER (gebär, like a gummi gummi gumma oder bärchenbeeren att plockas på fjädrar en efter en:: Pflaumen pflücken palla oalla rabarberpalla rabalder rabalder Balder bobalder raberberssons ra sun russin jungfru barbappapappi-app-app-ah-papp-pappi-pappi-pappi-jaaaaa!

Ja

liv och lov moder

Lydia — mother of all inventions, patience and support, endless love, and affection, to never stop my mere wondering amaze oh you

> - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -  - - - - - - - - -- - - - - - - - - - - - - - - >

This poem was written in an automatic flow, a stream if
>| and of off |<
consciousness and which with of was over within 57 minutes and 43 seconds.

And it ends like this:

She is the Lady; the One —

And Her Name is Lydia
.

)with a dot and a rightwards directed paranthesis

________________________

Virvel, balsam (djup)

Jag drömde den mest välgörande av drömmar. Vi badade i en stor bassäng av oändlig tid. Simmade nakna under vattnet. Det fanns inget annat. Närvaron och gemenskapen var allt vi behövde.

Jag var där då. Vi var där.

(i djupet, insikterna, möjligheterna)

Jag förstod plötsligt allt och behövde inget annat.
________________________

Naturhistoriska

________________________

Drömmen om Judith

Dröm 27/7-28/7

Jag drömde att jag var vid Smultronställets Brygga på Kattegatt-tungan, Salteskatans västra spets i Råttfångarviken.

Judith var där. Hon stod iklädd en vit halvgenomskinlig fotsid brudklänning i mjukt frasigt tyg.

På huvudet bar hon en älvadrottningkrona i silver med emblem och symboler och infattade azurblå ädelstenar.

Hon var vacker som en månskensnatt.

Det var månskensnatt.

Månen hade descenderat och var nu blott halv. Vargarnas ylande hördes allt mer avlägset och ekade tonande bort i fjärran likt kvävda rop ur Universum, Varginnans svalg.

Så blev Månen Röd.

Sedan Blå.

Sedan Purpur.

För att brisera och splittras i ett moln av violetta fjärilar med vingar som slog genom natten.

Judith hade en vit duva i sin högra hand som hon nu sände iväg i riktning mot Horisonten där ett stort gyllene fartyg seglade.

En vind kom och svepte av henne hennes krona och klänning.

Naken kastade hon sig ut i havet och dök djupt ner i det svarta vattnet för att sedan skjutas upp till ytan igen förvandlad till en månskensvit delfin som rörde sig i spiral upp mot stjärnhimlen.

{…}

*

________________________

La Mariposa

غروب روی بالکنم نشسته بودم

یا شب

یک شب آبی عمیق

مثل چشمانت

صدای تکان دادن بال ها را شنیدم

شب خلوت بود

مثل باد

لذت بخش

سرد

- و پروانه ای سفید روی انگشت دراز شده ام فرود آمد،

اشاره می کند

به ماه

و ستاره ها،

و او گفت:

من آینده هستم

من کشوری را برای همه موجودات، فرهنگ ها، زبان ها می بینم - کشوری بدون مرز

•

jag satt på min balkong

en kväll

eller natt

en djupt blå natt

som dina ögon

jag hörde

vingslag

i

natten

den tysta

som vinden

så ljuv

så lagom kylig

och hon

en vit fjäril

landade

på mitt

utsträckta

finger

mot månen

och stjärnorna

hon sa:

jag ser framtiden

ett land 

för

alla

varelser

kulturer

språk

ett land

utan

gränser

*

__

______________________

To Lydia

You are my morning
my day
my evening, my night, my dear

How could I possibly, with the mere usage of words known to Man, describe
The blessing of the colurs of that dawn, that paints the sky?
The joy and the glory of that Sun that shines,
as you shine and make me shine
inside
every day and the day after
all days to come
The evening with its deep blue,
slowly and pleasently, with that silent wind,
carrassing my soul, while I listen to the serenity,
the slow movement of a tortoise,
a symbol of time,
drawing a cirle in empty space —
the conclusion that nothing comes out of nothing
and that eternity is yet another infinite illusion

