I wanna love someone special, and I want to be special to that someone too ...
– Doug Pinnick, King's X
________________________
Visar inlägg med etikett Vardag. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Vardag. Visa alla inlägg
torsdag, november 12, 2020
söndag, oktober 27, 2019
onsdag, januari 06, 2016
januaripromenad
Jag tar en promenad i januari. Det är kyligt i luften idag.
Jag tänker så här: Allt börjar någonstans och i begynnelsen är en stig
och det är du
och stigen slutar ingenstans
ty den är du
och du sluter dig
och inom dig
leder stigen både bort och hem
som i en sång
Jag går upp på höjden och vidare in bland träden, längs intrampade spår
och ser
att någon har hängt en regnkappa på en gren
där den vilar i väntan på
att den som äger den kommer tillbaka
Vidare så mot bebyggelsen
nedför en slänt
mor ringer
kort samtal följer
På torget sitter Petrusj, min vän
utan dragspel idag och han fryser
"Hej kompis!" Han är alltid trevlig och snäll
Vi delar på en kopp kaffe och byter några ord
Jag går åter hem, uppför slingriga backen
tar ett foto i motljus och ler
Det känns som höst vinter vår
i luften
________________________
Jag tänker så här: Allt börjar någonstans och i begynnelsen är en stig
och det är du
och stigen slutar ingenstans
ty den är du
och du sluter dig
och inom dig
leder stigen både bort och hem
som i en sång
Jag går upp på höjden och vidare in bland träden, längs intrampade spår
och ser
att någon har hängt en regnkappa på en gren
där den vilar i väntan på
att den som äger den kommer tillbaka
Vidare så mot bebyggelsen
nedför en slänt
mor ringer
kort samtal följer
På torget sitter Petrusj, min vän
utan dragspel idag och han fryser
"Hej kompis!" Han är alltid trevlig och snäll
Vi delar på en kopp kaffe och byter några ord
Jag går åter hem, uppför slingriga backen
tar ett foto i motljus och ler
Det känns som höst vinter vår
i luften
________________________
torsdag, september 17, 2009
Insikt torsdagen den 17/9
Jag prokrastinerar mitt liv.
Heute keine Carpe diem.
________________________
Heute keine Carpe diem.
________________________
söndag, november 23, 2008
Höstvinter –
ett tillstånd, en betraktelse
TILLBAKABLICK OCH BLICKAR FRAMÅT:
Om hösten då löven fäller sina träd
En man i tågpersonalen på ett X2000-tåg mellan Göteborg och Stockholm uttryckte sig precis så, en gång förra hösten, för att förklara varför tåget åkte så långsamt – det kallades lövhalka – och då halkade visst även tungan, och med ens blev alla i vagnen muntra, trots förseningar, för det är roligt med felsägningar, det är det ju. Och till och med han som ropade ut det måste ha lett, i alla fall lite grann.
Nu far jag inte längre av och an mellan hit och dit. Nu är jag här. På andra sidan Sverige. I Göteborg. Och jag trivs bra. Det känns fint att vara här: en ny utsikt, ett nytt utgångsläge, ett nytt liv, med förnyad kraft: Det börjar nu.
Om morgnarna, när jag vaknat tidigt, har jag smugit mig upp, och då har jag kunnat se hur horisonten välver sig i en djärv båge upp mot himlavalvet, ett överväldigande perspektiv: en öppning, ett möjlighetspanorama, en spänd framtidsbåge.
Det börjar nu: (det är nu det börjar).
Jag saknar inte idéer. Jag saknar inte möjligheter. Jag har ett och annat påbörjat. Jag skyndar långsamt. Jag njuter av varje sekund. (Det börjar – ja, det börjar – nu.)
Jag blickar inte tillbaka mer än nödvändigt, men det som har varit lyser upp och ljuset kastar också glimtar framåt – framtidssken. Ett ljus att orientera sig efter, en riktning – upplyst. En väg att vandra, mot ett mål – en randande gryning i sikte: ett nytt ljus, en ny dag. Nu.