And The Night, oh the night, imagining a night in an endless row
of nights,
travelling along an autostrada, with stars of gazing wonder,
lined up as our journey evolves, inspiring hope and stillness,
trust, oh, trust,
into that distant destination that is our destiny —
starlight that leads us beyond, as confidence arises,
in heart, in soul,
beyond, ad astra, ad ultra astra, and even further away,
ad astra et planetaria et ad aeternum, ad, that is, towards and beyond,
that zizzely-zizzeling-ziz-zaz sound,
when they twinkle, them stars, and gleam,
just as you do, you sparkling being, you beautiful soul, —
just as that wonderful glimpse in your eye

Ah, and as you close your eyes
And I, close mine
And then,
at the exact time, and moment,
simultaneously,
as we open them, our eyes
and see into each other —
our endless depths

...

did i say, no words were to describe? yet, i just used the most poetically words to describe! oh, the contradictions: how I have always contradicted myself, since that very first time that I met you
you, oh you,
my dearest, my only comfort, my fortune and love
yes, love
and when all words suddenly fade away and vanish
only the silence remains
and that is the space where only truth can be
our truth
as we see
and agree
and know

That you and I —
that we —
are one

And that this Moment,
our moment,
That.

This moment does not exist. It is eternal.
________________________

Fredagsidolen

Doug Pinnick, bass guitar & vocals,
King’s X
________________________

Lättheten

Jag känner mig så lätt idag

En ny sorts lätthet

I kroppen och i tanken

I huvud och i själ

Det är något med ljuset

Jag känner lättheten

lättheten hos en fjäril

Om våren

I solen

Som jag längtar

Efter ljuset längtar jag

Skogen, det gröna, allt som växer

Blommor, fågelsång, att sitta

på en klippa och blunda, kisa

mot solen

Sorgen och saknaden finns där

men lättheten väger upp

Tungsinnets längtan efter tyngdlöshet

Antar att allt är någon form av ekvation

och en fråga om gravitation

Känsla och kalkyl — oförenligt?

Men lättheten väger upp,

det gör den

Jag tar ett steg

ett litet — inget kliv

ett steg i taget

ett steg i steget

osv.

Ett lätt lätt, fjäderlätt,

steg framåt, in i

framtiden

Och känner tillförsikt och

ingen bävan mer

allt blir bra, var det någon som sa?

Inte vet jag, men i alla fall lite bättre —

och lättare och ljusare

Steg för steg

Jag önskar lättheten var smittsam

och kunde spridas med tankekraft

då vore jag volontär

till tjänsten som superspridare

Se upp! Du kan drabbas av känslan

— att bli lätt!

(fjärilslätt)

På tåg på väg på räls

för återseende

av god gammal vän

Som jag inte sett på

— fem hela år! —

Har en känsla av att tiden stått still

eller bara tassat tyst på tå

Åren går

Sedan ses man igen

På nytt

Do-deska-den låter tåget

Uipp-uipp-uipp fjärilen

med små lätta (ljudlösa nästan)

vingslag som slår i mitt

bröst

När ser jag dig igen

Tänker jag för mig själv

Tankarna roterar men de känns

lätta nu

Det mörka, dystra, tunga

har dragit vidare som

svarta moln överflödiga och

förbi

Jag tänker bara lätta tankar nu

Det är ljuset

morgonsolen, gryningssyren i luften

Jag andas

Anden, andningen

(jag tar djupa andetag)

Lättheten —

lättheten får mig nästan att sväva

Och ljuset

Ja, ljuset,

det är ljuset

________________________

Yeah ...

I wanna love someone special, and I want to be special to that someone too ...

– Doug Pinnick, King's X
________________________

Dagboksdikter i oktober

2/10

Jag kan leva med ensamheten,

men jag kan inte leva utan kärlek.

Det är en paradox, antar jag. Iallafall om man utgår från att kärlek måste komma från andra, utifrån.

Kan man leva ensam — med ensamheten — och klara sig på den kärlek man kan ge sig själv? Eller måste man lära sig att leva utan? Kan man klara sig utan kärlek? Jag antar det. Jag skulle vilja säga: Det är fullt möjligt. Om man inte har några val. Ändå är det så: Jag kan inte leva utan kärlek.