...
Och jag kontemplerar över dött och levande. Över vinterns kala svarta träd och blygrå tunga himmel, över frosttäcken och vargtimmar. Husen tysta, stumma byggnader, absorberande; fönstren tomma, blinda ögon, slutna – allt var slut! Fasaderna var kalla, inga reflektioner, ingenting reflekterade de; de reflekterade ingenting, inget ljus – men kyla.
Jag minns mina ord av förtivlan i dessa svarta anteckningsböcker jag bar med mig. Jag skrev! – allt för att skingra tankarna på döden ...
Långa dagar av mörker, kyla, sorg. Men sedan tog vintern slut. Våren innebar ett uppbrott. Mer behövligt, mer definitivt än något annat uppbrott förut.
Skutan Gryningsbåten har, likt ett luftskepp svävande, ankrat på cirka tretton och en halv famnars höjd. Med utsikt, vilken utsikt. Och utsikterna – lysande!
Sommaren var fin. Cykeltur på Gotland. Picknickfilt och matsäck i trädens skugga, den fina miniradion – oftast med täckning (med en och annan finjustering) – P1, sommar, sommar, sommar ...
Och fina stränder, teater i lada, små stugor till modesta priser, och mil efter mil på lättrampade cyklar. Oväntade ögonblick: konst av en mycket speciell och begåvad människa. På ett loft. Det var fint.
Och så glass ibland, som belöning efter i förhand uppgjord sträcka tillryggalagd.
Fint var att komma varandra närmare, att kunna slappna av och alla dessa fantastiska bilder av landskap och hus, kor och väderkvarnar som fastnade på både näthinna och minneskort. Fortfarande kvar, fortfarande levande faktiskt. Alla dessa bilder.
Sedan: Hösten. Samarbeta. Motarbeta. Väntan. Frustration. Ingenting. Och ingenting. Nej, ingenting.
Men utsikterna? De är lysande.
På den mörkaste himmel lyser om inte annat en måne. En ensam måne – en himlakropp, ett slags satellit, en solitär i egen omloppsbana.
Tillståndet pendlar mellan trötthet och sprudlande energi. Som vanligt, men hanterbart. Tröttheten är jobbig, det är svårt att vila när man är för trött.
Helst av allt vill jag arbeta. Skapa. Göra stora saker.
Och vila på riktigt mellan varven.
...
Jag söker och söker. Jag söker fortfarande tror jag.
(Men mest efter saker som jag har förlagt.)
...
Hösten är vacker, så otroligt vacker. När vindarna är ljumma och trädens löv skiftar färg. Men träden fäller sina löv till sist (eller var det tvärtom?) och det blir kallt och mörkt. Och kallt. Vackert kanske, om det snöar. Men kallt.
Om vintern betraktar jag talgoxen.
...
Jag har mycket att ta tag i. Kanske fördelar jag min energi ogenomtänkt, lägger den på fel saker? Jag får den känslan ibland när ingenting någonsin tycks bli färdigt. Men det där är nog en chimär. Ett godtyckligt urval, en selektiv uppspaltning av mitt minne, av det jag minns av sådant som jag faktiskt har gjort och det som återstår – det som är så förtvivlat svårt att glömma. Jag har egentligen fått mycket gjort på sistone. Det har jag.
Jag samlar böcker, vill ha läsupplevelser igen. Upplevelser, alltså. Men det är svårt ibland, att få ro till att läsa, att tillräckligt sjunka in, att verkligen kunna upprätta det där förhållandet man önskar få till texten, till författaren av texten, som gör att man vill läsa vidare. Den här hösten har jag påbörjat betydligt fler böcker än jag förmått avsluta. Det känns sådär. Men jag har i alla fall slutat köpa böcker. Jag kan inte härbärgera fler, det går inte, de får helt enkelt inte plats. Dessutom hinner jag inte läsa dem alla.
...
Enda nackdelen med att bo i en stad är att stjärnhimlen nästan aldrig syns. Jag skulle vilja se stjärnhimlen. Jag drömmer om den ibland. Härom natten drömde jag att jag och en vän svävade fram över ett svenskt landskap. Osynliga, utan kroppar. I själva verket satt vi i ett tåg och färdades genom samma landskap. Vi var uppkopplade mot ett datorprogram som vi inte längre kunde ta oss ur. Men det gjorde egentligen ingenting: Att sväva så där var fantastiskt.
...
Nattens mörka fäll, som ett täcke, eller ett djur, en björn rentav, som omfamnar, sveper in en liten människa på jorden, i behov av djup och varm sömn. Och drömmar. Drömmar, förstås.
De små, små hålen i det djupblåsvarta skynket är som oändligt tunna nålstick, men ändå tillräckligt stora för att släppa igenom ljuset. Ett ljus som tränger ner från universums andra sida, den oändligt ljusa sidan, och färdas vidare mot jorden, letar sig igenom persienner och rullgardiner och lyser på de sovande.
Det är det ljuset som alstrar drömmarna.
________________________
Om hösten då löven fäller sina träd
En man i tågpersonalen på ett X2000-tåg mellan Göteborg och Stockholm uttryckte sig precis så, en gång förra hösten, för att förklara varför tåget åkte så långsamt – det kallades lövhalka – och då halkade visst även tungan, och med ens blev alla i vagnen muntra, trots förseningar, för det är roligt med felsägningar, det är det ju. Och till och med han som ropade ut det måste ha lett, i alla fall lite grann.
Nu far jag inte längre av och an mellan hit och dit. Nu är jag här. På andra sidan Sverige. I Göteborg. Och jag trivs bra. Det känns fint att vara här: en ny utsikt, ett nytt utgångsläge, ett nytt liv, med förnyad kraft: Det börjar nu.
Om morgnarna, när jag vaknat tidigt, har jag smugit mig upp, och då har jag kunnat se hur horisonten välver sig i en djärv båge upp mot himlavalvet, ett överväldigande perspektiv: en öppning, ett möjlighetspanorama, en spänd framtidsbåge.
Det börjar nu: (det är nu det börjar).
Jag saknar inte idéer. Jag saknar inte möjligheter. Jag har ett och annat påbörjat. Jag skyndar långsamt. Jag njuter av varje sekund. (Det börjar – ja, det börjar – nu.)
Jag blickar inte tillbaka mer än nödvändigt, men det som har varit lyser upp och ljuset kastar också glimtar framåt – framtidssken. Ett ljus att orientera sig efter, en riktning – upplyst. En väg att vandra, mot ett mål – en randande gryning i sikte: ett nytt ljus, en ny dag. Nu.
...
Och jag kontemplerar över dött och levande. Över vinterns kala svarta träd och blygrå tunga himmel, över frosttäcken och vargtimmar. Husen tysta, stumma byggnader, absorberande; fönstren tomma, blinda ögon, slutna – allt var slut! Fasaderna var kalla, inga reflektioner, ingenting reflekterade de; de reflekterade ingenting, inget ljus – men kyla.
Jag minns mina ord av förtivlan i dessa svarta anteckningsböcker jag bar med mig. Jag skrev! – allt för att skingra tankarna på döden ...
Långa dagar av mörker, kyla, sorg. Men sedan tog vintern slut. Våren innebar ett uppbrott. Mer behövligt, mer definitivt än något annat uppbrott förut.
Skutan Gryningsbåten har, likt ett luftskepp svävande, ankrat på cirka tretton och en halv famnars höjd. Med utsikt, vilken utsikt. Och utsikterna – lysande!