Men jag kan leva med ensamheten.

Ensamheten skrämmer mig inte för den försvinner inte; och den finns där alltid när jag behöver den.

Kärleken skrämmer mig, för den försvinner alltid; och jag vet inte var jag ska söka den, för att finna den igen — och det gör mig så sårbar att veta att jag behöver den.

4/10

Jag skriver igen, reflekterande rader, poesi, filosofi. Vänder blicken inåt, funderar och ser ut över vemodets vidsträckta hav.

Se, där vid horisonten: Morgonrodnaden randas. En sol, röd som skimrande rubin, är på väg att stiga upp på den azurblå himlen.

________________________

orden

Orden

 

Jag älskar dig

Det är tre ord.

Det finns bara tre ord som kärnfullt kan beskriva vad jag känner för dig.

Det finns ett ord som kan beskriva vad jag känner just nu.

Det finns etthundrasjuttioniotusensexhundrasextioåtta ord som skulle kunna beskriva, men inte förklara.

Det går att förklara, men jag skulle behöva redigera. Och om det tog mig nio år att avsluta en roman, hur lång tid skulle det då inte ta att skriva detta brev? Som jag måste eller inte måste skriva.

(jag kanske bara inbillar mig att det är nödvändigt)

Det är nödvändigt. Att skriva är nödvändigt. Om jag inte kan skriva kan jag inte leva. När jag inte längre lever kan jag inte längre skriva. Och kanske är det gott så. Att en gång dö. Det ska vi alla. En dag. Men alla andra dagar ska vi leva.

Således: Jag lever. Och jag vill leva. Jag vill leva med dig. För dig. Bara dig. Always.

________________________

Tiljas sång

För länge sen en ensam man,
som alltid sökt en vän,
som alltid velat finna någon,
att dela sina tankar med

Som i sin ensamhet sig samlat,
att ge sig ut i natten,
att långsamt vandra bort,
ut över snötäckt mark,
ut över frusna sjöar,
genom mörka skogar,
högt upp över bergen

Där stod han ensam under vinternattens mörka fäll,
och stjärnorna de lyste och tändes upp i hopp,
Han tog ett steg rakt ut i rymden,
och lämnade sin hemvists himlakropp

Genom Universums omätbara djup,
tidens banor av kristaller, evighetssekunder,
ögonblick och glimtar av oändligt ljus

Hundra år passerade och åter hundra år,
Han vandrade och vandrade,
förvissad om att någon gång nå fram,
att slutligen få finna
den vän han alltid önskat få

Där vandrar han, han vandrar outtröttligt fram,
och långt där borta någonstans i rymdens mörka djup,
en ljuspunkt som sig närmar,
en människa som vandrar,
en ensam man som han

De möttes så till sist, betraktade varandra
och bägge kunde se, djupt inne i den andre
att de var en och samma själ
och alltid sökt den själarnas förening
som stundade i detta ögonblick

I det att deras blickar möttes,
öppnades en värld,
att skåda genom Evigheten,
att se den andres liv och strävan,
drömmar, längtan och förhoppning

Så smälte de ihop till en och samma kropp,
de uppfylldes av ljus och kärlek, tröst och hopp
För en sekund i Evighetens marmor, ett korn, en kärna,
att aldrig upphöra att existera,
de andades och såg,
att Ensamheten var den vän de sökt

Så släppte ögonblicket och försvann,
de lösgjordes från insikten de erfarit,
och deras kroppar fortfor röra sig,
i samma riktning som de kommit

De lämnade bakom sig, allt som de burit med sig,
och detta korta möte var snart ett minne blott
Två själar förenade i en och samma man,
att vandra genom rymden,
att aldrig stanna upp,
i ensamhet betrakta sitt väsens inre djup

För alltid skall de söka det möte som de haft
För alltid skall de söka den andres blick,
den tröst som blott den andre kunde ge
och stjärnorna de lysa och tändas upp i hopp
förtröstan om att aldrig ensam vara mer

Ljudfil (mp3)

________________________