Sommaren var fin. Cykeltur på Gotland. Picknickfilt och matsäck i trädens skugga, den fina miniradion – oftast med täckning (med en och annan finjustering) – P1, sommar, sommar, sommar ...
Och fina stränder, teater i lada, små stugor till modesta priser, och mil efter mil på lättrampade cyklar. Oväntade ögonblick: konst av en mycket speciell och begåvad människa. På ett loft. Det var fint.
Och så glass ibland, som belöning efter i förhand uppgjord sträcka tillryggalagd.
Fint var att komma varandra närmare, att kunna slappna av och alla dessa fantastiska bilder av landskap och hus, kor och väderkvarnar som fastnade på både näthinna och minneskort. Fortfarande kvar, fortfarande levande faktiskt. Alla dessa bilder.
Sedan: Hösten. Samarbeta. Motarbeta. Väntan. Frustration. Ingenting. Och ingenting. Nej, ingenting.
Men utsikterna? De är lysande.
På den mörkaste himmel lyser om inte annat en måne. En ensam måne – en himlakropp, ett slags satellit, en solitär i egen omloppsbana.
Tillståndet pendlar mellan trötthet och sprudlande energi. Som vanligt, men hanterbart. Tröttheten är jobbig, det är svårt att vila när man är för trött.
Helst av allt vill jag arbeta. Skapa. Göra stora saker.
Och vila på riktigt mellan varven.
...
Jag söker och söker. Jag söker fortfarande tror jag.
(Men mest efter saker som jag har förlagt.)
...
Hösten är vacker, så otroligt vacker. När vindarna är ljumma och trädens löv skiftar färg. Men träden fäller sina löv till sist (eller var det tvärtom?) och det blir kallt och mörkt. Och kallt. Vackert kanske, om det snöar. Men kallt.
Om vintern betraktar jag talgoxen.
...
Jag har mycket att ta tag i. Kanske fördelar jag min energi ogenomtänkt, lägger den på fel saker? Jag får den känslan ibland när ingenting någonsin tycks bli färdigt. Men det där är nog en chimär. Ett godtyckligt urval, en selektiv uppspaltning av mitt minne, av det jag minns av sådant som jag faktiskt har gjort och det som återstår – det som är så förtvivlat svårt att glömma. Jag har egentligen fått mycket gjort på sistone. Det har jag.
Jag samlar böcker, vill ha läsupplevelser igen. Upplevelser, alltså. Men det är svårt ibland, att få ro till att läsa, att tillräckligt sjunka in, att verkligen kunna upprätta det där förhållandet man önskar få till texten, till författaren av texten, som gör att man vill läsa vidare. Den här hösten har jag påbörjat betydligt fler böcker än jag förmått avsluta. Det känns sådär. Men jag har i alla fall slutat köpa böcker. Jag kan inte härbärgera fler, det går inte, de får helt enkelt inte plats. Dessutom hinner jag inte läsa dem alla.
...
Enda nackdelen med att bo i en stad är att stjärnhimlen nästan aldrig syns. Jag skulle vilja se stjärnhimlen. Jag drömmer om den ibland. Härom natten drömde jag att jag och en vän svävade fram över ett svenskt landskap. Osynliga, utan kroppar. I själva verket satt vi i ett tåg och färdades genom samma landskap. Vi var uppkopplade mot ett datorprogram som vi inte längre kunde ta oss ur. Men det gjorde egentligen ingenting: Att sväva så där var fantastiskt.
...
Nattens mörka fäll, som ett täcke, eller ett djur, en björn rentav, som omfamnar, sveper in en liten människa på jorden, i behov av djup och varm sömn. Och drömmar. Drömmar, förstås.
De små, små hålen i det djupblåsvarta skynket är som oändligt tunna nålstick, men ändå tillräckligt stora för att släppa igenom ljuset. Ett ljus som tränger ner från universums andra sida, den oändligt ljusa sidan, och färdas vidare mot jorden, letar sig igenom persienner och rullgardiner och lyser på de sovande.
Det är det ljuset som alstrar drömmarna.
________________________
tisdag, september 30, 2008
Septembergryning
I arla morgonstund när solens första strålar skjuter fram över horisonten, sitter jag i fönstersmygen, kurar, dricker te och låter oblyg morgonrodnad sprida sig i rummet, grandiost ackompanjerad av Wagners Zarathustra.
________________________
tisdag, juni 10, 2008
Alltings eviga återkomst
Har Noréndebatten ebbat ut nu, eller återstår ännu sista akten? Jag har inte läst ens så mycket som ett citat ur dagboken, men har ändå med stort intresse följt uppståndelsen som omgivit publiceringen. Jag vill inte ge mig på att försöka sammanfatta allt som skrivits hittills, jag nöjer mig med att här kort reflektera över sånt som av vissa särskilt noterats och förargats över. Det må vara det repetitiva i sig eller själva statusmarkörerna: hummer, fint vin, (sura uppstötningar), Guccikalsonger, hummer, Pradakavajer, hummer ... Men att skriva dagbok, att redovisa dagarna, detaljerna, måltiderna – de oundvikliga upprepningarna – är knappast något nytt under solen. Skrev dagbok gjorde även Hemmingway (även om han nu inte gav ut den). Det gjorde Strindberg, Rimbaud och Friedrich Nietzsche.
Just när det gäller den sistnämnde bläddrar jag en kväll i Werke och finner följande stycke hämtad ur Autobiographisches aus den Jahren 1856–1869, 18 augusti 1859 (jag har valt att återge det i original, men min poäng torde ändå framgå även för den som inte är bevandrad i det tyska språket):
Att travestera Ekelöf är visst på modet, så varför inte säga: Dramatikern i dig är dramatikern i mig. Och kanske kan man också likna ett människoliv vid en lång serie repetitioner – ett improviserat teaterstycke utan synbart slut. Alla är vi människor, och människor – i alla tider – är sig alltid lika.
Endast rekvisitan varierar.
________________________
Just när det gäller den sistnämnde bläddrar jag en kväll i Werke och finner följande stycke hämtad ur Autobiographisches aus den Jahren 1856–1869, 18 augusti 1859 (jag har valt att återge det i original, men min poäng torde ändå framgå även för den som inte är bevandrad i det tyska språket):
Um fünf ist eine kleine Pause, worauf dann Repetierstunden bis sieben folgen. Dann ist Abendessen, das im ganzen dem Mittag gleicht.
Montag. Freitag. Suppe, Butterbrot, Käse.
Dienstag. Sonnabend. Suppe, Kartoffeln, Butter.
Mittwoch. Suppe, Wurst, Kartoffelmus oder saure Gurken.
Donnerstag. Suppe, Eierkuchen, Pflaumensauce, Butterbrot.
Sonntag. Suppe, Reismus, Butterbrot – Heringe, Salat, Butterbrot – Eier, Salat, Butterbrot oder anderes.
Att travestera Ekelöf är visst på modet, så varför inte säga: Dramatikern i dig är dramatikern i mig. Och kanske kan man också likna ett människoliv vid en lång serie repetitioner – ett improviserat teaterstycke utan synbart slut. Alla är vi människor, och människor – i alla tider – är sig alltid lika.
Endast rekvisitan varierar.
________________________
lördag, mars 22, 2008
Lördagsbilden
Det händer när du diskar
Dina händer när du diskar
findiskar, rendiskar, mjukdiskar
En realistisk saga är den vackraste av sagor
och en diskbänk är en diskbänk är
en glimrande skinande blank
kista av metall
– med hemligheter och beslag i silver
En kista
– full av skatter och förunderliga ting
________________________
fredag, mars 21, 2008
Fredagsbilden
Med dig är ingenting långtråkigt,
evigheten inte särskilt lång
men lyckan varar desto längre
________________________
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)